Jaha. Det var det. Mona Sahlin meddelar att hon inte ställer upp till omval och hela havet tycks plötsligt storma. Beslutet rör upp känslor av besvikelse och oro. Mona Sahlin har inte bara formulerat en klok uppdatering av politiken på flera områden, som mångfald, jämställdhet och välfärd. Hon har dessutom erbjudit ett modernt ledarskap med en tacksam brytning från socialdemokratins dominerande gubbvälde. Att skulden faller på henne är både orimligt och farligt för utvecklingen framöver. Nu är det oändligt viktigt att personer på ledande positioner inom Socialdemokraterna inte får frikort när Sahlin lämnar. Problemen inom socialdemokratin är strukturella och omfattar mångfaldigt fler än partiordföranden, alldeles oavsett vad den mediala centrifugen för närvarande kommunicerar. Stolsvärmarna borde känna sig manade att lämna över.
En sak är säker: nästa partiledare, oavsett vem det blir, har många sömnlösa nätter framför sig. Vill han eller hon slippa höra tvivlets stämmor hagla under nästa valrörelse krävs nämligen mer än bara fasadförändring.
Det sista socialdemokratin behöver är ledare som låter hafsanalyser och egon i Jan Guillou-format stå i vägen för en nödvändig omstöpning av partiets organisation och socialdemokratins politiska reformportfölj. I synnerhet om det mer handlar om att kalibrera och avancera den egna personen snarare än injicera nödvändig idépolitik i en såsig socialdemokrati. Tänk om företrädare och debattörer hade ägnat samma eldiga intresse för staplar, kurvor och konkret politik som för krystade intriger och personpussel. Politik och nya idéer förändrar, förnyar och bygger engagemang. Personlig prestige och grumliga agendor krackelererar och kväver. Frågan är vad socialdemokratin väljer.
Snarare hoppas jag att Mona Sahlin och nästa partiledare biter ihop och vågar driva igenom vettiga, ibland impopulära, förändringar av partiets förutsättningar och organisation. Öppnar upp och låter fler röster höras. Ser till att den svenska socialdemokratin blir världens modernaste parti, en rörelse där idéer och lösningar på vår tids mest alarmerande samhällsproblem hamnar i politikens prisma. Helt enkelt stora förändringar som skapar de bästa av förutsättningar för fler jobb, ökad jämlikhet och mer makt i händerna på vanliga människor. Det är nu chansen finns, hur jobbigt det än må vara.
En situation där kongressen imploderar i taktiserande och nästa partiordförande blir resultatet av panikmygel, nattmanglingar och urvattnade falangkompromisser gynnar ingen. Utom möjligen regeringen. Och vem personen blir är egentligen sekundärt, även om det förstås är viktigt. Vad partiet just nu behöver är i stället kapaciteten och viljan att karva ut ett reformpaket för framtiden. En idéernas och reformernas politik som återupprättar kontraktet med majoriteten och identifierar nästa generations viktigaste utmaningar. Hur kan socialdemokratin utvidga demokratin bortom nationalstaten. Vilka är framtidens källor till tillväxt? Och hur bryter vi trenden med ökande klyftor?
Partiledare i all ära och kalla mig policynörd, men själv är jag mest nyfiken på vad det där framtidspaketet i slutändan kommer att innehålla. Förhoppningsvis en trovärdig förnyelse.
Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokrati, Mona Sahlin, Kris, Partiordförande
Väldigt bra inlägg, ärade granne!