Efter ett år, två månader och 15 dagar tycks de flesta ha vridit och vänt på hur Obamas politiska track record. Både i USA och i Europa har ledar- och nyhetssidorna fyllts av fylliga texter om den amerikanska inrikes- och utrikespolitikens alla nyanser. Detaljerat, initierat och granskande.
Den nyligen sjösatta sjukvårdsreformen är ett exempel på där det snarast råder en unison konsensus kring att det inte bara är en imponerande milstolpe, utan också att det vitaliserat ett under perioder haltande presidentskap. Hanteringen av finanskrisen, truppförstärkningen i Afghanistan, lanseringen av skuldavskrivningsprogram för belånade amerikaner, bankregleringen samt fylliga infrastrukturssatsningar och moderniseringar i syfte att blåsa nytt liv i ekonomin är ett par andra. Ämnen där åsikterna dock spretar betydligt mer, om än efter förutsägbara linjer.
Ett område som däremot är betydligt mer undernärt på genomlysning är den 44:e presidentens ambitioner inom miljö och klimat. Administrationens rappa reformtempo och nyhetspepprande har, i kombination med en djup lågkonjunktur, tydligt skiftat fokus från gröna till hårda frågor. Sysselsättningsstaplar och rapporter från fronten prioriteras ofta högre än mod och innovation inom ny och klimatvänlig teknologi. Rapportering och granskning från medier, liksom vänstern och miljörörelsen, präglas av ett svalt intresse kombinerat med utgångspunkten att presidenten svårligen kan vara värre än föregångaren. Med andra ord en lågt satt ribba för vettig bevakning.
Tar man ett par kliv åt sidan och ögnar igenom Vita husets reformprotokoll tonar det dock fram en bild av en ofta motsägelsefull, ängsligt prövande, agenda på miljöområdet. Ett facit där snygga klimatrader vid tidningarnas citatstreck inte alltid inneburit stora steg framåt. I några fall till och med tvärtom.
På plussidan innehöll en stor del av förra årets stimulanspaket investeringar och ny klimatteknik samt moderniseringar och upprustningar av infrastruktur och bostäder. Välbehövliga slantar strömmade till några av landets mest eftersatta områden, något som höjde materiell standard och minskade utsläppen något. Om än i liten omfattning.
I samband med klimattoppmötet i Köpenhamn drev Obama dessutom idén om ett globalt system med utsläppsrätter som knyter kvoter till länder och graden av skadliga industrier. Förhoppningarna inför konferensen var stora, för att inte säga astronomiska, och beskedet av USA:s presidenten personligen skulle delta i förhandlingarna riktade uppmärksamheten mot den lilla huvudstaden i norra Europa. Efter flera dagar av kyligt regn och långa nattmanglingar blev USA:s ansatser dock aldrig mer än halvhjärtade försök. En i grunden genuin politisk vilja att åstadkomma en positiv förändring trumfades av realiteten med ett oljefixerat land som hyser en inbyggd skepsis mot grön förändring. Det är liksom ingen slump att den Ford Fusion jag körde runt med längs östkusten i höstas hamnade i uthyrningsföretagets minsta klass, trots att den rymde en V6-motor på strax över fyra liter. Idéerna från 2008 års kampanj – och de många förslagen från The Audacity of Hope – hamnar helt enkelt i kläm med en stingslig väljarkår och mäktiga inhemska särintressen.
Men aldrig tidigare har administrationens gröna program vissnat mer än under de senaste veckornas händelser. I stället för att nyfiket finna lösningar på morgondagens energibehov i vass forskning och utveckling väljer nämligen Barack Obama att utöka kärnkraftsparken och öppna upp för att borra efter olja längs landets kustband. Två energislag som så uppenbart tillhör gårdagen. Det ena med stora, svårbedömda, risker och olösta frågor vad gäller å ena sidan uranbrytningen, å andra sidan sluthanteringen. Kärnkraften är och förblir en återvändsgränd på framtidens energibehov. Att borra upp känsliga havsbäddar efter olja känns också bara patetiskt, som en sista dåraktig homage till oljeerans vådliga excesser. Hur fräscht känns det?
Proffstyckarna i Washington förklarar kappvändningen med att Obama behöver navigera ett snårigt politiskt landskap inför höstens val, med knappa kongressmajoriteter, en kärv republikansk minoritet och en befolkning som ännu inte är redo för verkligt genomgripande reformer. Själv tycker jag att det passar bättre att beskriva besluten som fega, principlösa med en klimatpolitisk torka av rang. Att en progressiv president som gick till val på att åstadkomma en förändring av såväl politikens innehåll som dess premisser så uppenbart ger vika för konservativa krafter i kongressen och pengastarka kärnkrafts- och oljelobbyister är i alla avseenden en sorglig spegling av den tid vi lever i. Innerst inne hoppas jag att det bara är en tillfällig lösning och att det kommer nya, grönare, reformpaket framöver. Fastän den där gnagande oron inombords inte riktigt vill släppa.
Vill Obama, som han så många gånger uttryckt det, sätta det avtryck i samtiden som nästkommande generationer minns gör han klokt i att minnas att verkligt stora politiska ledare har förmågan att ligga i idépolitikens framkant. Att vara dem som aldrig nöjer sig med status quo, utan som i ständig framåtrörelse strävar efter att stöpa om samhällets själva väsen till någonting nytt. Någonting bättre, bortom det beständiga, där varken kärnkraft eller oljeborrning hör hemma.
Intressant om Politik, Samhälle, Barack Obama, Miljö, Klimat, Kärnkraft, Energi, USA, Grön teknik, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Solkraft