Allt oftare hörs röster på högerkanten som påstår att den pågående lågkonjunkturen förvärras av budgetunderskott runt om i världen och att offentliga utgifter måste kapas rejält för att kurvorna ska vända åt rätt håll igen. Det dominerande partiet i den nytillträdda brittiska regeringen, de konservativa, gick till val på att kraftigt strama åt de offentliga utgifterna för att få landet på rätt köl igen. Sparsamhetens dygd ska få den regniga ö-nationen på fötter igen, menar Cameron & co. Att bara omkring 20 procent av besparingarna än så länge redovisats tycks sekundärt.
Även USA används, paradoxalt nog, som ett avskräckande exempel inom svensk och europeisk borgerlighet. Det stimulanspaket som med nöd och näppe tog sig igenom senatens slingriga kommittéförhandlingar påstås ha förlängt krisen och försenat jobbtillväxten. Att den förre amerikanske presidenten, nummer 43, lämnat efter sig historiens i särklass största budgetunderskott tycks sekundärt. Liksom det faktum att oberoende beräkningar från Congressional Budget Office visar att ett uteblivet stimulanspaket skulle ha förvärrat arbetslösheten med åtminstone 4 procentenheter.
De reformer som republikanerna föreslagit, kraftigt sänkta skatter och strypta utgifter, skulle både förvärra underskottet och förlänga den amerikanska återhämtningen. Flera ekonomer, däribland Paul Krugman, drar i stället slutsatsen att USA behöver ett andra stimulanspaket för att kompensera för fallet i den privata delen av ekonomin. Som vanligt är det omöjligt att dra några slutsatser på kontrafaktisk historieskildring, men att högern försöker använda erfarenheterna från finanskrisen som ett argument för att en keynesiansk, efterfrågenärd, ekonomisk politik inte fungerar är bara löjligt. I praktiken blir det som att påstå att progressiva reformer är ansvariga för sitsen vi sitter i. Inte 25 år av nyliberala dogmer och oreglerad spekulation.
Hemma i Sverige börjar debatten bli försvinnande lik den amerikanska. Den borgerliga regeringen, i en kombination av kritisk idétorka och arbetsmarknadspolitisk desperation, väljer närmast entydigt att fokusera på sunda statsfinanser som måttstock på landets tillstånd inför riksdagsvalet i september. Vad hände med “en borgerlig regering ska utvärderas efter hur pass många jobb vi lyckas skapa när mandatperioden är slut”? Oppositionens förslag till omfattande i investeringar i utbildning, jobb och infrastruktur sågas vid fotknölarna som oansvarigt kätteri. Finansminister Anders Borg har till och med gått så långt i sin iver att svartmåla det progressiva regeringsalternativet att han dammat av det gamla hederliga inflationsspöket. Alltför stora investeringar i nuläget skulle få inflationen att skena iväg, menar han. Ursäkta? Som om det vore mer sannolikt att inflationen rusar i ett läge med historiskt låg efterfrågan än när regeringen hetssänkte skatterna runt 2007? Nyans efterfrågas.
Men det är inte bara bland traditionell höger som vurmen för balanserade statsfinanser och självspäkande finans- och penningpolitik finns. Bland demokraterna i USA finns också en grupp som mer eller mindre officiellt kallas “underskottshökar”, “finanspolitiskt konservativa” eller det mer svenska “budgethökar”. De menar att landet kraftigt måste skära ned på offentliga åtaganden för att återhämtningen ska ta fart och för att undvika en skenande inflation. Problemet är bara att både de svenska moderaternas som de amerikanska mitten-demokraternas påståenden vilar på förrädiskt skakig grund. Ingenting talar nämligen för att varken allmänna prisstegringar, det vill säga inflation, eller stora underskott i finanserna hotar den kommande ekonomiska utvecklingen.
I går kom amerikanska Labor Bureau of Statistics med färska inflationssiffror för april månad. Rensar man statistiken för justeringar i fasta och rörliga prisbilder visar det sig snarare att inflationen inte rört sig ett smack under hela månaden. Faktum är att den, liksom i Europa, har varit i det närmaste oförändrad sedan oktober. Den ökning i ionsumentprisindex, KPI, som inträffade för omkring ett år sedan (0,9 procent) är den minsta sedan 1966.
Mer och mer tyder på att både USA och Europa närmar sig ett deflationstillstånd som liknar den mardröm Japan gick igenom under 1990-talet. En alltför sträng penningpolitik i kombination med budgetspäkning riskerar då att skapa en jobblös tillväxtspiral som kan vara över i värsta fall ett halv decennium. Enda sättet att på allvar få igång investeringslustan och öka likviditeten är via större offentliga investeringar. I likhet med keynesianska teorier är det bättre att låta underskotten löpa ut under lågkonjunkturen för att täppa till hålen när ekonomin väl har vänt igen. Börjar man höja skatter eller minska offentliga utgifter för tidigt ökar arbetslösheten samtidigt som de framtida resurserna till välfärd och nödvändiga investeringar krymper.
Med andra ord är det bättre att lugna inflationsnerverna, ta ett djupt andetag och passa på att göra strukturella förändringar av ekonomin och arbetsmarknaden. Förändringar som märks även långsiktigt. Den rödgröna oppositionen har presenterat ett pärlband av förslag som handlar om allt från renoveringar och moderniseringar av bostadsområden till satsningar på högteknologisk forskning och utveckling. För egen del tror jag ambitionerna måste riktas betydligt högre än så. Vi behöver hitta nya källor till en långsiktigt hållbar tillväxt. En som rymmer men än den spekulationsdrivna vi har sett de senaste decennierna, men också en syn på ekonomin som är mer positiv och framstegsvänlig än den tillväxtfientlighet som märks inom bland annat Miljöpartiet. Enda sättet att långsiktigt höja den strukturella sysselsättningen och bryta fyra-femtedelssamhället är genom en ekonomisk politik som sätter ribban högre än både inflationstrams och valtaktik. Det är dags att våga igen.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Sysselsättning, Inflation, Keynes, USA, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Klimat, De rödgröna, Anders Borg