Kraftigt höjda matpriser runt om i världen har dominerat internationella medier de senaste veckorna. För den som tar en titt på siffrorna och jämför med tidigare perioder kan det verka som om så är fallet. Men i själva verket har matpriserna släpat efter prisupptrappningen bland andra produkter på den internationella marknaden. Accelerationen i matpriser är därmed lika mycket en sen effekt av ett underliggande, globalt, inflationstryck i ljuset av omfattande stimulanser.
Fast lite perspektiv är på sin plats. Större delen av världen har extremt låga inflationsnivåer och inte ens de snabbast växande ekonomierna har nivåer att oroa sig för. Brasilien, länge Latinamerikas tillväxtångare, landat på 3,6 procent och Kina strax under fem.
Flera centralbankschefer har argumenterat för att de höjda matpriser motiverar räntehöjningar för att hålla inflationen i schack. Trots slö återhämtning och kvarvarande arbetslöshet. Euroskeptiker använder i stället de låga räntornas ineffektivitet som intäkt för att en nationell räntepolitik bättre skulle förmå stimulera ländernas ekonomier. I verkligheten finns det mycket lite som talar för att inflationen skulle sticka iväg. Många saknar fortfarande jobb och konsumtionen, varken privat eller offentlig, kommer i närheten av nivåer som skulle kunna riskera att överhetta den reala ekonomin. Problemet med den Europas till stor del sammanflätade ekonomier handlar snarare om att den penningpolitiska samordningen måste kompletteras med motsvarande finanspolitiska muskler. Utan stimulanspaket i lågkonjunktur och gemensamma intäkter i form av skatter i högkonjunktur kommer räntevapnet att fortsätta vara ineffektivt. Alldeles oavsett inflationsnivå.