Ovanstående är ett citat från en av de jag pratade med i dag och uttalandet kapslar förtjänstfullt in det politiska klimatet just nu. Alla, och jag menar alla, pratar om vad som kommer att hända med det amerikanska sjukvårdssystemet. Vanliga människor oroar sig för om marginalerna ska gå ihop och om familjen ska klara sig helskinnad från sjukdomar; op-ed-författarna på Times och Wall Street Journal utbyter heta ordväxlingar om vilken väg som är den rätta för USA.
Fler och fler på den progressiva oroar sig för om den skakiga majoriteten i senaten ska räcka till för att klämma igenom en mustig sjukvårdsreform eller om Obamas konsensusambitioner ska grusa en unik chans för den amerikanska vänstern. Oberoende mätningar visar att stödet inom landets oberoende väljarkår har urlakats rejält sedan installationen i januari. Administrationen har konsekvent försökt mota kritikerna i grind genom att bemöta kritiken i massutskick till sympatisörer och utspel i etablerad press. Samtidigt pågår en hätsk pr-kampanj från republikanskt håll för att vrida reformchansen ur greppet på demokraterna. De så kallade town hall-mötena som pågår lite varstans runt om i landet är i själva verket minituöst orkestrerade från det republikanska partiets strateger.
I ett försök att återta initiativet och elda på den politiska processen håller Obama ett tal inför kongressens bägge kamrar på onsdag nästa vecka. Flera jag talat med beskriver det som en nu eller aldrig-situation där inte bara sjukvården utan också utsikterna för resten av Obamas ämbetsperiod står på spel. En sak är säker: jag har hamnat mitt i ett historiskt kapitel i amerikansk historia och det är förbannat spännande att vara på plats.