En förnyelse värd namnet

De senaste dagarna har det pågått en intensiv debatt om socialdemokratins framtid. Några hävdar att partiet behöver anamma delar av den borgerliga regeringens politik och närma sig mitten för att överleva som politisk kraft. RUT-avdrag och skattesänkningar är nödvändiga ingredienser för att genomgå en politisk förnyelse för att nå mittenväljare, menar förespråkarna. Andra debattörer får i stället något nostalgiskt i blicken och hänvisar till socialdemokratins stolta rötter och historia som möjlig framtid för partiet. Bara genom att gå till vänster kan partiet återfinna sin själ, argumenterar traditionalisterna.

Och uppdelningen känns igen. Jag har själv tillhört dem som tyckt att Socialdemokraterna måste “förnyas” genom att närma sig mitten och triangulera sig fram längs det politiska spektret. Med betoning på tillhört. Flera politiska händelser fick mig att inse att verklig förnyelse varken handlar om anpassning till andra eller en återgång till forna decenniers politik. När hypen kring “den tredje vägens politik” var som störst mot slutet av 1990-talet trodde alla att frälsningen låg i Blairs, Schröders och Clintons progressiva mittenregeringar. Allt såg ju så bra ut. Men så här i efterhand är det lätt att se att respektive partier och ledare visserligen lyckades vinna ett par val men i grunden inte förmådde stöpa om det politiska samtalet eller klimatet. Klyftorna växte i spåren av Blairs regeringsår. Clintons USA förblev ett sargat land med djup misär, trots en remarkabel ekonomisk tillväxt. Schröder lyckades både reta upp fackföreningsrörelsen till den grad att stora delar lämnade SPD och rasera förtroendet för den tyska socialdemokratin.

Missförstå mig inte. Jag är övertygad om att många av de samtal som föddes ur 1990-talets förnyelsedebatt var viktiga och nödvändiga för framtiden. Socialdemokraterna blev ett parti som på allvar förstod tillväxtfrågorna och fann modet att driva igenom nödvändiga reformer som garanterade välfärdens framtida finansiering. Och en återgång till löntagarfondernas eller den stark-starka statens glansdagar kommer knappast fixa biffen. Också den vägen leder rimligen till ytterligare kräftgång, något brittiska Labours miserabla resultat från 1980-talet visar med all önskvärd tydlighet.

Jag blir allvarligt oroad för framtiden när somliga gör utspel som mer tycks handla om att positionera sin egen person eller avancera en specifik agenda snarare än en passion och glöd för politikens sprängkraft. Den enda framkomliga vägen, enligt min mening, är ett prövande, konstruktivt och progressivt samtal om vilka värderingar och idéer som bör ligga till grund för Socialdemokraterna de närmaste åren. Verklig förnyelse handlar nämligen inte om att kapitulera inför borgerlighetens berättelse om samhället, utan om att hitta nya och spännande idéer för att lösa allvarliga brister i samhället. Vad vi behöver är en sammanhängande, spänstig, berättelse om i vilken riktning vi vill förändra samhället och ge vanliga människor mer inflytande. På samma sätt behöver vi ett parti som förmår lyfta blicken från enskilda val eller utspel och i stället identifiera nästa stora socialdemokratiska samhällsprojekt. En övergripande vision om framtiden och vad vi tillsammans är kapabla till. Och varken en höger- eller vänstersväng kommer kunna leverera en mer visionär socialdemokrati.

Politiken får aldrig reduceras till att appellera till så kallade mitten- eller medelklassväljare eller till sekteristiskt och nostalgiskt teoretiserande. Det finns inget budskap i världen, inget genialt utspel eller finkalibrerade trianguleringar, som kommer forma om det politiska klimatet till vår favör. På samma sätt kan aldrig gårdagens politiska verktygslåda lösa problemen i ett samhälle som snabbt växlar karaktär och innehåll. Att bedriva politik och vara politiskt aktiv handlar i stället om en genuin tilltro till att det går att åstadkomma någonting bättre om så många som möjligt är med och fattar beslut. Att vara socialdemokrat handlar om att tro på att hela samhället växer och blir rikare om så många som möjligt får de allra bästa möjligheterna att bygga ett självständigt liv. Därför är socialdemokratins främsta problem inte paketering eller position på den politiska skalan; det är att suget efter regeringsmakt ibland trumfat en nödvändig idépolitisk diskussion om framtiden.

Sverige förtjänar en nyfiknare, vassare och mer idépolitisk socialdemokrati som än en gång upprättar ett kontrakt med majoriteten av befolkningen. En socialdemokrati som berättar en annan, möjlig, historia om Sverige och som bryter ny mark och hittar nästa generations viktigaste politiska lösningar. Kanske handlar det om att vidga välfärdssamhällets omfattning bortom nationalstatens klaustrofobiska ramverk? Eller att tillsätta verkligt kreativa rådslag, som inte bara rymmer trötta kommunkostymer utan även personer med koppling till forskning och samhälle i stort? Eller om att skapa världens mest ambitiösa program för att etablera nästa generations arbetsmarknad och samtidigt verka för inkomstförtätning?

Min poäng är att framtiden inte finns bland RUT-avdrag, PR-spinn eller bakåtblickar, utan någonstans i skärningspunkten mellan utopi och vardag. Där människor och idéer möts. Jag är övertygad om att lösningarna finns. Om vi har modet och viljan att också lyssna.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Socialdemokraterna, Socialdemokrati, Förnyelse, Val 2010, Val 2014, Ekonomi