I morse när jag både sömnig och svårstartad i det regnruskiga höst-Stockholm läste City reagerade jag speciellt på en artikel. Slentrianbläddrandet som tidsfördriv byttes mot intresse och obehag. Texten gick ut på att världssvälten inte alls minskat utan att problemen tvärt emot vad många trott faktiskt förvärrats allvarligt. I min lilla värld har jag föreställt mig en positiv utveckling där den mest allvarliga fattigdomen trängts undan, om än allt för långsamt. Tydligen inte. FN:s målsättning med utrota världssvälten har i stället floppat rejält.
Samtidigt sitter länder – och unioner – i väst med skyhöga tullmurar mot starkt exportberoende tillika fattiga regioner. Hur kan man leva med det, egentligen? Och hur kan moderata riksdagsledamöter på fullaste allvar vilja driva igenom en biståndssänkning? Världen är större än Sverige (och Europa också för den delen) och det är faktiskt dags att vi ser till att den blir några snäpp bättre. Det är egentligen bara en fråga om prioriteringar. Antingen öser vi deg över bortskämda franska bönder och sänker fastighetsskatten för proppmätta djursholmare. Eller så kombinerar vi global frihandel med en aktiv – och gärna riktigt dyr – biståndspolitik. Det är i alla fall en början.