I går släppte Congressional Budget Office nya siffror som visar effekterna av det stimulanspaket som sjösattes i samband med finanskrisen under 2009. Grafen nedan illustrerar skillnaden i BNP i två olika scenarier. Den blå linjen visar den amerikanska ekonomins utveckling med stimulanspaketet, den röda ett presumtivt scenario utan stimulanser.
Tyvärr tycks inte de amerikanska erfarenheterna väga särskilt tungt vid de europeiska regeringssammanträdena. I stället för att våga investera sig ur en svajig konjunktur och en historiskt hög arbetslöshet väljer allt fler att strama åt finanserna. Tanken är att åstadkomma mer balanserade budgetar och därmed “lugna marknaderna”. Samtidigt sitter Europas räntehökar och vill inget hellre än att klämma upp räntorna för att hålla tillbaka den lilla inflation som finns. Med effekten att en verklig återhämtning med nya jobb ytterligare fördröjs.
Egentligen är det ganska häpnadsväckande att samma fluffiga utbudspolitik som skapade vår tids allvarligaste finanskris uppenbarligen ska avhjälpa densamma. Party like it’s 1999 liksom. När ska finansministrar och neoklassiska ekonomer lära sig? Räckte det inte med att IMF:s svältkur i Latinamerika på 80- och 90-talen resulterade i ett förlorat decennium? Eller som William Robinson skrev 1999:
[…] the advent of neoliberal economic reform in Latin America lead to what is now termed the “lost decade” due to poor economic growth in the region. From 1980 to 1990, the region’s share of the world economy slips from 6 to 3 percent. Also, its average annual percentage change of real GDP per capita growth from 1980 to 1989 is -0.4, lower than any other region in the world and significantly lower than Latin America’s previous rate of 2.5 percent for the period between 1973 to 1980.
Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, USA, CBO, Stimulanspaket, John Maynard Keynes, Utbudspolitik, Efterfrågepolitik