Nyheter, ledarsidor och bloggar i all ära men den mest träffande ögonblicksbilden av det politiska klimatet får man genom att ögna igenom teve-tablåerna. Ingen annanstans blir förskjutningen i det politiska samtalet tydligare, för den som skrapar på underhållningsytan och ser bortom den oljiga programdramaturgin.
För medan tyckare i alla läger gör sitt bästa för att ängsligt kalibrera ord och formuleringar för att passa dagens vinkel fungerar teve-tablån som en oförskönad spegling av de trender och tendenser som pulserar i samhället. Med betoning på spegling. Jag tror nämligen inte på någon omfattande mediekonspiration mot vänstern, eller att det är pressens fel att Reinfeldt är statsminister. Bara för att klargöra.
Det som hänt de senaste tio-tjugo åren är att debatten om samhällsproblem skiftat form; från att se brister i samhället som en produkt av strukturella brister till att betrakta dem som individuella problem. Där tidigare politiska samtal präglats av hur arbetsmarknaden kan stöpas om för att leverera bättre jobb handlar det i dag snarare om att belysa problem som enskilda, frikopplade från omständigheter och större skeenden. En sorts borgerlig moralism har sipprat in i de politiska finrummen.
Konsekvensen blir att de politiska reformernas omfång också ändras för att passa förändringen. Nu handlar det inte längre om att finna mekanismer och reformer för att förädla den generella välfärden eller erbjuda verktyg som breda grupper har tillgång till. I stället blir den politiska debatten en tävling i att bli bäst på särlösningar och appellera till smala, presumtivt viktiga, väljargrupper.
Ett par exempel:
I “Den hemlige miljonären” knallar miljonärer runt och besöker utsatta människor i olika delar av Sverige. Vi får se GI-miljonären Ola Lauritzson lämna kakelugnsvåningen på Öfvre för att hänga med hemlösa på Stadsmissionen inkognito. Det ooh-as och ååh-as ivrigt över hur synd det är om fattigt folk. Gott så. Men i stället för att dra slutsatsen att den utbredda sociala misären hänger samman med en längre trend av växande klyftor och mer fragmenterad socialpolitik stannar programmakarna vid Ola själv. Hela programmet går nämligen ut på att Ola och pärlbandet av miljonärer ska ge en sedelbunt till den det varit allra mest synd om under seriens gång. Och där har vi det. Miljonären som sysslar med välgörenhet för att stilla det dåliga samvetet och ängslig övre medelklass som slipper bry sig om folk som har det kärvt. För Ola hjälper ju till. Plötsligt blev fattigdom en fråga om allmosor och att individuell välvilja räcker gott och väl för att lappa ihop söndertrasade levnadsöden.
Mönstret upprepar sig i “Ung och bortskämd”, programmet där ungdomar till föräldrar som klemat bort dem får lära sig att jobba. De allra flesta kommer från ordnade förhållanden med trygg ekonomi. I program efter program får de skura golv, torka apbajs och diska i restaurangkök. Tittaren ska nöjt gotta sig åt de lata kidsen och tyst uppmana till generationell uppsträckning. Budskapet är tydligt: Unga är lata och vill varken jobba eller ta några initiativ. Vips så var problemet med ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och segregation borta. Pull yourself up by the bootstraps så kommer allt att gå fint.
I “Jobbjakten” blir det ännu tydligare. Där ska en självutnämnd jobbexpert peppa arbetslösa till stordåd på arbetsmarknaden. “Det går bara du vill”, lyder uppmaningen, och i moment efter moment trimmas jobbsökarverktygen. Än en gång lyckas programmakarna trolla bort de strukturella problemen på arbetsmarknaden och injicera idén om individens förflackning som förklaringen till arbetslösheten. Som om bristen på efterfrågan i ekonomin inte fanns.
Även ett av mina personliga favoritprogram, Klass 9A, präglas av samma logik. Risiga kunskapsnivåer i klassrummen antas enbart bero på slappa eller inkompetenta lärare. Och visst finns det poänger. Stavros med flera visar med all önskvärd tydlighet vikten av engagerade, passionerade, pedagoger som förmår lyfta eleverna till stordåd. Att lärarutbildningarna behöver göras om och kraven för att attrahera bara de som är mest taggade för läraryrket är uppenbart. Men programmet missar också att förklara hur resursfördelningssystemet mellan kommuner och skolor, skolpengen, skapar en strukturell ojämlikhet och svårigheter i att planera undervisningen. Resonemanget blir väl grunt.
Bakom tendenserna i samhället ryms en underliggande förskjutning i debatten, från gemensamma samhällsproblem till individuella avvikelser. Undantag i den annars lyckosamma berättelsen om det framgångsrika Sverige. Där 1970-talet kännetecknades av en ofta överdriven fokusering på kollektiva verktyg för att lösa samhällsproblem har pendelrörelsen sedan dess slagit över fullt ut. I dag är det individen, du och jag, som ska hållas ansvariga för allt och ingenting. Alldeles oavsett tidigare förutsättningar och hur samhället stöps om. Det är därmed ingen slump att vår tids stora debatter handlar om ROT, RUT och RIT snarare än jämlikhet, hållbar tillväxt och hur demokratin kan förädlas bortom nationalstatens trygga chimär. Så reducerades välfärdssamhället till bokstavsförkortningar.
I en borgerlig samhällssyn finns nämligen inte utrymme för de storslagna projektens visioner, eller idéer om hur människor från enkla förhållanden kan använda samhället som språngbräda för en framtida karriär. Den politiska agendan kokas därför ned till en unken idé om att reformer ska gynna medel- och överklassen. Två- tredjedelssamhället främst. Alla de som inte ryms i RUT-Sverige kan ju alltid någon programledare i Kanal 5 eller TV 3 ta hand om.
Intressant om Politik, Samhälle, Moralism, Borgerlig, Den hemlige miljonären, Lyxfällan, Klass 9A, Jobbjakten, Ung och bortskämd, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Media, TV, Teve, Kritik, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Segregation