Det är enkelt att se att någonting är på väg att stöpa om världen i grunden när det är Brasilien, ett land som historiskt förknippats med instabilitet och korruption, som utgör världens kanske främsta motor. Samtidigt är Brasilien ett spännande exempel på hur keynesiansk politik kan fungera i praktiken och skapa långsiktigt hållbar tillväxt, bortom börsväxlingar och kvartalsrapporter.
För tio år sedan var Brasilien känt som ett land med extrema klyftor, osannolikt hög inflation och finansmarknader präglade av sådan instabilitet att bara kamikazeinvesterare vågade sig dit. I dag är mycket annorlunda. För tio år sedan var Brasilien en fattig och perifer jätte som ingen brydde sig om: i dag utgör landet en viktig geopolitisk spelare och utgör hälften av hela Sydamerikas ekonomi. Självklart existerar det fortfarande stora klyftor och viktiga reformer återstår. Och visst, lagen om konvergens medger att tillväxten är högre i länder med lägre BNP. Men att Brasilien genomgått en smått remarkabel resa råder inga tvivel om.
Några saker var extra viktiga i den brasilianska framgångssagan. Framför allt vägrade president Lula gå med på nyliberala husekonomers favoritrecept med avvecklad välfärd och sänkta skatter för att stimulera ekonomin. I stället investerade regeringen i de fattigaste regionerna, rustade upp infrastruktur, byggde ut skolor, utjämnade inkomster och höjde landets minimilöner. Enligt konventionell ekonomisk teori skulle det strypa tillväxten och skapa högre arbetslöshet. Men nu blev det ju inte så.
I stället sköt tillväxten i höjden, med i genomsnitt 4,5 procent per år. I år har tillväxten legat på 7,5 procent. Landet börs, Bovespa, lockar rekordmånga investerare och inflationen är i schack sedan länge. Tack vare en reglerad banksektor och kontracykliska stimulanser (investeringar under lågkonjunktur) har Brasilien lyckats hålla arbetslösheten förhållandevis låg, 6,7 procent av arbetskraften. Vem hade trott att Brasilien skulle ha lägre arbetslöshet än Sverige, USA och lejonparten av världens avancerade ekonomier? Visserligen drabbades också Brasilien av finanskrisen men tack vare stora överskott från tidigare konjunkturcykler kunde ekonomin stimuleras. Med framgång.
Särskilt intressant är det att det är landets fattiga som lyft Brasilien, från djup fattigdom till en blomstrande och mindre ojämlik tillväxtekonomi. Genom att höja lönerna underifrån har regeringen skapat en bred konsumtion av varor och tjänster. Det har etablerat stegvisa produktionsökningar inom industrin, ökat konsumtionen och skapat nya jobb inom alla sektorer. Kakan har växt för alla och framför allt för de allra fattigaste. Egentligen är det inte så konstigt. Keynesiansk ekonomisk politik funkar och omfördelning skapar jobb. Norges kloka investeringar de senaste åren vittnar om samma erfarenhet.
Brasilien representerar ett viktigt ideologiskt exempel i debatten om ekonomisk politik och potentiellt välstånd. Det finns inte bara en ekonomisk modell för alla att följa. Det handlar om idéer, värderingar och ytterst om politiska beslut. Världens progressiva partier har allt att vinna på att formulera en självständig och spänstig ekonomisk politik som plockar de bästa russinen ur världens ekonomiska kaka för att utveckla nya jämlikhetsalstrande reformer. Hoppas bara att briljanta Dilma Rouseff, kandidat till att efterträda Lula på presidentposten, får chansen att fortsätta utveckla landet.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Brasilien, Lula, Dilma Rouseff, PT, Arbetsmarknad, Jobb