När jag efter en veckas resande satte nyckeln i låset och öppnade dörren möttes jag av ett hav av morgontidningar. 16 sammanlagt. Efter att ha bläddrat igenom huvuddelen, liksom kikat runt på finfina Reuters Finance, står det klart att den ekonomiska återhämtningen i USA och Europa går knackigt. Flera motstridiga besked om sysselsättningen, bostadsmarknaden och industrins prestanda gör att marknaden pendlat vilt. Ingen verkar riktigt veta om det bara är en tillfällig svacka i en period av tillväxt eller om det i själva verket rör sig om en så kallad double dip-recession, eller en w-formad konjunkturcykel. Själv tror jag på det senare.
It goes like this. Strax efter finanskrisen lanserade både Europa och USA en rad finanspolitiska stimulanser för att möta krisen. USA investerade rejält i infrastruktur, renoveringar och en satsning i offentlig sektor. Samtidigt kapade centralbankerna räntorna till närmare nollnivåer, för att öka likviditeten och investeringarna. Och det verkade fungera. Konsumtionen kickade snabbt igång igen och arbetslösheten började långsamt krypa nedåt. Enligt klassisk keynesiansk ekonomisk teori fungerade de kontracykliska åtgärderna.
Men ack den lycka som varar. Under våren meddelade nämligen flera europeiska regeringar att de, trots varningar, skulle börja strypa offentliga utgifter och fokusera på att bekämpa budgetunderskotten. Ekonomin går ändå så pass bra och det är dags att vinna förtroende från marknaderna igen, tycktes de resonera. I USA blev det inga fler stimulansåtgärder. I samma takt som pengarna sipprade undan började det gå trögt igen. Mönstret känns igen från 1937, då Franklin D Roosevelt alltför hastigt fokuserade på underskottsbekämpning och skattehöjningar i stället för att pumpa in investeringar i den offentliga ekonomin.
Debatten i Europa och USA har i mångt och mycket handlat om att den ekonomiska kräftgången är ett bevis för att stimulanser inte fungerar och att det viktigaste snarare är att spara sig igenom krisen. Flera proffstyckare förutspår exempelvis att Obamas ekonomiska politik kommer att kosta honom både senaten och kongressen i valet i november. Och det kan mycket väl vara så. Problemet är bara att det är en illusion.
Vad världens ekonomier behöver just nu är recept som fungerar och som har bäring i historiska och praktiska erfarenheter. Varken Reagans utbudsextremism på 1980-talet eller en underskottsängslan kommer att få världsmarknaden på fötter igen. Först och främst måste länderna våga investera i nya stimulanspaket, som både ger kort- och långsiktiga vinster. Det kommer att få ner arbetslösheten och öka förtroendet för den ekonomiska politiken.
Men på motsvarande sätt är det lika viktigt att förändra villkoren för de finansiella sektorerna och hitta överstatliga arenor för att förhindra kommande kriser och recessioner. Den nationalstatliga verktygslådan ekar allt tommare och utan nya metoder för att hantera konjunktursvängningar blir nästa kris sannolikt både djupare och tuffare. IMF och Världsbanken måste utvecklas och ges en tydligare koppling till beslutsfattande och praktiska åtgärder för att förmå leverera fungerande ekonomiska paket.
Lösningarna finns. Men finns ledarna?
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Sysselsättning, EU, Europa, USA, Barack Obama