IF Metall gör helt rätt som definitivt avslutar de tillfälliga krisavtal som slöts med arbetsgivarorganisationerna tidigare i år. I praktiken innebar de att fackförbundets ledning gick med på sänkta löner för sina medlemmar i utbyte mot att samtliga varsel drogs tillbaka. Den senaste överenskommelsen gäller till och med 2010 men Teknikföretagen, branschens arbetsgivarorganisation, önskar nu förlänga dem ytterligare och därmed pressa fram ytterligare lönesänkningar. Representanter för arbetsgivarna – liksom en unison kör av borgerliga ledarskribenter och högerekonomer – har sedan krisen inleddes pekat ut “ökad löneelasticitet” som ett recept för att rädda jobb inom i synnerhet industrierna. Till en början gick också IF Metall med på sänkta löner över hela spektret, något som minst sagt skapade turbulens inom LO-paraplyet som helhet. Men nu sätter Stefan Löfvén, ordförande IF Metall, stopp för ytterligare försvagningar av löneutrymmet för organisationens medlemmar. Bara i år har över 50 000 personer sänkt sina löner i enlighet med uppgörelsen.
Beslutet av IF Metalls ledning är inte bara välkommet. Det är dessutom nödvändigt för att förskjuta fokus från de anställdas löner till mer strukturella problem på arbetsmarknaden och ekonomin i övrigt. Det hade varit en sak om IF Metall och övriga LO-förbund innan krisen hade fört ansvarslösa avtalsrörelser och överhettat ekonomin: då hade kritiken varit befogad. Nu blir näringslivets rop på ytterligare återhållsamhet bara tramsigt och ideologiskt.
Krisen och den efterföljande recessionen har varken skapats, förvaltats eller förvärrats av någon enda anställd på golvet i industrierna, bland undersköterskor i sjukhuskorridorer eller bland den nya underklass som växt fram som en följd av de senaste decenniernas extrema inkomstsplittring. Både LO och dess medlemsorganisationer liksom arbetarrörelsen i stort har en kritisk uppgift att vägra köpa högerns verklighetsbeskrivning, som placerar skuldbördan på låginkomsttagare och arbetslösa snarare än beslutsfattare inom såväl riksdag, regering och näringsliv. För mycket står på spel för att ge efter.
I grunden handlar det om rättvisa och rimlighet. Var finns rättvisan att de med lägst inkomster och ofta minst inflytande ska betala lejonparten av priset för krispolitiken, medan de med högst inkomster mer eller mindre är oberörda? Varför är det låginkomsttagarföräldrar som ska drabbas och ligga sömnlösa på grund av krympta marginaler? Varför ska den majoritet av befolkningen med lägst inkomster städa upp efter den rikaste decentilens börsfester? Den nu liggande politiska linjen är felaktig på moraliska grunder och hotar dessutom slita itu kittet i den generella välfärdsmodellen liksom försämra Sveriges långsiktiga tillväxt och konkurrenskraft.
Strax innan krisen bröt ut fick de allra rikaste sänkta inkomstskatter, en fastighetsskatt som stöptes om till en försumbar avgift och ett pärlband av gynnsamma skatteavdrag. Samtidigt försvagades a-kassan och nödvändiga investeringar i infrastruktur, bostäder och välfärd gröptes ur. Var finns rimligheten i det?
Effekterna av en lågkonjunktur bör i stället delas rättvist över hela samhällets spektrum. Etablera skatteincitament – både avdrag och påslag – som bromsar övervinster och stabiliserar ekonomin när högkonjunkturen går som varmast. Lär av misstagen från 1990-talets ensidigt regressiva besparingar och välj reformer och verktyg som betalar av sig även på lång sikt. I stället för att undergräva kollektivavtalens positiva effekter på lönebildningen behövs det massiva investeringar i långsiktigt gynnsamma reformprogram. Vägar och broar behöver byggas och renoveras. Bostäder likaså. Men kanske viktigare än så är industrin i akut behov av modernisering där den krympande gammelindustrin ersätts med högteknologiska och kunskapsintensiva jobb för framtiden. För att lyckas krävs det mod, ledarskap och en vilja att inte bara ta Sverige genom krisen; därtill genomföra reformer som skapar snabba och trygga jobb, vässar välfärden och sporrar morgondagens entreprenörer i grön teknik.
Förhoppningsvis markerar IF Metalls ställningstagande början på ett större skifte i synen på vilken krispolitik som fungerar bäst och vilka mål som ska gälla på arbetsmarknaden. Krisen bevisar med all önskvärd tydlighet att växande inkomstklyftor och avreglerade finansmarknader inte åstadkommer den perfekta balans som de nyklassiska hovekonomerna drömt om de senaste 30 åren. Låt oss bara hoppas att låtsasteoriernas ekvationer faller i glömska och att 2009 blir början till en renässans för en ny era av progressiv ekonomisk politik. Liksom att IF Metall står på sig.
Intressant om Politik, Samhälle, Jobb, Arbetsmarknad, Ekonomi, LO, IF Metall