
Nedan är ett pärlband av spår som reflekterar över och illustrerar hiphopens självbild, både i relation till macho- och manlighetsidealet men lika mycket kopplat till klass och makt. I bland höjs det röster som låter musikgenren och dess utövare stå till svars för snedvridna värderingar och företeelser som återfinns i samhället som helhet. Somliga går till och med så långt som att hävda att det är hiphopen i sig som etablerar destruktiva stereotyper och en sexistisk kvinnosyn.
För egen del är jag rätt så övertygad om att en musikgenre aldrig kan ha separata uttryck i sig, utan snarare fungerar som ett prisma för alla de värderingar och strukturer som representeras i stort. Självklart är det både problematiskt och skamligt att många låtar, i synnerhet inom den mer kommersiellt färgade fåran, i hög grad bygger försäljningsvolymer på unkna könsroller och ett materialistiskt och elitistiskt rikedomsideal. Men att hävda att det skulle vara genren i sig som har fött uttryckssätten är att börja i fel ände.
Ett samhälle som präglas av stora klassklyftor, extremt ojämställda förhållanden mellan kvinnor och män liksom stora skillnader i livschanser mellan människor kommer alltid att penslas i samma toner inom kulturens, konstens och musikens domäner. Skillnaden är bara att det blir mer eller mindre tydligt och att det är mer tacksamt att beskylla en liten tårtbit av samhället för strukturellt rotade problem och orättvisor. Mönstret känns igen.
Det som är intressant med hiphopen som genre är just att den är sprungen ur djup fattigdom och alienering, något som bidragit till att föda fram väldigt distinkta uttryckssätt. Men det är inte på något som helst sätt kopplat till att det är något specifikt för varken hiphop eller de individer som representerar och utövar genren. Även om genren ofta porträtteras som en enhet – befäst med sexistiska och patriarkala etiketter – består den av ett enormt spektrum av skilda undergenrer, både i text, estetik och stil. Problemet är bara att medier och kritiker gärna buntar ihop tusentals utövare och låter de mest kommersiella fungera som galjonsfigurer för alla andra. Det blir lite som att låta Ulf Lundells trista kvinnosyn representera rockgenren som helhet. Liknande mekanismer och tendenser syns även inom den tidiga punkens spretighet och inte minst inom stora delar av jazzen. De genrer som som blommar ut via desperation och utslagning blir en spegling av samhället i alla dess nyanser, på gott och ont, och bemöts därefter.
Av den anledningen blir det också mer intressant att diskutera texter, uttryckssätt ur ett mer renodlat klass- och genusperspektiv. Vilka strukturer finns bakom? Vilken självbild har genrens utövare skapat? Hur kan manlighets- och rikedomsidealet kopplas till sociala förhållanden och socialisering? Först då kan diskussionen om hiphopens samhälleliga roll bli verkligt intressant.
Det är nämligen långtifrån någon slump att hiphopen fullkomligt blomstrade i samband med och strax efter Reaganåren 1980-1988. I ljuset av växande klyftor, en i många avseenden utpräglad rasistisk administration och ett samhälle som slets isär etablerades på allvar en på samma gång protest- som feströrelse. Lika mycket kyld Heinekenöl mellan grillarna på hustaken som knutna nävar i fickor över ett land som vänt en hel generation av arbetarklassungdomar ryggen. Genrens förgreningar och skiftningar över tid bör därför ses som en konsekvens av samhället och dess förändringar. Inte som en isolerad särkultur.
Både Public Enemys hårdhudade politiska agitation och Young Jeezys till synes ytligt materialistiska, men i själva verket ytterst politiska, texter är lika viktiga pusselbitar i en större berättelse om hur samhällets stöpts om och bytt form under de senaste trettio åren. Därmed inte sagt att alla rappare och utövare ska friskrivas från ansvar, tvärtom. Men det vore åtminstone klädsamt om medier och kritiker kunde förmå behandla hiphop med samma intresse, nyfikenhet och professionalitet som präglar den mer seriösa rockkritiken.
Born September 28 my life far from great / No food on the table so we fought for steak / But im so close to jail, feels like I’m so close to hell / Moms smokin rocks same shit im sellin’ /So who’s wrong – her or me?
Intressant om Kultur, Politik, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Samhälle, Musik
