Av Sveriges 290 kommuner har ca 166 gällande överenskommelser med Integrationsverket i början av år 2006.
Ovanstående mening är det första som möter besökaren av sidan “Kommuner & flyktingmottagande” på integrationsverkets hemsida. Med andra ord är det bara strax över hälften av Sveriges kommuner som tar ansvar för att människor som flytt fruktansvärda erfarenheter långt borta från mellanmjölk och försenade pendeltåg. För egen del kan jag överhuvudtaget inte finna några gedigna skäl till att stänga dörren i ansiktet på människor i akut behov av skydd och stöd. Tvärtom är det en skandal av stora mått mätt. Lite som att sätta upp en ny skylt vid kommungränsen med texten “Flyktingar, nej tack!”. Självklart tar många kommuner – inte minst i Stockholmsregionen – ett gott och skäligt ansvar. Boven i dramat är dock de kommuner som av mindre smickrande anledningar avböjer. Hur kan man leva med det?
Samma principer går också att tillämpa i en europeisk kontext. Varje år kommer exempelvis nya flyktingströmmar med tusentals människor till Spanien och Kanarieöarna. Människor som lämnat hemlandet och riskerar allt för att skapa ett bättre liv i Europa. Men även här väljer åtskilliga länder att byta bort tolerans mot tajtare gränser och hårdare bevakning och kontroll. Varje gång en konflikt flammar upp i något av världens hörn spills människors liv, ofta utan respons från stora delar av omvärlden. Att den nationella förbannelsen tycks viktigare än medmänniskors liv är både skamligt och oförsvarligt. Politiken behövs här mer än någonsin. Till exempel skulle EU behöva utrustas med en gemensam asyl- och flyktingpolitik med tydliga miniminivåer för flyktingmottagande. Först då skulle humanismens principer ges politiska muskler för att komma från gränsernas dödliga logik.
Andra bloggar om: politik, flyktingar, socialdemokraterna, eu