DANIEL MATHISEN

Eller snarare avsaknaden av densamma. De senaste veckornas maktspel mellan Obamaadministrationen och den republikanska oppositionen om tillfälligt höjt budgettak har renderat krigsrubriker och upptrissade utspel. Republikanerna hotar med att i praktiken stänga ned USA:s offentliga sektor om Obama använder skattehöjningar för att minska landets underskott. Samtidigt föreslår konservativa lagstiftare mer av samma – trubbiga skattesänkningar och massiva nedskärningar. Obamas mycket, mycket små skattehöjningar på marginalen ses av högern som historiens största skattechock. Något som får åtminstone mig att dra på smilbanden.

Diagrammet nedan visar skattenivån på USA:s allra högsta inkomster genom historien. Döm själva.

Intressant om Samhälle, Politik, Ekonomi, USA, Barack Obama, Skatter

Missa inte Elzhis finfina homage till hiphophistoriens bästa skiva, “Illmatic”. Nas ursprungliga penslingar från våldets, knarkets och desillusionens Queensbridge blir i händerna på Elzhi och producenten Will Sessions egna tolkningar av ett socialt och ekonomiskt imploderande Detroit. För på samma sätt som Nas var en produkt av Ronald Reagans klasspolitik på 1980-talet färgas Elzhis rader av hur Detroit gått från blomstrande industrinav till en krympande spökstad med hög arbetslöshet och social misär. Som så ofta är det också då, när samhällsklyftorna växer sig som störst, som den musikaliska sprängkraften blir som störst. Både de spruckna trappuppgångarna på 41st Side i Queensbridge under 1990-talet, de många fattiga familjernas Fresno och nutidens undernärda stadskärna i Detroit berättar nämligen lika viktiga historier om ett USA i förändring. Det är mer än vad man kan säga om lejonparten av musiken som släpps just nu.

Årets mixtape finns att ladda hem här.

Intressant om Musik, Kultur, Hiphop, Hip-Hop, Hip Hop, Elzhi, Elmatic, Nas, Illmatic, 1994

Intressant intervju med en av mina absoluta favoritrappare just nu, Atlantabaserade Pill. Rappare som Pill är det yttersta exemplet på berättande och samhällskritisk hiphop, som rymmer så oändligt mycket mer än mainstreamfåran. Håll utkik efter honom framöver.

Intressant om Musik, Kultur, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Pill
 

Har funderat på det här med socialdemokratin och de för ett par år sedan introducerade rut- och rot-avdragen ett tag. Hur de påverkar partiets idédebatt, samhället i stort och vartåt tidsandan blåser. Bristen på en ordentlig debatt om välfärdens form och syfte och Socialdemokraternas tomma reformskafferi oroar mig. Ett parti kommer aldrig att kunna vinna förtroende, än mindre förändra samhället, genom att enbart vara motståndare. Lika litet är det anpassning och positionering som åstadkommer seismiska skiften i politiken. Genom historien är det i stället utbytet av åsikter och idéer i ett idépolitiskt samtal inom och utom socialdemokratin som alstrar de smartaste reformerna. Så varför är det så innerligt syrefattigt i den socialdemokratiska idédebatten?

Somliga argumenterar för anpassningslinjen. Ett närmande till regeringens linje gör att S kan hugga fler mittenväljare, resonerar förespråkarna. Men en socialdemokrati som ängsligt triangulerar sig längs avdragsstigen kommer obevekligen att ställas inför frågan vad rörelsen egentligen är till för. För vem vill rösta på ett parti som i bästa fall emulerar den borgerliga regeringen?

Problemet med avdrag och subventioner är att de komplicerar skattesystemet i onödan. Socialdemokratin har historiskt värderat ett genomskinligt och förhållandevis lättförståeligt skatteuttag, som garanterar legitimitet och förståelse i den breda majoriteten i samhället. Undantag och avdrag som utnyttjas av en liten del av samhället försvårar, samtidigt som det plundrar resurser från vettigare prioriteringar. Skatteuppgörelsen i slutet av åttiotalet, liksom en större omläggning under sextiotalet, syftade till att förenkla och skapa kontinuitet. Den nuvarande trenden går i motsatt riktning.

