Ett år och två månader tillbaka. Det är en krispig, tidig, septembermorgon i Washington DC. Gräsmattan vid The Mall ligger insvept i dagg och fukt från nattens regn och skvallrar om tidens nederbördsmättade klimat. Luften kletar, tränger sig på. Eftersom det är lördag ligger många DC-bor ännu och drar sig efter långa arbetsveckor och ett påtagligt lugn omger ett av världens viktigaste maktcentra. Trafiken är gles.
Invid Freedom Square har hundratals personer samlats. Runt omkring dem ligger en uppsjö av banderoller, t-tröjor och plakat. Deltagarna är en mångfacetterad blandning av religiöst präglade konservativa från glesbygds-Amerika, vapenlobbyn, nyliberaler, konstitutionspuritaner och olika grupper som ställer sig kritiska till all statlig inblandning. En av de första stora Tea Party-manifestationerna tar succesivt form och mitt bland folkhopen står jag, en svensk med värderingar och åsikter som representerar ondskan själv för aktivisterna som samlats. Mitt hemland väcker starka reaktioner. “Hur känns det att leva under förtryck”, frågar en mustaschprydd man utan ironi. Jag knäpper bilder, intervjuar och får ta del av förtroeliga samtal med människorna på plats. Vänlighet blandas med misstänksamhet. Det är som om jag hamnat i en kvävande konservativ ficka i det i övrigt progressiva Washington DC.
Det inte bara det konservativa som kallat till strid mot det liberala etablissemangets reformplaner; det är lika mycket en samling för det vita Amerikas kulturkrig för gårdagens välbekanta uttryckssätt och värderingar. En av de som slutit är Earl, en man i 70-årsåldern från Alabama. Han beskriver sig som “stolt patriot” och blicken flammar till när landets president förs på tal.
– Jag vill inte ha en nigger i Vita huset. Så är det bara. Han kommer att införa islam i USA och rasera de amerikanska värderingarna. Vad blir nästa steg, bjuda in terrorister?
Sorlet från demonstranterna runtomkring fyller gräsplätten framför senatsbyggnaden medan plakat delas ut. Tepartyt har kommit till huvudstaden. Föga visste jag då att samma personer som liknade demokrater vid nazister och manade till kulturkrig mot islam skulle sätta punkt för två år av demokratisk majoritet i representanthuset. Eller permanent punkt för Obamas reformplaner, enligt John Boehner, republikanernas blivande talman i representanthuset. Tea Party-rörelsens explosivitet lyckades både knuffa republikanska kandidater långt högerut – med konsekvensen att mittensinnade sparkades ur partitältet – och dessutom snappa åt sig problemformuleringsinitiativet. Minimal stat och låga skatter mot offentlig byråkrati. Frihet mot förtryck. Enkelt, kontrastrikt och kommunikativt. Demokratisk välling mot skarp och het tebrygd.
Och det är oundvikligt att inte slås av kraften och vitaliteten i den unga Tea Party-rörelsen. Populistisk. Nyanslös. Kompromisslös. Men också med röster ur det amerikanska folkdjupet. Utspel som finner näring i känslostormar kring tusentals köksbord runt om i unionen.
De historiska jämförelserna är flera. Somliga ser nederlaget i mellanårsvalet som ett bevis på att Barack Obama är ännu en ryggradslös, misslyckad, demokratisk president i linje med Jimmy Carter. Principfast men vek när skjortärmarna väl ska kavlas upp. Andra hänvisar till den “republikanska revolutionen” 1994, när landets höger svepte kongressens bägge kammare och i praktiken slog av strömmen till landets regering för att blockera Clintons reformer. Vad många missar är att Demokraterna reste sig ur askorna, borstade bort dammet från skuldrorna och fick presidenten omvald. Få refererar däremot till 1938. Franklin D Roosevelt, USA:s Per Albin Hansson, hade ivrigt och intensivt genomfört några av landets största välfärdspolitiska reformer. Pelarna till det skyddsnät som trots allt finns. Men inför mellanårsvalet 1938 började FDR svettas och fokuserade mer på att bekämpa underskott för att blidka den republikanska oppositionen. Något som blev kostsamt. Valet blev en svår motgång med förlorad majoritet i senaten och representanthuset. “Roosevelt är en parentes”, skrev The New York Times dagen efter.
Poäng: det här går att fixa. Tiden finns, liksom idéerna.
Listan på vad Obama hittills åstadkommit är heller inget att skämmas för. Tvärtom. FDR eller inte, de senaste två åren har åtminstone lappat ihop de största revorna i landets glesa skyddsnät. 2009 saknade 46 miljoner av landets befolkning sjukförsäkring. I dag är samma siffra 13 miljoner. 2008 fungerade USA:s finansmarknader lite som en brittisk rugbymatch: smutsig, regelfattig och med störst går först som vägledande princip. I dag är regleringen både tydligare och mer lättöverskådlig. Samtidigt har det stimulanspaket som lanserades för att mota finanskrisen i grind vässat utbildningskedjan, renoverat vägar och broar samt räddat jobb och utvecklat landets offentliga sektor. Rätt och klokt.
Men väljarnas dom den 2 november är förstås ingenting annat än en oskön käftsmäll för den president som gick till val på att “stöpa om politiken som vi känner till den”. Det är hög tid för Demokraterna att ruskas om, för Obama att ställa hårt mot hårt och för landets progressiva tårtbit att leverera kontraster och alternativ för framtiden. Jobbskapande. Klimateffektivitet. Tillväxt. USA förtjänar ett politiskt samtal som å ena sidan skriver poesi som penslar framtiden i vmöjlighetens nyanser. Å andra sidan producerar kärv prosa som formar nödvändiga, ibland impopulära, förslag. Alldeles oavsett hur kompakt motståndet bland kongressens högerflygel kan tyckas. Först då kan 2010 bli prolog snarare än slutord.
Intressant om Politik, USA, Barack Obama, Mellanårsval, Demokraterna, Republikanerna, Tea Party, John Boehner