Ett bevis som gott som något på att lågkonjunkturer drabbar underprivilegierade grupper allra hårdast – och skärper klyftorna i samhället. I USA är arbetslösheten bland afroamerikaner närapå det dubbla jämfört med den vita delen av befolkningen. I en svensk kontext visar erfarenheterna från 1990-talets saneringar att framför allt unga, låginkomsttagare och sjuka fick betala ett oproportionerligt pris. Samma sak händer i dag. Medan var tionde medborgare är arbetslös bland befolkningen som helhet är en så stor andel som 30 procent det bland yngre.
Det historien visar är också att det faktiskt inte behöver vara så. Roosevelts extremt framgångsrika WPA-program – med tiotusentals jobbtillfällen inom bland annat infrastruktur – ökade både sysselsättningen och delade krisbördorna jämnare. Stora stimulanser i ekonomin i lågkonjunktur och konjunkturberoende försäkringar och bidrag kan därmed både öka investeringsgraden i ekonomin och höja den materiella grundtryggheten samhället. Det som skiljer växande klyftor, arbetslöshet och misstro från gemensamma lösningar för att skapa nya jobb och hålla ihop samhället är till syvende og sidst den politiska viljan. I den mån det överhuvudtaget finns någon.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Arbetsmarknad