Dyr och dålig reform – och för vem?

Dagens, liksom gårdagens, utspel om att subventioner av hushållsnära tjänster är en klok reform som bör behållas också efter en eventuell rödgrön valseger i september har närt en serie av reaktioner från alla håll och kanter. Med all rätt. Frågan rymmer flera viktiga politiska dimensioner och markerar ett oroande skifte i socialdemokratins jämställdhets- och arbetsmarknadspolitik.

De som argumenterar för att särbehandla en del av tjänstesektorn menar att det dels lappar ihop det ökända “livspusslet” och dels att att det skapar – och har skapat – åtskilliga jobb på arbetsmarknaden. Åtminstone är det vad som sägs. Huruvida det i själva verket är ett sätt att apellera till medelklassväljare i Stockholmsregionen snarare än verkligt engagemang återstår att se.

Men i grunden handlar det om hur man betraktar politikens och socialdemokratins uppgift och själva idé och vilken tyngd och prioritet sporrandet av en ojämställd låglönesektor har gentemot andra frågor. I det här fallet gör de som vill särbehandla tjänstemarknaden en rejäl tankevurpa i tron att det löser problem för familjer i Stockholmsregionen. Subventionen döljer i stället de verkligt strukturella problem som existerar både på arbetsmarknaden och inom hemmet. Kvinnor har fortfarande lägre löner än män och kvinnor dubbelarbetar genom att ta ett betydligt större ansvar hemma. Snarare än att befästa och skyla patriarkala strukturer som hämmar en större individuell frihet borde vi fokusera på reformer för att stärka jämställdheten och minska klassklyftorna.

Dessutom är det viktigt – vilket Linus Samuelsson klokt påpekade bland kommentarerna på Facebook – att ha en resultatinriktad och konkret syn på ekonomiska reformer. Och inte minst att jämföra alternativ. Att etablera och stimulera en låglönemarknad där varje jobb kostar 100 000 kronor i skattekronor som skulle kunna användas på annat sätt förtjänar en fylligare och inte minst mer kritisk diskussion. Det är uppenbart att reformen ger väldigt lite pang för pengarna: det är helt enkelt dyrt och dåligt att särbehandla en del av tjänstesektorn framför andra delar av samhällsekonomin. Politik handlar om att prioritera, och dyra skattesänkningar kan knappast vara en prioriterad fråga för en klyvd Stockholmsregion. Vi borde kunna betydligt bättre än så här.

Andra reformer, skattelättnader eller inte, skulle åstadkomma betydligt vassare resultat än att blåsa upp efterfrågan på exempelvis städhjälp. Typ: subventioner för nybyggda hyresrätter; rätt till heltid; ett infrastrukturspaket för Stockholmsregionen; forskning i grön teknik; nattförskolor; individualiserad föräldraförsäkring; uppgraderingar till klimatneutrala byggnader och industrier. Bara för att ta ett par exempel på reformer som skapar fler jobb och skapar positiva kringeffekter som spiller över också på tjänstesektorn.

Det är synd att socialdemokratin i Stockholmsregionen – och uppenbarligen också partiledningen – inte förmår formera en självständig linje i jämställdhets- och sysselsättningspolitiken. Vad som händer just nu är en större värderingsförskjutning där ledande socialdemokrater triangulerar loss på en borgerlig planhalva och missar mer brännande samhällskritik. På samma sätt är det ett sorgligt symptom på idéfattigdom och ett alltför svagt politiskt självförtroende. Dålig politik är dålig politik – oavsett hur attraktivt den paketeras.

Det finns faktiskt ett annat Stockholm – bortom prydliga uppfarter i kranskommunernas villakvarter och innerstadsvåningarnas sprakande kakelugnar. Ett Stockholm som inte sällan ryms längs spruckna loftgångar kring tunnelbanans ytterdelar, med skarpa klassmönster och maktlöshet. Vem för deras talan? Och vilken politik ska ge dem makt?  I slutändan kanske det räcker med att ställa sig två enkla frågor: varför bedriver vi politik – och för vem?

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Jämställdhet, Feminism, Socialdemokraterna, Stockholm, Mona Sahlin, Sysselsättning, Hushållsnära tjänster