I tisdags valde USA nya sammansättningar i representanthuset och senaten som garanterat kommer att blockera varje försök till finanspolitisk stimulans. Det nyvalda tepartygänget strävar snarare efter att efterlikna det brittiska självspäkningsexperimentet. Var femte skattekrona – och därmed var femte offentlig utgift – ska bort. Bara en radmager ekonomi kan sporra återhämtningen tycks det nya evangeliet lyda.
Dagen efter meddelar den amerikanska centralbanken, The Federal Reserve, att man kommer att pumpa in 600 miljarder dollar för att köpa upp statliga skuldpapper i syfte att hålla nere kort- och långsiktiga räntesatser. På så sätt hoppas Ben Bernanke öka likviditeten och hålla deflationsrisken på armlängs avstånd. Den japanska mardrömmen från 1990-talet hägrar ännu. Förhoppningen är att öka hushållens konsumtionsutrymme och därigenom stimulera ekonomin och i förlängningen arbetsmarknaden.
Man kan bara hoppas. Med en styrränta som i praktiken ligger runt noll har centralbanken hamnat i en så kallad likviditetsfälla, där traditionell penningpolitik mer eller mindre är verkningslös. Negativ ränta funkar liksom inte. Misslyckas däremot Bernankes shopping spree talar mycket lite för att den amerikanska sysselsättningen kommer igång den närmaste tiden. Inte ens Obama själv tror rimligen på republikanernas samarbetsvilja. Eller som John Boehner, ny talman i representanthuset, uttryckte det: “Vårt enda mål den kommande mandatperioden är att se till att Obama blir en engångsföreteelse.”
Det säger en hel del om USA:s politiska klimat när Demokraternas största hopp inte är presidenten, utan centralbankschefen.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Ben Bernanke, Barack Obama, USA, Federal Reserve