Marken under det svenska kulturlandskapet har under en lång tid gungat rejält. Kulturarbetare har fint fått rätta in sig i lönsamhetsledet. Chefer och utövare som inte köpt alliansregeringens marknadsmodell på kulturområdet har snällt få se sina anslag starkt begränsade. Alternativt avskedats. Sakta men säkert söker alliansen plocka bort förutsättningarna för ett rikt, fristående och vitalt kulturliv.
Det regeringen genomfört på kulturområdet de senaste fyra åren är en radikal kursändring. Från höjda inträdespriser på museer till marknadsanpassning av fler områden. Konsekvensen har blivit att kulturens omfång krymper, liksom att dess konsumenter blir färre. En politik som successivt skalar ned anslag och ökar graden av egenfinansiering begränsar kulturen till de delar av samhället som är vana, och kan, betala för sig. Kulturen blir för några, inte alla.
Moderaterna vill, inte helt oväntat, gå ännu längre. Så här sade exempelvis kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth till DN:
“Mitt parti tycker att det ska vara statlig public service, så att licensen slopas och finansieringen sker över statsbudgeten.”
Förslaget kan tyckas harmlöst. Mest en formalitet. I själva verket skulle ett avskaffande av licensmodellen få allvarliga konsekvenser för svensk public service. Finessen med att frikoppla finansieringen från budgeten i övrigt blir att public service dels blir verkligt fristående från staten och dels att utbetalningarna till SR och SVT inte blir beroende av tvära politiska kast. Hamnar public service inom statens budget blir bolagen mer av tribuner än kritiskt granskande medier.
Det verkliga skälet till att Moderaterna vill slopa licensmodellen är förstås att de ser en chans att kunna ställa public service i konflikt med andra budgetområden och därmed skära i resurserna över tid. Något som allvarligt skulle hota det offentliga samtalet i Sverige. Det räcker med att se på utvecklingen i USA, där finfina NPR och PBS i dagsläget är beroende av privata donationer för att överhuvudtaget överleva.
Ett annat exempel på hur svångremmen kring kultursfären dragits åt är beslutet om att slopa konstnärslönen för särskilt framträdande författare och konstnärer. Modellen har under lång tid garanterat inkomsten för kulturarbetare som annars inte skulle klara sig på kommersiell basis. På samma sätt garanterar en konstnärslön att kulturen förblir frispråkig och nyfiken, bortom lönsamhetskrav och marknadsanpassning.
Adelsohn-Liljeroth har också meddelat att regeringen vill marknadsanpassa ytterligare delar av kultursektorn, “för att sporra entreprenörskap”. Sedan när är det ett problem att den kommersiella marknaden för kultur är för svag, att utbudet är för litet? En vettig kulturpolitik borde i stället inriktas på att etablera en kreativ och mångfacetterad kultur som existerar över det befintliga utbudet. En sektor med en uppsjö av utövare som kan tillåta sig att utmana, provocera, för att skapa banbrytande verk och former som kanske aldrig skulle sett dagens ljus på en vanlig marknad. Kvalitetskultur som inte säljer. Problemet är bara att det aldrig kommer bli verklighet med en regering som är fullständigt ointresserad av kultur.
Intressant om Politik, Samhälle, Kultur, Medier, Lena Adelsohn-Liljeroth, Moderaterna, Regeringen