DANIEL MATHISEN

Brad DeLong, keynesian och professor i ekonomi vid Berkeleyuniversitetet, skriver intressant om den eviga frågan om vad som egentligen är en rimlig nivå på inflationsmålet. Sverige har, liksom USA, ett inflationsmål på två procent, där högre avvikelser besvaras med höjda räntor och därmed ett minskat penningutbud. DeLong menar att västvärldens alltför strama inflationspolitik är en av orsakerna till massarbetslösheten. Han använder bland annat USA och Japan som exempel på länder där en närapå nollprocentig ränta tömt ut möjligheterna till en stimulanspolitik.

How much creeping inflation do we want? We used to think that about 2% per year was enough. But in the past generation major economies have twice gotten themselves stranded on the rocks of the zero nominal bound while pursuing 2% per year inflation targets. First Japan in the 1990s, and now the United States today, have found themselves on the lee shore in the hurricane.

 

Artikeln är intressant för att den belyser ett grundläggande problem inom ekonomins policyområde. Också i den svenska debatten hörs ibland ekonomer och opinionsbildare som argumenterar för ett slappare inflationsmål, med argumentet att det per automatik skulle generera fler jobb. Men problemet med det synsättet är att det förbiser det faktum att högre inflation – och därmed urholkade reallöner – visserligen tenderar att öka likviditeten i ekonomin, men också får en återhållande effekt på den långsiktiga konsumtionen.

En förväntad eller faktisk högre inflation ökar riskbenägenheten hos hushållen och därmed sparandet. Och eftersom hushållens sparande avspeglar långsiktiga investeringar är det en svag strategi för ekonomisk återhämtning. Dessutom mångfaldigar ett slappare inflationsmål löneglidning och ett upptrappat inflationsläge, något som riskerar överhettning och kan förlänga lågkonjunkturer.

Men DeLongs poäng är trots det giltig och en viktig lärdom för världens centralbankschefer. En penningpolitik som ensidigt sneglar på inflation, förväntad och faktisk, utan att ta hänsyn till produktivitet och sysselsättning riskerar att skada ekonomier i behov av stimulanser. Men det är lika viktigt att komma ihåg att verklig ekonomisk återhämtning bara kan åstadkommas genom en naturlig efterfrågan i ekonomin, inte genom att låta inflationen glida i väg. För att verkligen komma till bukt med arbetsmarknadens långsiktiga problem krävs fler och andra lösningar. Till exempel konjunkturberoende budgetregler, som möjliggör större finanspolitiska stimulanser under lågkonjunkturer.

Intressant om Ekonomi, Politik, Inflation, Arbetsmarknad, Ränta

Så var det här. Det yttersta tecknet på östra Södermalms metamorfos, från arbetarstadsdel till ängsligt övre medelklassreservat, tycks ha nått sitt absoluta klimax. Några har, på fullaste allvar och helt utan ironi, öppnat ett surdegshotell. Inte helt otippat är det vid Nytorget, stans i särklass skitnödigaste stadsdel, som surdegarna ska ligga och härskna. Alltså, ett hotell för semestrande människor som är så besatta av sina surdegar att de är beredda att betala för att lämna in dem. Spare me.

Den perfekta surdegen har uppenbarligen blivit en lika viktig klass- och stilmarkör som sekelskifteslägenhet och mediejobb. Surdegarnas intåg i innerstadsdelarna hänger nämligen samman med en accelererande gentrifiering, där låginkomsttagare effektivt knuffats utanför tullarna. Liksom småföretagare och konstnärer. Mitt bland surdegarnas sjudande bakterieflora frodas det nya klassamhällets signaler och strukturer. Surdegen blir på så sätt en subtil barriär för de ängsligt invigda som ska skilja rätt från fel, fin från ful, framgångsrik från fattig. Fastän det i själva verket bara tyder på extremt mindervärdeskomplex gentemot verkliga metropoler som Berlin eller New York.

Och visst, folk får väl slanta upp för vad som faller dem in. Men lite perspektiv hade inte skadat.

