Euron är en del av lösningen

Finanskrisens vågor skummor fortfarande högt och ingen vet ännu om krisen är på väg att rundas av, eller om den kanske bara har börjat. Min gissning är att verkligheten ligger närmare det senare. Konsekvenserna av den finansiella kollapsen syns mer eller mindre överallt. Reor som förblir halvutsålda. Barnfamiljer som får det allt svårare att gå ihop. En ekonomisk kaka som krymper och ger oss mindre resurser till det som är viktigt. Men kanske viktigast: en dolkstöt i hjärtat av hela det nyliberala luftslottet.

Vad som nu växer fram är en insikt om att det krävs starkare finanspolitiska verktyg för att tackla inte bara krisen, utan också de mer strukturella problem som västvärldens ekonomier står inför. För den ekonomiska recession vi befinner oss i är inte bara ett resultat av en dipp i konjunkturen, eller slumpmässiga skeenden i det globala systemet. Tvärtom är det en konsekvens av en övertro på marknadens självreglering – och sanering – liksom ett bevis så gott som något på att vi är på väg in i en ny era av politik och ekonomi. En era som mer liknar det post-30-tal som såg potentialen i en utjämnande ekonomisk politik och en offentlig sektor och välfärd som minskar – och inte ökar – klassklyftorna. Det finns mycket att ta tag i.

Men vad som också har hänt är att de senaste sex månaderna har varit det yttersta beviset på att euron som valuta och EMU som monetärt samarbete fungerat över förväntan. Trots motståndarnas svartmålningar av ett Europa satt i räntebojor med skenande underskott och knäckt inhemsk ekonomi har krisen gett ett helt annorlunda utslag. Euron har legat på stabila nivåer, både sett till inköp och värdepapper. Samtidigt har ECB:s räntebeslut garanterat neutralitet gentemot respektive nationella regeringar och garanterat förhållandevis låga inflationsnivåer, till och med när högkonjunkturen köttade på som bäst.

På samma sätt har en enhetlig valuta i kombination med rimliga räntor gett finanspolitiken ett större svängrum och eliminerat devalveringarnas obehagliga genvägar till förmån för reformer som är framåtsyftande och verkligt konkreta. Land efter land i Europa tvingas på allvar ta tag i sina finansiella brister för att långvarigt ta sig ur krisen. Synd bara att Sverige och regeringen Reinfeldt fortfarande har en övertro till räntesänkningarnas evangelium, och de kortsiktiga skattesänkningarnas effekt på ekonomin.

Nu gäller det bara att världens regeringar inser att det inte funkar att ta till den protektionistiska verktygslådan för att skydda sig mot makroekonomiska chocker. Vi har en historisk chans att upprätta tydligare, och schysstare, spelregler för de globala finansmarknaderna. Varför inte börja med att reformera IMF, Världsbanken och WTO? En så pass trygg valuta som euron är en bra utgångspunkt.