Men den kanske allvarligaste kritiken mot en socialdemokratisk förskjutning bottnar i en grundläggande politisk och filosofisk vattendelare i synen på politikens och samhällets själva form. De lager av avdrag som introducerats under de senaste åren fungerar som ett nollsummespel gentemot potentiella satsningar, med konsekvensen att allt färre ser ett värde i att vara med och finansiera välfärden. Egenfinansiering mot gemensam dito. Särlösningar framför generella. Ett brutet samhällskontrakt som återetablerar samma tjänstesamhälle som arbetarrörelsen framgångsrikt bröt upp och ersatte av nya och kvalificerade jobb. För så var det. Tjänstesamhällets intima beroende av överklassen skapade osunda maktstrukturer och hämmade den sociala rörligheten i samhället. Med nya arbetsmarknader, skäliga löner och högre utbildningsnivå kunde arbetarklassen hävda sig i samhället. Regeringens spjälkning av den solidariska löne- och välfärdsmodellen tippar än en gång balansen till höginkomsttagarnas favör. Vad som just nu sker är en skiktning av arbetsmarknaden, där den kreativa klassens vardagsbekymmer ska avhjälpas med en lågavlönad tjänsteklass med skakiga villkor och smala kanaler till makt och inflytande.

Socialdemokraterna vann successivt inflytande i Sverige genom att leverera en generell välfärdsmodell, som attraherade det stora folkflertalet. En idé som långtifrån är utdaterad. Snarare än att acceptera en välfärd som blir alltmer selektiv, alltmer riktad till specifika grupper, behöver den progressiva vänstern uppdatera den generella välfärdsmodellen. Det kan bara göras genom en funktionell syn på politikens omfång och genom att plocka upp de orättvisor och tendenser som människor upplever som mest trängande.

När borgerligheten pratar om att livspussel ska lösas med hjälp av avdrag som utnyttjas av höginkomsttagare, dränerar välfärden på resurser och dessutom ökar ojämställdheten och klassklyftorna måste socialdemokratin formulera andra och nya svar. Vilka reformer kombinerar kravet på generalitet, att omfatta så många som möjligt, och ger människor mer makt över tid och liv? Hur kan dessa reformer genomföras utan att gnaga på produktivitet, tillväxt och resurser? Och kanske viktigast: hur bottnar reformerna i socialdemokratisk idépolitik?

Ett par exempel:

* Kvalitet i arbetslivet. I stället för att bara snacka om jobb i termer av kvantitet är det dags för ett samtal om arbetets innehåll. Arbetsmiljön. Inflytande på jobbet. Möjligheten att styra över sin arbetstid. Vår tids stora klassmarkör handlar ofta om graden av makt över sin tid, mer sällan om hundralappar i plånboken. När borgerligheten presenterar minskade lägstalöner, instegsjobb och subventioner av improduktiva och splittrande jobbsektorer ska socialdemokratin svara med att diskutera synen på jobb och arbetsliv.

* Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. Högern argumenterar för att sänkt skatt på hushållsnära tjänster underlättar vardagen. För somliga, möjligen. På bekostnad av andra, definitivt. Socialdemokratins kontring borde handla om vilka generella reformer som kan ge människor ökad makt över sin egen tid, kvalitativt och kvalitativt. En idé skulle kunna vara tillfälligt förkortad arbetstid för föräldrar till småbarn. Det, till skillnad från subventionerad städhjälp, ger mer tid utan att elda på ojämställdheten och öka klassamhällets kontraster.

* En mer aktiv stadsplanering. En stor del av upplevda vardagsproblem för människor, oavsett livssituation, handlar om det fysiska rummets själva disponering. Hur kommunikationerna ser ut, vilka samhällstjänster som finns tillgängliga och boendets karaktär. Socialdemokraterna skulle kunna bli partiet som knyter ledande arkitekter, kulturgeografer, sociologer och spännande forskare till sig för att smida framtida reformer som skapar hållbara städer som bättre passar vår tids levnadsmönster. Trädgårdar och parker på hustak i stan? Gemensam hämtning och lämning av kids till förskolan? Välfärds- och servicenav på nätet? Varför inte. Lite kreativ nybyggaranda liksom.

Slutligen: Missförstå mig inte. Jag inser också behovet av att fläta samman ideologiska övertygelser och reformambitioner med taktiska och strategiska överväganden. Men i fallet med rut-debatten riskerar en anpassning till avdragsdjungeln snarare att urholka partiets möjligheter att vinna val och långsiktigt förbättra samhället. Pragmatism och verklighetsanalys är en sak, dålig politik som missgynnar långsiktiga mål en annan. I stället för att låta regeringen definiera politikens ramar och skymma blicken för nya lösningar behövs en vitaliserad debatt om vad vi tillsammans kan åstadkomma. Jag vet inte med dig, men jag tycker i alla fall att Sverige anno 2011 kan prestera bättre jobb än portvakter och kammarjungfrur. Det är en fråga om värdighet, dammit.

