För egen del imponeras jag allra mest av hur pass nära Norrman faktiskt lyckas komma händelsernas epicentrum. Hukad under kulregnet på en gata i Johannesburg. Stoppad av en beväpnad, kattuggande, milis strax utanför Mogadishu i Somalia. Som inbjuden gäst på ett bröllop i Soweto. Till skillnad från hotelljournalisterna som inte pallar, alternativt vågar, bege sig dit historierna faktiskt utspelar verkar Leif Norrman aldrig riktigt ryggat för det obehagliga och smutsiga.
Sydafrika och stora delar av Afrika har varit lika delar arbetsplats som romans för Leif Norrman under flera decennier. Och det märks. Reportagen kliver ur bilden och har modet att kritiskt ifrågasätta och vrida och vända på fenomen som andra annars skulle nöja sig med att välja den mest tacksamma vinkeln. Här ryms en substantiell, unik, kritik av apartheidregimens groteska övergrepp på demokrati och mänskliga värden. Men en lika ogenerad dom faller över ANC:s korruption, Mbekis och Zumas illdåd på den demokratiska utvecklingen och en modern regim som bryr sig mer om att skylla landets utveckling på kolonialismens förflutna, den “vita djävulen” eller smått bisarra konspirationsteorier. Turerna kring ANC:s ungdomsförbund för ett par månader ställer nya frågor om vilken politisk kraft som bör leda landet framåt, bortom ett alltmer desillusionerat ANC. Har tiden blivit mogen för COPE? Det är i vilket fall glädjande att Norrman visar en sida av landet som alltför ofta filtreras bort.
De länder söder om Sahara som jag själv haft möjlighet att besöka är Kenya och Kongo-Kinshasa, av vilka det senare får generöst med utrymme i “Leva på gränsen”. Rikedomen. Klyftorna. Korruptionen. Hatet. De där speciella minnena som för länge sedan bäddats in i ett mjukt filter får nytt liv genom Norrmans prosa och är det allra bästa av sätt för att pånyttföda engagemang och intresse för några av kontinentens mest sargade hörn. Som ett nödvändigt och efterlängtat wake up-call mitt i den ängsliga Stockholmsvardagen.
Intressant om Politik, Samhälle, Sydafrika, Journalistik, Leif Norrman, Apartheid, Nelson Mandela