{"id":1436,"date":"2010-03-29T14:46:25","date_gmt":"2010-03-29T12:46:25","guid":{"rendered":"http:\/\/www.danielmathisen.com\/?p=1436"},"modified":"2010-03-29T15:49:38","modified_gmt":"2010-03-29T13:49:38","slug":"ett-perfekt-musikar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.danielmathisen.com\/?p=1436","title":{"rendered":"Ett perfekt musik\u00e5r"},"content":{"rendered":"

\"bb\"<\/p>\n

Ligger hemma med en k\u00f6ttig f\u00f6rkylning och tycker allm\u00e4nt synd om mig sj\u00e4lv. Som vanligt. Har tillbringat st\u00f6rre delen av tillfriskningstiden till att lyssna igenom gamla skivor och l\u00e4sa b\u00f6cker. Och en sak slog mig n\u00e4r iTunes-biblioteket skyfflade runt bland sp\u00e5ren – 1994 var ett helt obegripligt bra musik\u00e5r. Knappast n\u00e5gon nyhet, men det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 v\u00e4rt att f\u00f6rkovra i sig i ett knippe musikhistoria.<\/p>\n

—<\/p>\n

Inv\u00e5narna i st\u00e4derna l\u00e4ngs landets \u00f6stkust – New York, Philadelphia och Washington DC – har precis genomlidit den kallaste vintern som n\u00e5gonsin har uppm\u00e4tts i landets historia. Som kallast har det varit ned\u00e5t minus 35 grader.\u00a0Bill Clinton \u00e4r inne p\u00e5 sitt andra \u00e5r som president. Under \u00e5rets kyliga inledning lanserar han en stor bidragsreform som inom loppet av ett par \u00e5r kommer att cementera en permanent underklass i l\u00e5gl\u00f6nejobb som inte g\u00e5r att \u00f6verleva p\u00e5. I sitt andra tal till nationen deklarerar han “slutet f\u00f6r den stora offentliga sektorns era” och punkterar d\u00e4rmed de progressiva reformambitionerna f\u00f6r n\u00e4rmare 15 \u00e5r fram\u00f6ver.<\/p>\n

Vakuumet efter det kalla kriget har \u00e4nnu inte fyllts och situationen i det forna Sovjetunionen \u00e4r fortfarande instabilt. Liksom stora delar av Europa. Den amerikanska ekonomin \u00e4r i fritt fall och arbetsl\u00f6sheten ligger p\u00e5 strax \u00f6ver sju procent. I New Yorks fattigaste delar \u00e4r den inte s\u00e4llan m\u00e5ngdubbelt h\u00f6gre, som i Queensbridge d\u00e4r 30 procent av inv\u00e5narna saknar syssels\u00e4ttning. Det \u00e4r ett sp\u00e4nt l\u00e4ge i USA. Ett par \u00e5r innan har rasupploppen i Los Angeles skakat landet och Bill Clintons vidlyftiga vall\u00f6ften har \u00e4nnu inte infriats. I synnerhet inte bland de slitna husen i Bronx, Queens och Brooklyn.<\/p>\n

I k\u00f6ket p\u00e5 den fj\u00e4rde v\u00e5ningen i de f\u00f6r l\u00e5ginkomsttagare subventionerade Queensbridgekomplexen sitter Nasir Jones, 21 \u00e5r gammal, och gnuggar h\u00e4nderna framf\u00f6r gasspisens l\u00e5gor. Den sm\u00e4llkalla vintern har slagit ut elementen och den \u00e4nnu ok\u00e4nde Nasir g\u00f6r sitt b\u00e4sta f\u00f6r att h\u00e5lla v\u00e4rmen. Om tre m\u00e5nader, 19 april, kommer han att sl\u00e4ppa vad som ska bli en av musikhistoriens verkliga storverk. Mallen efter vilken otaliga av decenniets skivor emuleras.\u00a0Tio fullst\u00e4ndigt lysande sp\u00e5r som b\u00e4ttre \u00e4n n\u00e5gon roman eller dokument\u00e4r kapslar in ett grovkornigt och smutsigt Queensbridge vid 1990-talets mitt. H\u00e4r finns levande penseldrag av nedpissade trappuppg\u00e5ngar, brutala v\u00e5ldsskildringar, desillusionerad fattigdom och inte minst dr\u00f6mmarna om ett annat liv.<\/p>\n

<\/object><\/p>\n

“We used to always hear it chillin’ with Nas [in Queens],”<\/em> ber\u00e4ttar Mobb Deeps Havoc, som v\u00e4xte upp i samma omr\u00e5de. “What’s funny about it was he was humble with it. I would listen to it and the songs were so ill, it made you wanna cry. He was just calm, like, ‘How you like it?’ We was hearing it piece by piece, so when it came out, it wasn’t surprising to hear everybody’s reaction. Everybody was going crazy. You could not walk through the ‘hood without hearing Illmatic. It was on your brain.”<\/em><\/p>\n