Intressant om Politik, Samhälle, Välfärd, Socialdemokraterna, RUT, RUT-avdrag, ROT, Regeringen, Moderaterna, Reformer, Ideologi, Idépolitik

Snart är det dags. Eller snart och snart, men det är åtminstone inom en överskådlig framtid. 6 november 2012 ska det amerikanska folket* nämligen välja president för de kommande fyra åren. Valrörelsen är redan nu i full gång, komplett med insamlingskampanjer på crack och hårdvinklade utspel. Den som åtminstone snappat upp en och annan nyhet från USA vet att Demokraterna och Barack Obama haft det ordentligt kärvt. Den utdragna sjukvårdsdebatten skadade allvarligt bilden av Obama som konfliktläkande kraft. Ett polariserat politiskt landskap inför mellanårsvalet i höstas genererade en handfull nyvalda kongressledamöter och senatorer med åsikter långt ute på det republikanska partiets högerflygel. Flera av kandidaterna förespråkade på fullaste allvar ett avskaffande av USA:s centralbank.

Men sedan dess har någonting hänt, de politiska vindarna har om inte vänt så i alla fall mojnat till Demokraternas favör. I fyllnadsvalet till New Yorks 26:e kongressdistrikt, ett mångårigt stabilt republikanskt fäste, 24 maj vann demokraten Kathy Hochul en storseger över republikanen Jane Corwin. Flera bedömare lyfte fram Corwins kopplingar till den populistiska Tea Party-rörelsen som förklaring. Resultatet fick sannolikt en och annan republikan att inse att 2012 kanske inte blir det gyllene år man gnuggat händerna inför. Tidsandan tycks fått flera potentiella kandidater att kasta in handduken, däribland Mike Huckabee.

Dessutom har president Obamas siffror förbättrats ordentligt. Vore det val i dag skulle Obama vinna med omkring elva procentenheter, enligt en nyligen genomförd undersökning. En klar majoritet tycker att presidenten gör ett bra jobb. Usama bin Ladins död bidrar säkert, liksom ett världspolitiskt läge som skapar utrymme för en mer offensiv amerikansk utrikespolitik. Samma land som för fyra år sedan tyngdes av två krig och få framgångar kan i dag pricka av fler fram- än motgångar.

Men problemen finns, förstås. Kreditbolaget Moody’s hotade häromdagen med att nedgradera landets internationella kreditvärde. Arbetslöshetssiffrorna biter sig fast på nio procent av den sammanlagda arbetskraften. Republikanernas framgångsrika fokusering på underskottet får mittenväljarna att vackla. Så stor andel som 60 procent av de tillfrågade är av uppfattningen att utvecklingen i landet går åt fel håll. Lyckas inte Demokraterna vända berättelsen om landets framtid och knyta ihop abstrakta politiska frågor med medelamerikanens vardag ser det tufft ut. Då blir Obama en demokratisk parentes i decennier av högerdominans, i bästa fall en skickligare Carter.

Amerikanska presidentval har därutöver en tendens att rita om spelplanen både en och två gånger. Finanskrisen 2008 stöpte över en natt om situationen för Barack Obama och John McCain, där väljarna straffade den senares märkliga uttalanden om en “robust ekonomi”. Väljarnas dom över den sittande presidenten handlar heller inte alltid så mycket om faktiska som uppfattade ekonomiska faktorer. Konventionell sanning ger vid handen att hög arbetslöshet – eller, för all del, ett högt underskott –  tenderar att straffa den sittande presidenten. Genistatistikern Nate Silver på FiveThirtyEight har gjort en regressionsanalys mellan förändring i arbetslöshet och resultatet för det regerande partiets president. Resultatet: I princip ingen korrelation.

Motsvarande modell för BNP-siffrorna vid valtillfället visar att runt tolv procent av valutgången kan förklaras av ekonomins tillstånd. Hur nu det ska tolkas.

Så kanske blir valet av USA:s president slaget om psykologin snarare än om sakernas tillstånd? Får Obama en chans att inleda de utlovade reformerna inom energi, miljö och migration? Hur som, 2012 blir året då allt kan hända.

* Eller egentligen elektorskollegiet. Whatevs.

Intressant om Politik, Samhälle, USA, Val, 2012, Barack Obama, Tim Pawlenty, Sarah Palin, Mitt Romney Jon Huntsman, Ekonomi, Arbetsmarknad

I går släppte Congressional Budget Office nya siffror som visar effekterna av det stimulanspaket som sjösattes i samband med finanskrisen under 2009. Grafen nedan illustrerar skillnaden i BNP i två olika scenarier. Den blå linjen visar den amerikanska ekonomins utveckling med stimulanspaketet, den röda ett presumtivt scenario utan stimulanser.