De senaste dagarna har det rasat en intensiv debatt om huruvida det behövs en genomlysning av vem eller vilka som finansierar de svenska partierna. Den inrikespolitiska ankdamm som är Sverige saknar både lagar och riktlinjer för hur partiernas finansiering ska regleras. För ett par veckor sedan lanserade Arenagruppen Partibidrag, en sida som syftar till att systematiskt bevaka donationer till svenska riksdagspartier.

När Socialdemokraterna satt vid regeringsmakten hördes titt som tätt borgerliga politiker och proffstyckare klaga om LO:s bidrag till partiets valkampanjer. Man krävde en öppen redovisning, allra helst att facket stoppade utbetalningarna helt och hållet. Därför är det särskilt intressant att läsa om de senaste veckornas debacle om partifinansiering, där Moderaterna envist klamrat sig fast vid påståendet att det är kränkande för de individer och organisationer som cashat upp över 20 lax för att hjälpa det gamla högerpartiet. Makten får uppenbarligen moderater att skifta perspektiv.

Fast till och med den mest inbitna bunkermoderaten fick tydligen se sig slagen av drevet. Partisekreterare Sofia Arkelsten kovände och menar att M ska börja redovisa vilka som egentligen ligger bakom partiets glättiga valkampanjer. I klassisk spinnsemantik får hon det dessutom till att Moderaterna  ”tar ett första steg för att öka öppenheten”, fastän det i själva verket är press utifrån. Arkelsten hävdar också att det nu är upp till bevis för Socialdemokraterna att göra samma sak, trots att partiet sedan länge öppet redovisar intäkter här.

Men låt oss lämna svensk politik för ett ögonblick.

USA brukar ofta framhållas som ett skräckexempel när det gäller pengarnas och lobbyismens inflytande över politiken. Och visst är kritiken träffande. Ingen aspirerande senator eller kongressledamot har en ärlig chans att få ett arbetsrum i Washington utan en välfylld kassakista. Varje val föregås som regel av intensiva kampanjer för att få privatpersoner och organisationer att frivilligt donera pengar för att finansiera reklaminköp, bemanning och så vidare. Liksom lobbyismens kletiga roll i lagstiftningsmaskineriet. Senaste numret av tidskriften Time har en schysst illustration över hur mycket som lobbyisterna årligen slantar upp för att påverka politiken i en viss riktning. Inte helt otippat dominerar bank-, finans-, läkemedels- och oljeindustrin:

Astronomiska summor, kan tyckas. Men det finns också en annan sida av myntet. Till skillnad från Sverige reglerar lagar nämligen hur stora donationer privatpersoner får ge till partier och organisationer, samt att dessa öppet ska gå att ta del av. På samma sätt finns det tydliga, om än alltför svaga, riktlinjer för lobbyverksamhet.

För det har betydelse. Vem eller vilka som finansierar endera partiet får rimligen konsekvenser även för den genomförda politiken. Att Villaägarnas riksförbund sannolikt donerar stora summor till svensk höger och samtidigt kampanjat för ett avskaffande av fastighetsskatten är förstås ingen slump. På motsvarande sätt behövs en granskning av vilka pr-byråer och påverkansaktörer som betalar bjudresor, seminarier och aktiviteter riktade till svenska lagstiftare. Att Centerpartiet tvärvände i kärnkraftsfrågan samtidigt som svenska pr-byråer, ivrigt understödda av Svenskt näringsliv, bjöd in centerpartistiska riksdagsledamöter till bjudresor i ämnet spelar naturligtvis också in.

Så till min poäng. Det politiska landskapet i Sverige skulle tjäna på enkla och överskådliga regler för partifinansiering och lobbyism, liknande de som finns i många andra länder. Dels för att grumliga kopplingar undergräver demokratin och möjligheten till medborgerligt ansvarsutkrävande. Och dels för att partierna själva ska kunna föra en självständig politik, utan att ständigt misstänkas för att bli påverkade utifrån. Förhoppningsvis kan den förnyade debatten lösa bådadera.

