DET BEHÖVS INGEN statsvetenskaplig doktorsavhandling för att se att svensk politisk debatt ofta drar åt det knastertorra hållet. Riktig nerv saknas. Säger Fredrik Reinfeldt A är det lätt att lista ut hur resten av partiledarna, oavsett partinål på kavajen, kommer att reagera. De verbala sparringronderna följer förutsägbara mönster, som om manuset redan skrivits. Logiken tycks följa regeringens kommunikationsplan. I stället för att lyfta in de verkligt stora och avgörande framtidsfrågorna står samtalet och stampar på för högern hemtam mark. Det är synd.

SVENSK POLITIK SKULLE må bra av nya tankeövningar och koncept som skiftar debattlogiken och därmed förutsättningarna att snacka annat än rutavdrag och momssatser. Den bästa politiken är den som landar i maggropen, som får människor att rösta, engagera sig och tro på något för att det känns rätt. Känslans makt över intellektet ska inte förringas.

TA BARA EN KÄNSLA som rädsla. Känn på ordet. Vad betyder det för dig? Vad är den första tanke som ploppar upp bakom pannloben? Tolkningen av ordet, liksom alla andra uttryck, är högst personlig och knyter ihop unika associationsbanor beroende på vems läppar det passerar över.

ORDET ÄR SPECIELLT intressant i ett politiskt sammanhang. Den mänskliga psykologin formas av de hinder och ramar som rädslan sätter. Ett samhälle som präglas av en utbredd känsla av rädsla tenderar att splittras, prestera sämre och bygga in konflikter mellan individer som egentligen skulle tjäna på att hålla ihop.

RÄDSLAN FÖR ANDRA, för att inte passa in, för att inte få ett jobb, för att inte lyckas. Eller mer allmänt, en rädsla för vad som händer i morgon. En oro för framtiden.

RÄDSLAN SOM KONCEPT har i allra högsta grad format historiens olika politiska landskap. Det kalla krigets ofta höga tonlägen skapade en fruktan för ett globalt kärnvapenkrig. Sveriges rekordår på femtio- och sextiotalen befäste framstegsoptimism och en allmän tilltro till våra gemensamma möjligheter. Men samtida terrorism och kriget mot detsamma alstrar skräck för vad som händer med ett samhälle som skakas om.

RÄDSLA HÄMMAR MÄNSKLIG kapacitet och potential. Sätter gränser för vad var och en kan åstadkomma. Stängslar in den mänskliga viljans själva sprängkraft och riktning. Och det är just det som händer i Sverige i dag.

DEN BORGERLIGA REGERINGENS politik bygger medvetet kontraster och motsatspar, liksom ritar upp ett ofta cyniskt nollsummespel. Spelet inkluderar somliga, vit lyckad medelklass, men exkluderar andra: annan hudfärg, arbetslös, obildad. Svensk borgerlighet drivs inte av några sammanhållande idéer om frihet, självbestämmande och individualism. Det är inte ideologiskt taggade och laddade socialliberaler som skribenten Isobel Hadley-Kamptz som ger regering eller tanke smedjor bränsle att förflytta mänsklighetens prestationer framåt.

I STÄLLET ÄR det just rädslan. Är du med oss kanske du har råd med den där lägenheten. Är du mot tillhör du de andra. Sveriges regering bygger aktivt in kilar mellan människor med gemensamma intressen, som i själva verket skulle tjäna på gemensamma projekt. Kanske är det en prolog till det Republikanerna gjorde i USA med början på det sena sjuttiotalet. Från att vara ett intresseparti för överklassen blev man ett parti som förknippades med framgång, förmåga och social uppåtrörelse. Alldeles oavsett om du var fattig farmare eller börsmäklare. Samma växelverkan känns igen här.

ÖVERKLASSAFARIN I DEN välbärgade kommundelen Saltsjöbaden i Nacka satte fingret på problemet. Den uppfattade segregationen finns någon annanstans, där ute i de fattiga förorterna. De etniska, sociala och klassmässiga överklassgetton som alltmer vänder sig inåt och stänger ute omvärlden ses som norm. Fastän de både är avvikande och extremt segregerade.

DEN SVENSKA HÖGERN bygger sitt politiska kitt på ängslans och rädslans korthus. Politiken syftar till att gynna dem som redan har sitt på det torra, de orädda. Budskapet skapar ett brett paraply som i ord rymmer alla dem som strävar framåt, som inte vill förknippas med arbetslösa, sjuka, fattiga, bostadslösa. Men i handling blir fåtalets framgång flertalets rädsla. Reinfeldts resa för Sverige är ingen där alla ryms, där allas bästa förväntningar infrias. Det är färden mot ett samhälle där rädslan som mekanism avgör livsval. Konsekvenserna är tydliga. För vad händer när allt fler inte vågar flytta för sin utbildning, eller känner oro för att satsa på just den där idén? Vi blir alla fattigare. Och räddare.

