Sjukvård på försäkringsindustrins villkor
Ingen offentlig komponent som sporrar konkurrensen och pressar priserna mellan sjukvårdssektorns aktörer. Inget tak för avgifter. Inga hinder för försäkringsbolagen att fortsätta neka sjuka människor nödvändig vård. Det är resultatet av lagförslaget om ny sjukvårdsmodell från senatens finanskommitté som presenterades i dag. I stället innehåller dokumentet en snårskog av undantag, skatteavdrag, subventioner och knepiga regler som inte kommer i närheten av att åstadkomma generell täckning för alla medborgare. Kommitténs ordförande, konservative demokraten Max Baucus från Montana, hävdade för ett par månader sedan att en längre process skulle garantera ett bättre förslag i kombination med en handfull republikanska senatsröster. Resultatet? Ett urvattnat och tandlöst förslag och noll (0) presumtiva republikanska röster i senaten. Bilden grumlas ytterligare av det faktum att Max Baucus mottagit närmare 3 miljoner kronor i bidrag från några av USA:s största försäkringsbolag. Hur han på fullaste allvar kan hävda att förslaget ska kunna tas seriöst övergår mitt förstånd.…
Rutten
View Larger Map
Lynchburg
I dag träffade jag ett par volontärer som kampanjade för Shannon Valentine till delstatskongressen. Det var riktigt intressant att höra deras erfarenheter och vilken enorm roll recessionen och sjukvårdsdebatten spelar även i den lokala politiken. Dessutom tog jag lite blandade bilder från orten, däribland Söderns svar på ‘Urban Outfitters’.
Längs vägen
Kom fram till Lynchburg omkring halv fem på eftermiddagen. Här är lite bilder från vägen. Created with Admarket’s flickrSLiDR.
Going South
I morgon är sista dagen i huvudstaden och vistelsen rundas av med en intervju av Will Marshall, chef för den demokratiska tankesmedjan Progressive Policy Institute. Han är dessutom en av upphovsmännen bakom ‘New Democrat’-rörelsen och Democratic Leadership Council, ett mittenorienterat initiativ som grundades 1989 och syftar till att göra Demokraterna “mer valbara.” Ska bli spännande att höra vad han har att säga om ekonomin, sjukvårdsdebatten och framtiden för USA:s politiska landskap. Efter intervjun packar jag och kör söderut, närmare bestämt till Lynchburg, Virginia.
Teparty med grumliga undertoner
Created with Admarket’s flickrSLiDR. I dag intervjuade jag omkring femton personer vid de så kallade ‘Tea Party’-protesterna vid Freedom Plaza i Washington D.C, som i princip arrangerades av det republikanska partiet och konservativa och religiösa nätverk. Och aldrig har jag mötts av en sådan inskränkthet och bitterhet. Stämningen var upprörd och folk frågade mig vid flera tillfällen vilken tidning jag kom ifrån, ofta med tillägget “it better not be any of that liberal media.” Mer eller mindre alla demonstranter jag träffade kom från någon av sydstaterna – North Carolina, Virginia, Florida, Lousiana, Mississippi, Texas – och hade generellt sett en hög medelålder. Notera också att det inte förekommer en enda afro- eller latinamerikan på bilderna. Mångfalden återfanns i stället utanför inhägnaden i form av förbryllade och upprörda DC-bor. “It’s actually pretty sad to see people express such ignorance and distortion on important matters”, berättade en egenföretagare från Maryland. Mest skrämmande…
“I see dead people”
Gårdagen i korthet: Efter tre timmars tågresa – som började 05:30 på morgonen – plockade jag upp hyrbilen (blev uppgraderad till Ford Fusion) på Union Station i D.C. och åkte till den del av Capitol Hill där jag hade betalat för att hyra ett rum. Jag får nycklarna och blir lämnad, eftersom den jag hyr av skulle tillbaka till jobbet. Innan hon gick berättade hon att de hade haft problem med en stark odör, som “förmodligen kommer från grannen”, liksom många flugor som de inte lyckats bli av med. Någon timme senare av mejlande och bekräftande bestämmer jag mig för att gå ut och se lite av stan och inte minst äta lunch (klockan är två). Men innan jag hinner ut märker jag att det står fyra polisbilar strax utanför dörren. När jag kliver ut berättar en av poliserna att det förmodligen “ligger en död kropp i grannhuset” och pekar mot…
Sista dagen i NY – och sista striden for sjukvarden?
I dag ar sista dagen i New York och jag har mest packat, fixat, kompletterat tva intervjuer och lyssnat pa ‘Empire State of Mind’ med Jay-Z medan jag promenerat runt i West Village. Och lite kluvet ar det allt, speciellt med tanke pa vilket fantastiskt varmt och generost bemotande jag fatt av familjen jag bor hos. Staden i sig aterkommer jag till redan 28 september, da jag moter upp S pa flygplatsen for en veckas ledighet. Da far vi forhoppningsvis ocksa tillfalle att traffa en gammal statsvetarkompis, Peter, som tyvarr ar borta pa en jobbresa den har veckan. 5:30 am i morgon rullar taget fran Penn Station till Washington D.C, dar jag plockar upp hyrbilen och aker till huset pa Capitol Hill dar jag ska hyra ett rum i fyra dagar. Under de dagarna vantar intervjuer anstallda vid tva olika tankesmedjor, en kongresstjansteman, en larare vid en offentlig skola som dessutom ar aktiv i kyrkan och med storsta sannolikhet en republikansk kongressledamot. Just nu…
Dagens skord
I dag traffade jag Amy och Kevin som driver kafeet ‘Ciao for now’ pa tolfte gatan East Village sedan 2002. I ar har de varit gifta i sammanlagt femton ar och bott i East Village sedan 5 ar tillbaka. Dessforinnan bodde de i The Village pa vastra sidan och jobbade inom restaurangbranschen i manga ar, men bestamde sig for att de ville starta eget. “And while we were at it we just wanted to do it all at once. A few years later we had three kids and a coffee shop on our hands.” Sedan recessionen slog in med full kraft i hostas har affarerna gatt tufft och marginalerna krympt rejalt. I dag har Amy och Kevin tre barn tillsammans, vilket utan forskola och foraldraforsakring gor att det blir tufft bade ekonomiskt och tidsmassigt. Men ingen av dem diskuterar overhuvudtaget nagot som kan liknas vid ‘livspussel’, snarare om avsaknaden av en utbyggd valfard. Kevin. Kevin och Mikael, som ar anstalld. Amy pa…
Opackad
Efter att ha slapat runt pa macbook och systemkamera i tre dagar i rad – med omma fotter och axlar som foljd – har jag bestamt mig for att lamna allt hemma och utlysa en ledig dag. Forhoppningsvis kan jag anda lyckas snappa upp ett och annat potentiellt intervjuobjekt. I morgon vantar intervju av ett par, Amy och Patrick, som driver ett kafe pa 12th Street i East Village och som enligt en av stammisarna kampar hart for att fa marginalerna att ga ihop. Trots populariteten.