Anders Borg må glädjas åt att Sverige har en hög BNP-tillväxt jämfört med övriga Europa, men Fredrik Reinfeldts uttalande ovan kan mycket väl komma att förfölja Moderaterna under valrörelsen. Lite som när Göran Persson deklarerade “jobben kommer” under 2006. För den som är intresserad av hur det faktiskt ligger till är OECD:s aprilrapport intressant, om än köttig, läsning. Där framgår bland annat att Sverige, tillsammans med Spanien, toppar Europalistan vad gäller ungdomsarbetslösheten.
Grafen som innehåller Sverige visar att arbetslösheten bland unga klamrar sig fast strax över 30 procent för 2010, betydligt högre än andra länder. Genomsnittet inom OECD ligger omkring 20 procent.
Statistiken väcker viktiga frågor om synen på tillväxt och vilka mått som ska användas på ekonomisk prestanda. BNP-måttet blir ofta ett trubbigt mått på välståndet i ett land, eftersom det bara tar hänsyn till det sammanlagda värdet av varor och tjänster. Mycket tyder på att Sverige och Europa går mot en era av jobblös tillväxt, där höga orderingångar bland bolag och fina börsvärden inte följs av ökad sysselsättning. Varken 1990-talets nyliberala husrecept på avregleringar eller diverse åtgärdsprogram för arbetslösa har förmått stimulera jobb och sysselsättning till högre nivåer.
Därför är det hög tid för ett förnyat samtal om vilken ekonomisk politik som bäst levererar tillväxt i kombination med fler jobb. Personligen tror jag att det finns utrymme för en modern keynesianism, där stimulanserna utgår från en efterfrågestyrd syn på arbetsmarknaden. Lägre ersättningar och hårdare krav på individer som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden har nämligen inte skapat ett enda nytt jobb. Detsamma gäller för trubbiga skattesänkningar och jobbskatteavdrag, som enligt Konjunkturrådet tvärtom haft en negativ effekt på sysselsättningen. RUT-avdraget har i bästa fall presterat något över 900 heltidstjänster, medan samma resurser på annat håll skulle kunna erbjuda över 3 000 personer heltidsjobb.
För faktum kvarstår: det räcker inte med snygga siffror och staplar för att bygga ett samhälle som håller ihop, utvecklas och breddar verktygslådan för alla. Hur nöjd Anders Borg än är med sina keynotes powerpoints. Därför vilar det ett än större ansvar på den progressiva planhalvan i svensk politik. Alldeles oavsett vilken koalition som vinner valet – och kanske än viktigare om de rödgröna tar över – behövs det ett mer vitalt ekonomiskt samtal som ifrågasätter, kritiserar och producerar färska idéer för en reformsugen vänster. Ett samtal som rymmer frågan om full sysselsättning, minskade klyftor och nya källor till tillväxt i morgondagens industrier. För hur mycket miljöpartister och en och annan socialdemokrat än pratar om nolltillväxt är det alldeles uppenbart att ett starkare och jämlikare samhälle kräver att kakan växer. Den stora frågan handlar snarare om var tillväxten finner sin näring, och vilka som får ta del av den.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Tillväxt, Socialdemokraterna, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt, De rödgröna, Regeringen, Ungdomsarbetslöshet