Ligger hemma med en köttig förkylning och tycker allmänt synd om mig själv. Som vanligt. Har tillbringat större delen av tillfriskningstiden till att lyssna igenom gamla skivor och läsa böcker. Och en sak slog mig när iTunes-biblioteket skyfflade runt bland spåren – 1994 var ett helt obegripligt bra musikår. Knappast någon nyhet, men det är ändå värt att förkovra i sig i ett knippe musikhistoria.
—
Invånarna i städerna längs landets östkust – New York, Philadelphia och Washington DC – har precis genomlidit den kallaste vintern som någonsin har uppmätts i landets historia. Som kallast har det varit nedåt minus 35 grader. Bill Clinton är inne på sitt andra år som president. Under årets kyliga inledning lanserar han en stor bidragsreform som inom loppet av ett par år kommer att cementera en permanent underklass i låglönejobb som inte går att överleva på. I sitt andra tal till nationen deklarerar han “slutet för den stora offentliga sektorns era” och punkterar därmed de progressiva reformambitionerna för närmare 15 år framöver.
Vakuumet efter det kalla kriget har ännu inte fyllts och situationen i det forna Sovjetunionen är fortfarande instabilt. Liksom stora delar av Europa. Den amerikanska ekonomin är i fritt fall och arbetslösheten ligger på strax över sju procent. I New Yorks fattigaste delar är den inte sällan mångdubbelt högre, som i Queensbridge där 30 procent av invånarna saknar sysselsättning. Det är ett spänt läge i USA. Ett par år innan har rasupploppen i Los Angeles skakat landet och Bill Clintons vidlyftiga vallöften har ännu inte infriats. I synnerhet inte bland de slitna husen i Bronx, Queens och Brooklyn.
I köket på den fjärde våningen i de för låginkomsttagare subventionerade Queensbridgekomplexen sitter Nasir Jones, 21 år gammal, och gnuggar händerna framför gasspisens lågor. Den smällkalla vintern har slagit ut elementen och den ännu okände Nasir gör sitt bästa för att hålla värmen. Om tre månader, 19 april, kommer han att släppa vad som ska bli en av musikhistoriens verkliga storverk. Mallen efter vilken otaliga av decenniets skivor emuleras. Tio fullständigt lysande spår som bättre än någon roman eller dokumentär kapslar in ett grovkornigt och smutsigt Queensbridge vid 1990-talets mitt. Här finns levande penseldrag av nedpissade trappuppgångar, brutala våldsskildringar, desillusionerad fattigdom och inte minst drömmarna om ett annat liv.
“We used to always hear it chillin’ with Nas [in Queens],” berättar Mobb Deeps Havoc, som växte upp i samma område. “What’s funny about it was he was humble with it. I would listen to it and the songs were so ill, it made you wanna cry. He was just calm, like, ‘How you like it?’ We was hearing it piece by piece, so when it came out, it wasn’t surprising to hear everybody’s reaction. Everybody was going crazy. You could not walk through the ‘hood without hearing Illmatic. It was on your brain.”
Men just nu är ingenting av det här känt.
I en annan del av New York, i Bedford-Stuyvesant sitter en kraftigt överviktig, skelögd, ung man vid namn Christopher Wallace och äter sardiner ur en burk. Dessförinnan har han stått vid mikrofonen i studion med några av tidens mest namnkunniga producenter bakom spakarna. Däribland DJ Premier och Pete Rock. Om ett halvår, 13 september, släpper han den obehagligt titulerade Ready To Die, debutalbumet som han släpper under namnet The Notorious B.I.G. Föga vet han att den ska komma att sälja fyrdubbelt platina inom loppet av ett år. Med titlar som ‘Everyday Struggle’, ‘Machine Gun Funk’ och ‘Things Done Changed’ tillgängliggör Wallace sin brokiga självbiografi för en bredare allmänhet. Det är berättelsen om en stökig skolgång, crackförsäljning på gathörnet i bostadsområdet och en svår kamp för att hjälpa till att försörja familjen. Liksom Illmatic ska Ready To Die komma att fungera som en kärv och oförskönad spegling av det amerikanska tredjedelssamhället. Ett samhälle som är mångfaldigt skitigare, fattigare och våldsammare än trottoarerna som rymmer de tandblekta leendena på Manhattans femte aveny.
“Born sinner, the opposite of a winner
Remember when I used to eat sardines for dinner “
//
“We used to fuss when the landlord dissed us
No heat, wonder why Christmas missed us”
I ett skede när stora delar av hiphopen gick på tomgång och New York hamnade i skuggan av västkustens pulserande g funk-basgångar skapade både Nas och Biggies introduktionsalster en ny plattform för en helt ny generation av rappare och utövare. Skivorna karvade ut en distinkt New York-ljudbild som på samma gång etablerade en geografisk särprägel som öppnade upp 1990-talet för unga, hungriga, rappare från östkusten. Bortsett från ovanstående storheter släpptes dessutom O.C:s underskattade Word..Life, Pete Rock & CL Smooths The Main Ingredient och inte minst Gang Starrs skåpställare Hard To Earn. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att 1994 markerade höjdpunkten på en era som inleddes i mitten av 1980-talet, där samtida realism, avancerade, flerstaviga, rim och finstämt samplade beats smälte samman till ett större sammanhang som tog hiphopen till en helt ny nivå. 1994 var helt enkelt det perfekta musikåret.
Slutligen. Ingen enskild skiva har betytt så mycket för mitt maniska musiklyssnande som den av Nas till perfektion utmejslade Illmatic. Det var nämligen den som fick mig att intressera mig för hiphop på allvar. Först genom att den gjorde mig lite irriterad. En skiva som jag inte riktigt kunde begripa eller sätta fingret på. Efter åtskilliga lyssningar började jag memorera rimmen, samplingarna och uppfatta nya, subtila, detaljer i hantverket. Och då förstod jag grejen.
Ännu i dag är det den i särklass mest spelade skivan både i min iPhone och hemma i stereon. I mina ögon är den till och med så episk att jag har ramat in ett perfekt exemplar av skivan på vinyl i vardagsrummet. På gränsen till besatthet, enligt somliga. Musik att leva till, om du frågar mig.
—
Uppenbarligen är jag inte ensam om kärleken till 1994 i allmänhet och Illmatic i synnerhet. Geniale Fresnorapparen Fashawn släpper inom ett par månader ett mixtape där han gör egna tolkningar av skivan, spår för spår.
Är du nyfiken på att veta mer om Queensbridge får du inte missa dokumentären Queensbridge: The Other Side:
Intressant om Musik, Kultur, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Nas, The Notorious B.I.G., New York, DJ Premier, Pete Rock, Samhälle, Politik
Superfint!