Vi måste skala ner vår konsumtion och levnadsstandard för att klara av miljömålen i framtiden. Tillväxten kan inte längre tillåtas ha ett värde i sig. Det kan till och med bli aktuellt med nolltillväxt. Ekonomisk utveckling står i direkt konflikt med en hållbar dito.
I takt med att miljödebatten skiftat form under de senaste åren har också udden riktats alltmer mot idén om att ekonomin måste växa för att finansiera konsumtion, såväl privat som offentlig. Debattörerna tycks sätta likhetstecken mellan tillväxt och ökade utsläpp. Bara genom att köpa mindre, äta mindre och skruva ner elementen ett par grader där hemma kan vi klara av klimathotet, resonerar förespråkarna.
Argumentationen känns väl snäv. Och konservativ. Synsättet utgår från att tillväxt, traditionellt sett mätt i BNP per capita, är något statiskt och oföränderligt. Liksom att det i praktiken bara finns en enda källa till långsiktig tillväxt. I verkligheten ser det väldigt annorlunda ut.
Kort historik: Den första halvan av nittonhundratalet har närts av en i huvudsak oljebaserad tillväxt, där teknologisk utveckling inom industrin skapat jobb, genererat tillväxt och expanderat välfärdsstaten. I takt med förändrade lönsamhetsvillkor på arbetsmarknaden och en tilltagande global förskjutning länder emellan skiftade västvärldens ekonomier till stor del form under 1970-talet. Den så kallade lagen om komparativa fördelar skapade en outnyttjad tillväxtpotential i utvecklingsländer, samtidigt som väst tvingades ställa om. Konsekvensen blev att industrisektorn krympte i Sverige parallellt med att tjänste- och finanssektorn växte rejält. Sedan framför allt 1980-talet har tillväxten därmed sprungit ur finansiella instrument som belåning och spekulation, en utveckling som accelererade under 1990-talet. Där är “Lyxfällan”-fenomenet en naturlig slutpunkt på en längre trend.
Vad som också hänt under samma period är att ingen ekonomi i väst riktigt förmått hitta beständiga källor till tillväxt, varken miljömässigt eller ekonomiskt. Klimathotet och sinande oljekällor har skapat ett allvarligt miljöproblem i kombination med allt dyrare drivmedel för industrier, fabriker och transportmedel. Trots en mångfald av nya sektorer har själva drivkrafterna för ekonomierna inte förändrats. Eller annorlunda uttryckt: samma gamla bränsle driver fordon som utvecklats till oigenkännlighet. Liknelsen är lika relevant för bil- som för arbetsmarknaden.
Men att peka ut tillväxten i sig som något ont eller skadligt för människa, miljö och samhälle är inte bara oklokt. Det är dessutom att skjuta det socialdemokratiska och progressiva idéarvet i foten.
Ett exempel. När det dyker upp en finanskris som år 2008 visualiserar många dippen som en återgång till tidigare tillväxtnivåer. Som om utvecklingen till den punkten varit onaturlig, dopad. I själva verket har tillväxten i USA, Europa och Sverige svällt över tid. Det räcker att ta en titt på förändring på börsen för att se att det sammanlagda värdet i samhället och ekonomin ökat.
Så i stället för att ängsligt blicka bakåt och betrakta ekonomins kaka som fast och fix måste vi börja diskutera roten, orsaken, till låg sysselsättning och alarmerande klimathot. Nyckeln till båda finns i teknologin. Teknologisk förfining är nämligen det enda som långsiktigt kan öka tillväxten och få den gemensamma kakan att växa. Varken sänkta räntor eller kortsiktiga finanspolitiska stimulanser kommer långsiktigt kunna ställa om arbetsmarknaden till den grad att nya jobb skapas. Lyckligtvis finns det alternativ.
Genom att kombinera massiva investeringar i forskning och utveckling med en skattepolitik som gör miljöskadliga beteenden olönsamma – och gröna lönsamma – är det möjligt att öka de gemensamma resurserna och på kort tid ställa om till en hållbar ekonomi. En globaliserad ekonomi med lönekonkurrens och stora utsläpp av växthusgaser kräver större innovation inom alla delar av ekonomin. Morgondagens spetsländer uppvisar uppfinningsrikedom och kreativitet och hittar nya källor till hållbar tillväxt. Förlorarna vänder sig inåt, begränsar handeln och sänker ribban för vad som är möjligt.
Nästa generations jobbtillfällen och samhällsmodell finns inte i gårdagens lösningar eller synsätt. Jag kommer aldrig ställa upp på att vi passerat utvecklingens höjdpunkt och att det enda som återstår är att fördela det vi lyckats skrapa ihop hittills. Det är inte en politik värdig socialdemokratin. Att vara progressiv handlar inte bara om att tro på solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Det handlar lika mycket om att tro att vi kan åstadkomma något bättre, större och mer häpnadsväckande än den föregående generationen. Om att ha en positiv syn på utveckling och på vad framtiden har att bjuda på – alldeles oavsett hur tillväxtfatalisternas profetior lyder.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Arbetsmarknad