Men just nu \u00e4r ingenting av det h\u00e4r k\u00e4nt.<\/p>\n

I en annan del av New York, i Bedford-Stuyvesant sitter en kraftigt \u00f6verviktig, skel\u00f6gd, ung man vid namn Christopher Wallace och \u00e4ter sardiner ur en burk. Dessf\u00f6rinnan har han st\u00e5tt vid mikrofonen i studion med n\u00e5gra av tidens mest namnkunniga producenter bakom spakarna. D\u00e4ribland DJ Premier och Pete Rock. Om ett halv\u00e5r, 13 september, sl\u00e4pper han den obehagligt titulerade Ready To Die<\/em>, debutalbumet som han sl\u00e4pper under namnet The Notorious B.I.G. F\u00f6ga vet han att den ska komma att s\u00e4lja fyrdubbelt platina inom loppet av ett \u00e5r. Med titlar som ‘Everyday Struggle’, ‘Machine Gun Funk’ och ‘Things Done Changed’ tillg\u00e4ngligg\u00f6r Wallace sin brokiga sj\u00e4lvbiografi f\u00f6r en bredare allm\u00e4nhet. Det \u00e4r ber\u00e4ttelsen om en st\u00f6kig skolg\u00e5ng, crackf\u00f6rs\u00e4ljning p\u00e5 gath\u00f6rnet i bostadsomr\u00e5det och en sv\u00e5r kamp f\u00f6r att hj\u00e4lpa till att f\u00f6rs\u00f6rja familjen. Liksom Illmatic<\/em> ska Ready To Die<\/em> komma att fungera som en k\u00e4rv och of\u00f6rsk\u00f6nad spegling av det amerikanska tredjedelssamh\u00e4llet. Ett samh\u00e4lle som \u00e4r m\u00e5ngfaldigt skitigare, fattigare och v\u00e5ldsammare \u00e4n trottoarerna som rymmer de tandblekta leendena p\u00e5 Manhattans femte aveny.<\/p>\n

<\/object><\/p>\n

“Born sinner, the opposite of a winner
\nRemember when I used to eat sardines for dinner “<\/em>
\n\/\/
\n“We used to fuss when the landlord dissed us
\nNo heat, wonder why Christmas missed us”<\/em><\/p>\n

I ett skede n\u00e4r stora delar av hiphopen gick p\u00e5 tomg\u00e5ng och New York hamnade i skuggan av v\u00e4stkustens pulserande g funk-basg\u00e5ngar skapade b\u00e5de Nas och Biggies introduktionsalster en ny plattform f\u00f6r en helt ny generation av rappare och ut\u00f6vare. Skivorna karvade ut en distinkt New York-ljudbild som p\u00e5 samma g\u00e5ng etablerade en geografisk s\u00e4rpr\u00e4gel som \u00f6ppnade upp 1990-talet f\u00f6r unga, hungriga, rappare fr\u00e5n \u00f6stkusten. Bortsett fr\u00e5n ovanst\u00e5ende storheter sl\u00e4pptes dessutom O.C:s underskattade Word..Life<\/em>, Pete Rock & CL Smooths The Main Ingredient<\/em> och inte minst Gang Starrs sk\u00e5pst\u00e4llare Hard To Earn<\/em>. Jag skulle till och med vilja g\u00e5 s\u00e5 l\u00e5ngt som att p\u00e5st\u00e5 att 1994 markerade h\u00f6jdpunkten p\u00e5 en era som inleddes i mitten av 1980-talet, d\u00e4r samtida realism, avancerade, flerstaviga, rim och finst\u00e4mt samplade beats sm\u00e4lte samman till ett st\u00f6rre sammanhang som tog hiphopen till en helt ny niv\u00e5. 1994 var helt enkelt det perfekta musik\u00e5ret.<\/p>\n

Slutligen. Ingen enskild skiva har betytt s\u00e5 mycket f\u00f6r mitt maniska musiklyssnande som den av Nas till perfektion utmejslade Illmatic<\/em>. Det var n\u00e4mligen den som fick mig att intressera mig f\u00f6r hiphop p\u00e5 allvar. F\u00f6rst genom att den gjorde mig lite irriterad. En skiva som jag inte riktigt kunde begripa eller s\u00e4tta fingret p\u00e5. Efter \u00e5tskilliga lyssningar b\u00f6rjade jag memorera rimmen, samplingarna och uppfatta nya, subtila, detaljer i hantverket. Och d\u00e5 f\u00f6rstod jag grejen.<\/p>\n

\"Illmatic\"<\/p>\n

\u00c4nnu i dag \u00e4r det den i s\u00e4rklass mest spelade skivan b\u00e5de i min iPhone och hemma i stereon. I mina \u00f6gon \u00e4r den till och med s\u00e5 episk att jag har ramat in ett perfekt exemplar av skivan p\u00e5 vinyl i vardagsrummet. P\u00e5 gr\u00e4nsen till besatthet, enligt somliga. Musik att leva till, om du fr\u00e5gar mig.<\/p>\n

—<\/p>\n

Uppenbarligen \u00e4r jag inte ensam om k\u00e4rleken till 1994 i allm\u00e4nhet och Illmatic i synnerhet. <\/em>Geniale Fresnorapparen Fashawn <\/em>sl\u00e4pper inom ett par m\u00e5nader ett mixtape d\u00e4r han g\u00f6r egna tolkningar av skivan, sp\u00e5r f\u00f6r sp\u00e5r.<\/p>\n