“Vi måsta vitalisera NATO:s roll i världsfreden.” Den deklarationen lämnar president Barack Obama på dagens ledarsida i International Herald Tribune. Obama tar på sig rollen som lekledare genom att understryka vikten av att stärka den transatlantiska säkerhetspakten, NATO, genom att knyta ytterligare länder till organisationens paraply. Andra länder förväntas glatt följa efter. Bara genom att utveckla nya försvarsstrategier mellan Europa och USA går det att säkra varaktig fred i många av världens konflikthärdar, menar presidenten. Och visst känns argumentet kittlande. Problemet är bara att det är grovt förenklat och saknar en mer långsiktig idé om säkerhetspolitikens framtida roll och mönster.
NATO lider av uppenbara problem med legitimitet i många av de regioner där dess trupper verkar. Organisationen uppfattas ofta som en förlängd arm av USA:s intressen i världen, alldeles oavsett om det är sant eller inte. Flera debattörer har kritiserat insatsen i Afghanistan för att i alltför stor utsträckning domineras av NATO-förband. Civilbefolkningen har på flera håll vänt sig mot fredsbevarande förband som förknippas med en amerikansk agenda i regionen. Den långsiktiga strategin riskeras därmed av en ofta slarvigt genomförd insats med bristande förankring inom det afghanska civilsamhället. NATO-samordningen av internationella förband har sannolikt stjälpt insatsen insatsen alldeles i onödan.
NATO saknar också en naturlig roll i en värld där varken kalla krigets logik eller territorialkrigets dynamik kan sägas vara viktiga komponenter i geopolitiken. Atlantpakten har krampaktigt sökt hålla fast vid sin position som samlande paraply för världens demokratier, samtidigt som det blir allt svårare att försvara en samverkan som verkar enligt gamla strategier. Det framstår som extremt otidsenligt att arrangera en försvarsorganisation enligt försvarsstrategier som upprättades för en fundamentalt annorlunda världskarta.
Än mer allvarligt. USA:s NATO-fixering sker på bekostnad av en internationell organisation med betydligt högre legitimitet, nämligen FN. Insatserna inom NATO-ramverket ges prioritet medan FN i bästa behandlas styvmoderligt. Mönstret förstärks ytterligare varje gång Obama i första hand söker stöd inom NATO och i andra hand via FN. Utan en amerikansk president som menar allvar med att stöpa om hur det internationella samarbetet ser ut kommer FN aldrig att ges verkliga muskler att tackla världens kritiska konflikthärdar. I stället paralyseras säkerhetsrådets arbete och såväl neo-konservativa som realistiska krafter får vatten på sin kvarn. Genom att fläta in NATO:s specifika kompetens och försvarsgrenar i FN:s regi skulle det vara möjligt att bygga bredare allianser i exempelvis Afghanistan. I dag är FN fullständigt baklåst av vetoröstande diktaturer och en svällande, svåröverskådlig, byråkrati. FN framstår som vekt och nationalstaten blir den naturliga arenan för maktutövning. Starkast styr.
Obamas NATO-vurm bjuder därmed på beska karameller för anhängare av en internationell säkerhetsstrategi som baseras på multilaterala samarbeten inom FN. Senast i dag besökte president Barack Obama Lissabon för att diskutera den ryska björnens roll i NATO-samarbetet. Med andra ord används samma organisation som skulle bekämpa Sovjetunionens inflytande i världen till att inkludera Rysslands säkerhetspolitiska agenda. Samtidigt tornar andra, mer trängande, hot upp i horisonten. Kinas valutakrig mot USA riskerar att trappas upp och påverka mer än bara handelspolitiken. Irans kärnvapentrixande hotar stabiliteten i hela regionen. Pirater och extrema islamister skapar en grogrund för internationella nätverk med utgångspunkt i Afrikas horn. Demokratins röster behöver utvidgas – men inte via NATO.
I stället för att envist klamra sig fast vid NATO-bandvagnen är det hög tid för USA att tillsammans med andra länder verka för att demokratisera och effektivisera FN:s funktionssätt. Där behövs USA, vare sig andra länder gillar det eller inte. Utan landets militära kompetens och volym är det orealistiskt att genomföra större insatser i krigszoner. Detsamma gäller för EU. Nu behövs nya former för samarbeten som öppnar upp för en global säkerhetspolitik där fokus skiftar från egenintresse och gammaldags logik till ömsesidig samverkan och en mer tidsenlig analys av skiftande hotbilder. Barack Obama skulle tjäna mer på lyssna mindre till övervintrade Pentagonhökar från kalla kriget och i stället mejsla ut en utrikespolitik som finner inspiration och näring i USA:s progressiva tradition vid 1900-talets början. Först då är det möjligt att åstadkomma tydliga funktioner för fredsbevarande insatser och säkra stödet bland en majoritet av medlemsländerna. Annars förblir FN ett fluffigt hölje av fina deklarationer men utan verktyg att stänga dörren för uppflammande terrorism.
Intressant om Politik, Samhälle, NATO, Internationellt, FN, Säkerhetspolitik, USA, Barack Obama