De senaste veckorna har ett underliggande förakt mot förorten bubblat över och kanaliserats på bland annat debattsidor. Ingen vill egentligen bo utanför tullarna utan tvingas av olika anledningar dit. Mot sin vilja. Där samlas de misslyckade, de som aldrig tog sig i kragen och de som söker sig till våldet när kontot är tomt mot slutet av månaden. När Ulf Lundell för ett antal års sedan blev intervjuad om hur han såg på sina uppväxtår i Orminge och ute på Ingarö svarade han utan omsvep: “Det var fruktansvärt. Jag vill aldrig dit igen”.
För ett par dagar sedan bläddrade jag i tidningen “Vårt Kungsholmen” mellan frukosttuggorna och teklunkarna, eftersom jag i princip bor halvtid på innerstans västra holme och halvtid längs linje 18 söderut. En av nyheterna handlade om att Stadsmissionen funderar på att flytta ett av sina centrum för hemlösa till Kungsholmen, varpå reportern frågar ett par kungsholmsbor om vad de tycker. “Det känns inte alls bra. Det kommer ta hit kriminalitet och droger. Blir det så flyttar jag och min dotter härifrån. Jag förstår inte varför de inte kan flytta verksamheten till förorten i stället”, svarar en kvinna och mamma i trettioårsåldern.
Häpnadsväckande föraktfullt kan tyckas, men sannolikt en rätt så bra barometer på vilka värderingar som vägleder allmänheten just nu. Min andra adress, i Enskede, är en av få platser i Stockholm där segregationens frontlinjer möts. Det som skiljer dem åt är en gångtunnel. På ena sidan finns Dalen, ett område som byggdes under 1970- och 1980-talen och präglas av låginkomsttagare och låg status. På andra sidan ligger sekelskifteshusen, både i form av rymliga villor i 8-miljonerklassen och attraktiva lägenheter med kakelugnar och slipade golvplankor. Ena sidan tjänar ofta dubbelt så mycket som den andra och röstar i högre utsträckning blått. Här möts klassamhällets ansikten och konsekvenser. Det geografiska avståndet är inte mer än 200-300 meter. Både modernismens fönstergluggar och sekelskiftets spröjsade nischer vetter mot varandra. Men ingen känner eller umgås med någon på den andra sidan.
Aldrig blir det så smärtsamt tydligt att segregationens logik i Stockholm baseras på innan- och utanför. Här inne bor det kreativa, skötsamma människor som bidrar. Där ute bor det lata, okulturella människor som tär och kostar. Och det avspeglar sig i livsvanor, kulturella uttryck och i förlängningen klassamhällets själva karaktär. Medieparet i stans skitnödigaste stadsdel, östra Södermalm, kollar ivrigt på Kobra medan eldstungorna i kakelugnen värmer upp den designklassikerbeströdda sekelskifteslägenheten. 20 minuter därifrån sitter ett annat par och zappar mellan Kanal 5 och TV3, medan 70-talselementen håller rätt temperatur i loftgångslägenheten.
Det ena sofistikerat och norm. Det andra opassande, degenererat och avvikande. Centrum håller ihop och cementerar, periferin stör men bekräftar samtidigt normens ställning och status. Betraktar man stadens geografiska palett ytterligare är det inte svårt att se att det i segregationens skiktning och logik finns ett rasistiskt raster som uppvärderar en vit medelklassinnerstad som kontrasteras mot den färgade ytterstaden. Jobb mot bidrag. Trygghet mot kriminalitet. Blomstrande affärs- och nattliv mot blåsiga centrumskelett och pangade rutor. Mot den bakgrunden framstår innerstadens hyckleri som än tydligare. Gärna mångfald, men inte här. Gärna tolerans och öppenhet, men inte om det innebär att jag inte kan uttala namnet på grannens dörr i bostadsrättsföreningen. Gärna lagom exotisk mat, men i övrigt ingenting som stör eller utmanar.
Och visst vore det fantastiskt om man själv kunde gå mot strömmen och bryta mönstret. Men i stället sitter jag där, hukad över Hemnetannonserna och bygger upp drömboendet i ännu en fiskbenslägenhet i någon av innerstans stadsdelar. Varför? Visst älskar jag innerstans puls, historia och dynamik. Men handlar det alla gånger om en genuin kärlek till söders kullerstensbeklädda backar, eller i själva verket om någonting helt annat? Om en vilja att tillhöra den där trygga, tacksamma normen och speglas och bekräftas av likadant klädda människor med samma inredning och smak. Om att ängsligt börja bläddra i surdegsbakböcker och ägna en söndagseftermiddag åt att hitta det perfekta kaklet till badrummet. Jag ryser vid tanken.
Jag tror att någonting händer i ett samhälle där den egna smaken och attributen fungerar som moralisk och kulturell kompass. I takt med att de ekonomiska och sociala klyftorna växer ökar också det geografiska och mentala avståndet som segregationens sylvassa barriärer skapar. Det sår en grogrund för en stad som förhindrar den sociala rörligheten, hämmar kreativitet och etablerar en permanent underklass. Det räcker egentligen med att snegla på SL:s zonindelning för att förstå att Stockholm långsamt håller på att stelna, torka och tappa den där drivkraften som under decennier lockat människor hit. Och vem vill bo i en stad som är en kulturell kuvös för dåtiden, ett museivakuum?
Intressant om Politik, Samhälle, Segregation, Per Wirtén, Förort, Stad, Innerstad, Segregation, Stockholm, Rasism, Klass, Arkitektur, Stadsplanering
Jag håller fullständigt med, bra skrivet, Daniel.