Tyvärr tycks inte de amerikanska erfarenheterna väga särskilt tungt vid de europeiska regeringssammanträdena. I stället för att våga investera sig ur en svajig konjunktur och en historiskt hög arbetslöshet väljer allt fler att strama åt finanserna. Tanken är att åstadkomma mer balanserade budgetar och därmed “lugna marknaderna”. Samtidigt sitter Europas räntehökar och vill inget hellre än att klämma upp räntorna för att hålla tillbaka den lilla inflation som finns. Med effekten att en verklig återhämtning med nya jobb ytterligare fördröjs.

Egentligen är det ganska häpnadsväckande att samma fluffiga utbudspolitik som skapade vår tids allvarligaste finanskris uppenbarligen ska avhjälpa densamma. Party like it’s 1999 liksom. När ska finansministrar och neoklassiska ekonomer lära sig? Räckte det inte med att IMF:s svältkur i Latinamerika på 80- och 90-talen resulterade i ett förlorat decennium? Eller som William Robinson skrev 1999:

[...] the advent of neoliberal economic reform in Latin America lead to what is now termed the “lost decade” due to poor economic growth in the region. From 1980 to 1990, the region’s share of the world economy slips from 6 to 3 percent. Also, its average annual percentage change of real GDP per capita growth from 1980 to 1989 is -0.4, lower than any other region in the world and significantly lower than Latin America’s previous rate of 2.5 percent for the period between 1973 to 1980.

Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, USA, CBO, Stimulanspaket, John Maynard Keynes, Utbudspolitik, Efterfrågepolitik

Skriver om ekonomijournalistikens grunda bevakning på Second Opinion idag.

Sveriges kanske meste musikjournalist Jan Gradvall har presterat en lysande intervju med Petter. Läs hela texten här.

Och lyssna på finfina “Krafter”, som samplar Adolphson & Falk:

Brad DeLong, keynesian och professor i ekonomi vid Berkeleyuniversitetet, skriver intressant om den eviga frågan om vad som egentligen är en rimlig nivå på inflationsmålet. Sverige har, liksom USA, ett inflationsmål på två procent, där högre avvikelser besvaras med höjda räntor och därmed ett minskat penningutbud. DeLong menar att västvärldens alltför strama inflationspolitik är en av orsakerna till massarbetslösheten. Han använder bland annat USA och Japan som exempel på länder där en närapå nollprocentig ränta tömt ut möjligheterna till en stimulanspolitik.

How much creeping inflation do we want? We used to think that about 2% per year was enough. But in the past generation major economies have twice gotten themselves stranded on the rocks of the zero nominal bound while pursuing 2% per year inflation targets. First Japan in the 1990s, and now the United States today, have found themselves on the lee shore in the hurricane.

 

Artikeln är intressant för att den belyser ett grundläggande problem inom ekonomins policyområde. Också i den svenska debatten hörs ibland ekonomer och opinionsbildare som argumenterar för ett slappare inflationsmål, med argumentet att det per automatik skulle generera fler jobb. Men problemet med det synsättet är att det förbiser det faktum att högre inflation – och därmed urholkade reallöner – visserligen tenderar att öka likviditeten i ekonomin, men också får en återhållande effekt på den långsiktiga konsumtionen.

En förväntad eller faktisk högre inflation ökar riskbenägenheten hos hushållen och därmed sparandet. Och eftersom hushållens sparande avspeglar långsiktiga investeringar är det en svag strategi för ekonomisk återhämtning. Dessutom mångfaldigar ett slappare inflationsmål löneglidning och ett upptrappat inflationsläge, något som riskerar överhettning och kan förlänga lågkonjunkturer.

Men DeLongs poäng är trots det giltig och en viktig lärdom för världens centralbankschefer. En penningpolitik som ensidigt sneglar på inflation, förväntad och faktisk, utan att ta hänsyn till produktivitet och sysselsättning riskerar att skada ekonomier i behov av stimulanser. Men det är lika viktigt att komma ihåg att verklig ekonomisk återhämtning bara kan åstadkommas genom en naturlig efterfrågan i ekonomin, inte genom att låta inflationen glida i väg. För att verkligen komma till bukt med arbetsmarknadens långsiktiga problem krävs fler och andra lösningar. Till exempel konjunkturberoende budgetregler, som möjliggör större finanspolitiska stimulanser under lågkonjunkturer.

Intressant om Ekonomi, Politik, Inflation, Arbetsmarknad, Ränta