Moderaterna har rotat runt längst ner i den svenska artistfloran och plockat fram Wille Crafoord (från 2006), Sofia Talvik (vem?) samt c-rapparen Mange Schmidt för att knåpa ihop en vallåt. Resultatet, “Flyter”, kan du lyssna på här.
Moderaterna har rotat runt längst ner i den svenska artistfloran och plockat fram Wille Crafoord (från 2006), Sofia Talvik (vem?) samt c-rapparen Mange Schmidt för att knåpa ihop en vallåt. Resultatet, “Flyter”, kan du lyssna på här.
Comments are closed.
Längst ner i artistfloran? Craaford har en massa Grammisvinster och känner du inte till Talmark säger det mer om dig än om hennes berömdhet.
Är inte du för ung för riksdagen förresten? Trodde det var 18-årsgräns.
Crafoord har inte varit relevant de senaste tjugo åren, en åsikt jag delar med större delen av Sveriges kulturkritiker. Eller för att citera en av recensionerna till en av hans senare skivor:
“Willes tredje soloplatta är lika vågad som en kokt utan bröd. [.. ]Sedan kom väl hans överklassbakgrund i fatt honom – vad vet jag? ”
Så här skriver Gaffa om Talviks (som hon ju heter) senaste alster, “Florida”:
“Varken text eller musik berör mer än ett lyxproblem. Talvik tillhör medelvägsströmmen, där vinden lagt sig och inte vill vända.”
Kanske en liknelse så god som någon på de senaste åren under Alliansen? Men att påstå att Talvik vare sig skulle vara intressant musikaliskt eller känd för en större allmänhet är att ta i, även med uppskruvat PR-mått mätt.
Enda anledningen till att Mange Schmidt överhuvudtaget släppts in i en studio är för att han hinkat öl med Petter på Kvarnen under 90-talet. Ett one-hit-wonder att skämmas för.
Men så blir det väl också när svensk borgerlighet måste leta med ljus och lykta efter någon som mer eller mindre motvilligt vill posera som affischnamn för ett identitetslöst och avdankat högerparti. Eller annorlunda uttryckt: högern har inget eget, säreget, kulturellt avtryck och får nöja sig med byket. Det som ingen annan vill ha.
Sist men inte minst är det kul, om än en smula sorgligt, att Alliansens PR-maskineri är så ängsliga i att försvara årtiondets kanske pinsammaste kampanjlåt att man tar klassisk politisk satir på fullaste allvar. Vad hände med humorn, självdistansen? Kanske är det också därför Alliansen har så försvinnande få vänner inom kultursfären.