I dag rapporterar nyhetskanalen Al Jazeera att Al Qaidas tredje högsta ledare, Mustafa Abu al-Yazid, har spårats och dödats av amerikanska styrkor i den så kallade Afpak-korridoren i nordvästra Pakistan. Enligt kanalen så var al-Yazid den som administrerade de finansiella transaktionerna bakom flygkapningarna. Beskedet kommer efter flera års intensiv jakt på personer som på ett eller annat sätt haft strategiska positioner inom Al Qaeda inför terrorbombningarna i New York 2001. Tidigare i veckan har andra nyhetskällor skrivit om att Al Qaida har svårt att rekrytera i både Irak och Afghanistan, men att nytillskotten är många i just de nordvästra delarna av Pakistan. Även säkerhetspolitiska bedömare i Europa och USA pekar på att truppförstärkningen i Afghanistan tvingat extrema terroristgrupper att retirera till landets utkanter, i närheten av Pakistan.
Läget i regionen är fortfarande extremt instabilt, men det finns ljusglimtar värda att uppmärksamma i diskussionen om regionens framtid. Antalet självmordsbombningar har sjunkit dramatiskt under året, infrastrukturen börjar sakta men säkert fungera igen och ekonomin har tagit flera viktiga steg under det senaste året. Trots att det finns flera orosmoment inför Afghanistans parlamentsval den 18 september tyder mycket på att kriget har lyckats skapa relativ stabilitet och lagt grunden för en hållbar demokrati.
Det finns några saker som är särskilt viktiga i Afghanistan den närmaste tiden. Framför allt måste offentliga beslutsfattare i landet vara hundra procent korruptionsfria för att överhuvudtaget få inneha politiska poster. Hamid Karzais mygelkrumbukter gynnar bara ytterkantsextremister och försvagar legitimiteten för den fortsatta fredsprocessen. För det andra krävs större insatser för att få grundläggande samhällsfunktioner att fungera. Rinnande vatten. Tak över huvudet. Ström. Grundläggande sjukvård och utbildning. Särskilt FN, som godkänt insatsen, måste ta sitt ansvar och skicka en kader av civilingenjörer, läkare och lärare för att steg för steg bygga upp landet från grunden.
Om landet överhuvudtaget ska kunna fungera igen krävs en fortsatt hög truppnärvaro i regionen som helhet. Ett alltför snabbt utträde skulle äventyra afghanernas säkerhet och riskera att landet än en gång tumlar ner i kaos och inbördeskrig. Det är dags att inse att folkrätten skyddar diktatorer som begår brott mot mänskligheten och inte människor som faktiskt bor i länderna. FN måste hitta en ny definition för att förhindra nästa generations inbördeskrig och folkmord. Ingen gräns är värd att bevara så länge individer lever under nyckfulla och människofientliga despoter. Det främsta målet är att afghanerna själva ska få bestämma över sitt land och forma sin egen framtid. Därför är det viktigt att formulera tydliga principer för när överlämningen kan ske och hur ansvarsfördelningen ser ut tills dess.
Krig måste alltid vara den sista utvägen, när alla andra lösningar tömts ut. Den här gången är priset för säkerhetspolitisk apati för högt och kriget mot den internationella terrorismen är värt att vinna. För demokratins skull.
Intressant om Politik, Samhälle, Internationellt, Utrikespolitik, Al Qaida, Afghanistan, FN, Terrorism, Säkerhetspolitik, Försvarspolitik