Category Archives: Ingen kategori

Det här är ju helt briljant.

Aber, warum bist du so ruhig, Gerhard?

Har mer eller mindre helt hållit mig borta från koffein sen augusti-september. För det mesta är det inga problem överhuvudtaget. Cola, kaffe, svart te kan man liksom klara sig utan. Oftast. I stället har det blivit ett brett spektrum av téer, som C också noterade sist han var här genom att ta en bild på teutubdet i skafferiet. Rött. Grönt. Örtigt. Yogi. You name it, I have it. Men dagar som denna, när den våtgrå filten ligger över Stockholm igen, är jag helt sjukt sugen på en bryggkopp, eller åtminstone en kopp svart te, för den där lilla kicken. Inte blir det lättare heller av att bara typ två av tjugo kaféer i människobyn har decafkaffe. Starbucks, snälla? Och nej, försök inte säga att Espresso House är en svensk motsvarighet. Det skånska kaffekonglomeratet är inte ens i närheten.

Tvingades motvilligt betala kåravgiften till studentkåren vid JMK i dag. 250 200 kr för att ett gäng kårnissar ska kunna finansiera halvtomma pubarrangemang och hyra en muggig festlokal på Hornsgatan två gånger per år. Och det handlar liksom inte att jag är hög på någon frihetlig grej om att tvång är ofint. Skulle internklubben som kallas kåren lyckas prestera något vettigt för mina 250 kr skulle jag inte gnälla, till och med gladeligen betala. De kunde åtminstone arrangera grejer i andra lokaler än där man äter lunch. Dagens kårverksamhet kan bäst sammanfattas i Carl Lidboms bevingade ord: det är trams.

Var och varannan spelar ju den klassiska Sam Cooke-låten “A Change Is Gonna Come” i dessa dagar. Personligen gillar jag versionen som Otis Redding framförde på “Otis Sings Soul” allra bäst, men både Al Greens och Bob Dylans varianter är otroliga. Liksom originalet. Låten skrevs tydligen då Sam Cooke blivit så imponerad av Dylans “Blowin’ In The Wind”, vilket också sägs i klipp nummer då. Otis Redding (Studioversion, 1965): Bob Dylan (Live, 2008): Al Green (Live, 1995): Sam Cooke (Studioversion, 1964):

Sitter och kollar på CNN:s livebevakning inför Obamas installation i Vita huset. Just nu står en reporter i ett folkhav av runt 100 000 människor. Och då är det ändå drygt sex timmar tills det börjar på riktigt. Avståndet mellan Enskede och händelsernas mitt har aldrig varit större.

Man kan äta obegränsade och sinnessjuka mängder Coco Pops.

Vad kan jag hitta på för att skjuta på hemtentan ytterligare?

Snart är det över. På riktigt.