Dagens SCB-mätning har vid det här laget kommenterats och dissekerats in i detalj. Bloggare och tyckare till vänster gläds åt framgångarna för det rödgröna laget, somliga med en oroande självsäkerhet. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte andas ut något åt den betryggande marginalen mellan blocken. De senaste veckornas molokna mätningar har långtifrån känts pepp. Men en obehaglig, påträngande, känsla i mig gör att jag har svårt att förmå korka upp champagnen riktigt ännu. Vad som oroar mig är att så pass få kommenterar Socialdemokraternas extremt svaga väljarstöd, blott 33,8 procent. Det känns inte rätt. Rotar man runt lite bland SCB:s siffror hittar man följande diagram, som illustrerar SCB:s undersökningar över tid.
Att Socialdemokraterna har samma låga resultat, och Moderaterna samma höga, som under slutet av 1980-talet känns sådär. En rödgrön regering med en svag socialdemokrati och ett oppositionsparti med rekordsiffror kommer att skapa långsiktiga, strukturella, problem för möjligheterna till reformer i framtiden. Men det är lika mycket en fråga om legitimitet för en tillträdande statsminister. De som minns valet 1998 förstår jag vad jag menar. En jämn utgång där skillnaden mellan blocken är knapp i kombination ett vitaliserat miljöparti riskerar att urholka socialdemokratin som dominerande politisk kraft i Sverige.
Ett resultat där Socialdemokraterna hamnar under 2006 års katastrofala resultat, men ändå vinner valet, kan mycket väl visa sig vara det långsiktigt sämsta för partiets utveckling. Lite som att vinna slaget men förlora kriget. Situationen i Sverige är på många sätt skrämmande lik den danska under 1990-talet, där stödet för den Tuborgdrickande socialdemokratin gradvis urholkades i väljarkåren. Det blir svårt att regera Sverige om bara var femte väljare lägger sin röst på statsministerns parti i Stockholm. Miljöpartiet har redan tagit över den urbana, medvetna, medelklassens sympatier i storstadsregionerna. Samtidigt har samhällskritiken och rättvisediskussionerna alltmer hamnat i skymundan. Miljöpartiets framgångar rymmer slentrianröster för en grön utveckling, men lika delar en borgerlig förskjutning där RUT-avdrag, livspussel och renoveringsångest blir viktigare än ett samhälle som håller ihop. Dagens politik koncentrerar utspel och sakfrågor till innerstadens, medelklassens, värderingar på bekostnad av ytterstadens, miljonprogrammens, alltmer akuta brister.
Och misslyckas socialdemokratin med att kasta ljus över de verkliga samhällsproblemen kliver Sverige allt närmre ett fyra femtedels-samhälle, där femtedelen med lägst utbildning, inkomster och sämst förutsättningar konsekvent hamnar på undantag. I värsta fall markerar det slutet på en 70-årig progressiv framgångssaga och början på en urvattnad identitetspolitik på fel halva av det politiska spektret. En alltför ängslig triangulering och ett oreflekterat maktsug kan följaktligen bli Socialdemokraternas allra största akilleshäl.
Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, SCB, Moderaterna, Stockholm, Mona Sahlin, De rödgröna, Alliansen