Mycket har sagts om a-kassan, sjukförsäkringen och inte minst en havererad jobblinje i fritt fall. Fyra år med en borgerlig regering har präglats av en kombination av cynisk trickle down-politik i kombination med en monumental idétorka. Samme Fredrik Reinfeldt som skulle modernisera Sverige och återupprätta arbetslinjen har sumpat ett överskott, förlängt den svenska lågkonjunkturen och bränt skattemedel på subventioner till städning och en regressiv omfördelning till de allra rikaste.
AVSAKNADEN AV EN övergripande vision för Sverige är uppenbar. Regeringen presenterar inga färska förslag, i stället lovar man “sunda statsfinanser.” Så nyskapande. Bland de borgerliga ungdomsförbunden är förvirringen än större. CUF har, i all desperation, krafsat ihop en osannolikt tramsig kampanj. KDU har gnuggat geniknölarna och kommit fram till att “Flit ska löna sig”, ackompanjerad av närmast parodisk Djursholmskille i rutig slipover, är rätt väg för att frälsa nästa generations kristdemokrater. MUF pallade inte ens göra en egen kampanj, utan knyckte helt frankt Labours gamla “Britain Works”-kampanj. Problemet är bara att halva poängen försvinner i översättningen.
DÄREMOT HAR DET VARIT förvånansvärt tyst i bostadsfrågan. Ett och annat utspel från de rödgröna. Någon kommentar här och där. Men i ärlighetens namn så har debatten inte direkt vibrerat av nyfikna diskussioner om bostadens framtid. Möjligen beror det på att partierna gör bedömningen att personer som söker bostad är en oviktig väljargrupp. Försumbar, rentav. De rödgröna budgetförslag innehåller exempelvis inte ett enda förslag riktat gentemot studenter. Partiernas överbetalda hovstrateger verkar i stället dra slutsatsen att en potentiell valseger i stället hämtas hem inom den övre medelklassen, eller i den hett eftertraktade pensionärsgruppen. Som vanligt är det synd att kortsiktigt taktiserande går före ett vettigt politiskt samtal.
FÖR DEN SOM TROTS stiltjen i bostadsfrågan ändå väljer att ta sig en titt på hur det ser är resultatet ingenting annat än smått häpnadsväckande. Samtidigt som Sverige genomgått en explosionsartad befolkningsutveckling under mandatperioden har antalet påbörjade nybyggen mer än halverats.
Källa: SCB
DEN VANLIGASTE INVÄNDNINGEN från borgerligt håll brukar vara att finanskrisen punkterat efterfrågan inom byggsektorn och därmed kylt av antalet nybyggen. Om det ändå vore så väl. Hur kommer det sig då att priserna på bostadsmarknaden i Stockholm, med undantag för den senaste månaden, ligger på en högre nivå jämfört med före krisen?
NÅGRA AV REGERINGENS första reformer var en slopad fastighetsskatt, som i stället blev en extremt regressiv avgift, i kombination med avskaffade investeringsbidrag för nybyggda hyresrätter. Effekten blev inte helt oväntat att marknaden för bostadsrätter och villor överhettades medan hyresmarknaden, redan innan krisen, stannade av tvärt. Mer än hälften av de planerade nybyggena under mandatperioden fick ställas in som en följd av reformen. Hade regeringen menat allvar med att investera i prisvärda bostäder för hela samhällsspektret borde marknaden stimulerats via massiva investeringar i byggen, moderniseringar och renoveringar. I stället mumlade Mats Odell, ansvarig minister, fram tvetydiga utspel om vikten av en balanserad bostadsmarknad. Det finns bara ett sätt att beskriva regeringens insatser på bostadsområdet: en icke-politik.
Intressant om Politik, Samhälle, Bostad, Bostadspolitik, Mats Odell, Alliansen, Fredrik Reinfeldt, De rödgröna, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Ekonomi