Politiska alternativ gynnar Sydafrika – och ANC

Valet av Sydafrikas före detta försvarsminister, Mosiuoa Lekota, till ordförande för det nybildade COPE markerar en ny tid i landets historia. Sedan självständigheten – och apartheidsystemets avskaffande – har Sydafrika fullständigt dominerats av ANC-partiet och dess förtroendevalda. På senare år har det överhuvudtaget varit svårt att dra en tydlig gräns mellan var offentlig politik och interna ANC-angelägenheter. Konsekvensen har blivit att landet åtnjutit tider av god ekonomisk tillväxt och stabilitet så länge ANC fungerat bra, medan nödvändiga reformer hamnat i skymundan när ledande representanter varit inblandade i korruptionsskandaler eller interna stridigheter. Bildandet innebär att de många oppositionella från ANC byter partimedlemskap till COPE. Samma parti som fick Mandela vald till president i Sydafrika tappar därmed en betydande del av medlemskåren, till stora delar bestående av yngre och gräsrötter.

Bildandet av COPE är en följd av ett missnöje som grott under flera års tid, där fler och fler ifrågasatt ledande förtroendevalda och avsaknaden av ett konkret reforminnehåll. Fler och fler av de aktivister som fanns med när Mandela lyftes fram har på senare tid öppet ifrågasätt partiledningens agerande. Förtroendet för ANC som politisk organism har successivt krackelerat. Det senaste valet av Jacob Zuma blev uppenbarligen spiken i kistan för den stora utbrytargrupp som nu bildar COPE.

Politiken som COPE står för liknar i mångt och mycket ANC:s. Den stora skillnaden ligger i stället i att Lekota lovar ökad transparens och en tydligare gräns mellan regering och parti. Lekota menar att partiets viktigaste uppgift blir att “få igång ekonomin och ge folk en anledning att lita på politiken igen”. Om han lyckas återstår att se.

Utbrytningen i ett nytt parti är definitivt välkommet och borde egentligen skett för tio år sedan. ANC:s interna skandaler, svikna vallöften och maktfullkomlighet har inte bara cementerat det politiska landskapet i majoritetsparti och splittrad opposition, utan också skapat en växande klyfta mellan folkvalda och befolkning. I stället har det hopp och den politiska plattform som lyfte ANC till maktbärande parti ersatts av vaga tal och formuleringar, med en praktik som gång på gång träffar vid sidan av ursprungliga ideal och kärnvärden.

Med ett nytt och vitalt oppositionsparti i Sydafrika kan politiken för första gången på länge präglas av debatt och dialog och demokratiska och ansvarsutkrävande mekanismer träda i kraft. Det behövs. Förhoppningsvis resulterar bildandet av COPE i att partiväsendet i sin helhet utvecklas mot pluralism och parlamentarisk dynamik. Det kommer förhoppningsvis skapa goda förutsättningar för Sydafrikas utveckling och dess roll som ledstjärna för den afrikanska kontinenten. Men bildandet av COPE kommer i längden också förnya ANC, både organisatoriskt och politiskt. Ledande personer behöver bytas ut och partiprogram skrivas om. Alltför många år utan välrustade politiska konkurrenter har odlat en osund och dogmatisk kultur. Den sydafrikanska politken står inför sin största och viktigaste omvandling sedan valet av Nelson Mandela. Bildandet av COPE är därför lika delar symboliskt som en form av politisk hälsokontroll på ett land – och en kontinent – under ett allt starkare omvandlingstryck. Sydafrika förtjänar bättre.