För den som undrar över rubriken:

“Cash rules everything around me”

Intressant om Politik, Samhälle, Partifinansiering, Donationer, Lobbyism, Moderaterna, Socialdemokraterna, Regeringen, Sofia Arkelsten, Arena
Svd

11 maj släpps “För Evigt”. Can’t wait.

Intressant om Musik, Kultur, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Ison & Fille, Ison, Fille, Ison och Fille

Sånt här fascinerar mig. Någon har knäppt bilder på en butiksfasad vid den historiska 125:e gatan i stadsdelen Harlem mellan 1977 och 2004. Panoramat över affärer som kommit och gått fungerar som en levande berättelse om utveckling, segregation och gentrifiering. Från tobakshandel till madrasskedja. Liksom historien om människorna som år ut och år in nött samma trottoar. Tidsanda, stil och influenser skiftar men byggnaderna står tålmodigt betraktande kvar. De välklädda Harlemkvinnorna 1980. Boomboxen 1994. Den unga killen med Timberlandkängor 1999.

Jag och S hyrde en lägenhet runt hörnet från butiken, på 123:e gatan vid Morningside Ave, under nio dagar i september 2009 och kunde på plats vittna om hur konstnärer, studenter och hipsters flyttat in i den historiskt afroamerikanskt dominerade stadsdelen. Samma Harlem som en gång i tiden skrämde Manhattanyuppien till omvägar. I dag trängs “Payday loans”-hajar och snabbmatshak med Starbuckshörn och ekologiska matbutiker. Hur ser västra 125:e gatan ut om tio år?

Intressant om Samhälle, New York, Harlem, Gentrifering, 125 avenyn, Fotografi, Konst, Historia

När den amerikanska högern anklagar Obama för att vilja socialisera USA:s ekonomi kan det vara en bra idé att ta en titt på historien. Kartan nedan visar hur landets högsta inkomst-, företags- och vinstskatter skiftat genom åren. Intressant att notera är att perioder med historisk låg beskattning sammanfaller med finansiell instabilitet och kriser medan perioden med högst skatt ses som ekonomiska rekordår. Den klassiska nationalekonomiska skolans recept saknar uppenbarligen förankring i historiska fakta.

Hot damn vad mycket kostnader det är med en flytt. En oerhörd Ikeavända, dubbla boendekostnader, årsräkningar från gamla lägenheten och en galet dyr hyrlastbil senare ekar det ihåligt i plånboken. I går stod jag nere på Konsum vid Hornsgatan och fick nöja mig med två paket blodpudding. Sju kronor styck. Så själlöst.

Allt tog sin början strax efter flytten till Lundagatan. Vi behövde köpa några krokar, ett par lister och sådant där småplock som behövs när det ska skruvas och fixas. På sin plats. I sin ordning. Redan dagen efter stod jag där nere igen, fingrandes på muttrar och spackelförpackningar. Nyfiken, ja upplyft. Också det helt okej. Syftet fanns. Men de kommande dagarna kunde jag höra mig själv tänka saker som “jag kanske skulle kila ner till Järnia och fixa lite fler lister”. Eller: “Undrar om Järnia har fått in den där lampsladden”.

Jag börjar mer och mer inse att det här beteendet är ett sluttande plan, där jag obevekligen tumlar ner mot avgrundens mörker. För varje dag som går knyts min identitet allt starkare till det där mutterpalatset i korsningen vid Hornsgatan. Häromdagen fick jag en ny verktygslåda, fin med massa fack och allt. Första tanken som slog mig var alla saker jag skulle kunna fylla den med. Saker från Järnia. Börjar bli rädd.

För vem vet var det slutar. Snart står jag kanske på huk i uppknäppt flanellskjorta, uppkavlade jeans och barfota. Snickrandes som om det inte finns någon morgondag. Då är jag inte längre Daniel. Då är jag Järniamannen. Han som vaknar upp mitt i natten, kallsvettig, och får tryckkänslor över bröstet för att järnhandeln är stängd.

Intressant om Järnia, Hornsgatan