I dag ar sista dagen i New York och jag har mest packat, fixat, kompletterat tva intervjuer och lyssnat pa ‘Empire State of Mind’ med Jay-Z medan jag promenerat runt i West Village. Och lite kluvet ar det allt, speciellt med tanke pa vilket fantastiskt varmt och generost bemotande jag fatt av familjen jag bor hos. Staden i sig aterkommer jag till redan 28 september, da jag moter upp S pa flygplatsen for en veckas ledighet. Da far vi forhoppningsvis ocksa tillfalle att traffa en gammal statsvetarkompis, Peter, som tyvarr ar borta pa en jobbresa den har veckan.
5:30 am i morgon rullar taget fran Penn Station till Washington D.C, dar jag plockar upp hyrbilen och aker till huset pa Capitol Hill dar jag ska hyra ett rum i fyra dagar. Under de dagarna vantar intervjuer anstallda vid tva olika tankesmedjor, en kongresstjansteman, en larare vid en offentlig skola som dessutom ar aktiv i kyrkan och med storsta sannolikhet en republikansk kongressledamot.
Just nu sitter jag mest och ar forvantsfull och lite nervos infor Obamas overhypade sjukvardstal som han haller infor kongressens bagge kamrar kl 8 pm (02:00 svensk tid). Mycket star pa spel nar presidenten a ena sidan ska forsoka halla ihop en spretig demokratisk senatsmajoritet med motvilliga och konservativa ledamoter, liksom attrahera atminstone en republikan fran Maine, och andra sidan vinna opinion for en mer omfattande reform med en offentliga sjukvardskomponent.
Samtidigt har konservativa demokrater lanserat en sa kallad ‘co-op’-modell dar tanken ar att ideella organisationer och “medborgaragda” stiftelser ska konkurrera med den befintliga privata vardmarknaden. Planen kompletteras med ett svargenomtrangligt lapptacke av skatteavdrag, subventioner och olika botesincitament for att halla kostnaderna nere och oka tillgangligheten. Behover jag ens namna att forslaget ar daligt? Forutom att det ar komplicerat ar det dessutom extremt dyrt och formodligen kostnadsdrivande. Ett annat forslag ar den sa kallade ‘public option trigger’-modellen som syftar till att infora en offentlig sjukvardskomponent om och endast om kostnaderna for sjukvarden inte minskar med XX procent till och med ett angivet datum.
En mer renodlat public option-plan vore forstos allra bast, utover ett dessvarre politiskt omojligt single payer-system liknande det vi har i Sverige. Fler och fler liberala och progressiva roster inom det demokratiska partiet argumenterar nu for att klamma igenom en reform utan republikanska roster via en obskyr parlamentarisk krumbukt kallad ‘budget reconciliatory method.’ Ett sadant tillvagagangssatt skulle med storsta sannolikhet skapa en extrem politisk polarisering och kunna grusa Obamas kommande reformambitioner, inte minst de som kraver stod fran bada sidor av det politiska spektret. En annan nackdel ar att det ar snarigt, komplicerat och har ett hogst osakert utfall.
Hur som helst: kvallens tal blir formodligen avgorande for utsikterna for en genomgripande sjukvardsreform. Eller ‘Make it or break it’ som nyhetsankaret pa MSNBC uttryckte det.