NYCKELN TILL ETT nytt politiskt samtal på den svenska politiska kartan ligger i att bryta upp rädslans politik och ersätta den med gemensamma projekt som binder samman och ersätter framtidsängslan med nyfikenhet och optimism. Som kombinerar aktiva reformer för tillväxt, jobb och välfärd med en verklighet som får den där klumpen i magen att släppa. Sverige behöver helt enkelt en politik som får alla att våga längta igen.

När 2011 rann ner till de sista dagarna skrevs dystra krönikor med teman som finans- och skuldkris, naturkatastrofer och den makabra massakern på Utöya. Även om det förstås fanns ljuspunkter, inte minst vågen av protester i arabvärlden och under Occupy Wall Street-paraplyet. Förhoppningsvis kan det nya året präglas av spirande framtidstro. Utan vidare omsvep, här är fem politiska önskemål för 2012.

1. EN RENÄSSANS FÖR JÄMLIKHETEN. Från 1930- till och med 1980-talet ökade jämlikheten i Sverige. Sedan vände det. Hög tillväxt och en otyglad finansmarknad vidgade klyftorna dramatiskt, samtidigt som målet om jämlikhet sköts på framtiden. Det har gått så långt att Sverige är det land i västvärlden där inkomstskillnaderna ökat som mest de senaste 30 åren. Inte helt otippat har Fredrik Reinfeldts tid som statsminister accelererat utvecklingen. Trenden går igen i många delar av världen – det sociala kittet som håller ihop bryts upp.

2012 kan bli året då det vänder. Den progressiva tidningen The Nation poängterar att växande klyftor inte bara drabbar utsatta, det stryper också tillväxten. Liknande analyser sträcker sig dessutom bortom vänstern. IMF, en institution som historiskt favoriserat nyliberala svältkurer, pekar i sin spaning inför året på att ojämlikhet är ett av de största hoten mot världens säkerhet. Stiftelsen World Economic Forum går i rapporten ”Global Risks 2012” steget längre. ”Skenande ungdomsarbetslöshet och gapande klyftor kan få världen att falla ihop under nationalism.” Nyvaket, om än sent, intresse för jämlikhet väcker hopp om förändring.

2. DEMOKRATIVÅR. Förra årets våg av protester och störtade diktaturer måste gå in i en ny fas för stabila institutioner. Gaddafis, Mubaraks och Ben Alis uttåg ur regeringspalatsen är början på en lång process för en ännu instabil region. När slagorden slutat eka längs gatorna och folkmassorna lämnat torgen behövs insatser från en allians av omvärldens demokratier för att motverka terrornätverk som väntar i kulisserna. Vad händer med Jemen, ett land där al-Qaida dominerar dess södra regioner? Eller Iran, som sannolikt inte är långt ifrån att utveckla kärnvapen? Mycket står på spel, men förverkligas löftena kan det inspirera till ytterligare fallna despoter.

3. EN SOCIALDEMOKRATI SOM OMFAMNAR FRAMTIDEN. 2011 var Socialdemokraternas förlorade år. Inledningen på 2012 blev knappast bättre. Nu behövs fler som vädrar kritik och presenterar idépolitik där partiet tidigare tystnat under plågsamma harklingar. En förutsättning för ett spänstigt samtal om politik är företrädare som vågar knåda i de stora framtidsfrågorna. Mångfalden. Feminismen. Europaprojektet. Valet av Stefan Löfven som partiledare måste kompletteras med ett lag av nästa generations idéburna ledare. Det håller inte att plocka i samma gubbröra när ledande poster ska tillsättas. Vill socialdemokratin återigen bli ett statsbärande parti med en förändringsagenda krävs två strategier: organisatorisk förnyelse som öppnar upp beslutsprocesser och ger den enskilde medlemmen mer makt samt arenor för att kläcka embryon till ett nytt idépolitiskt projekt för framtiden. För mycket står på spel för att sjabbla till det ännu en gång.

4. ATT BARACK OBAMA FÅR TILLBAKA SIN SWAGGER. Trots att USA:s 44:e president bland annat räddat landet från finansiell kollaps, avskaffat diskriminerande ”Don’t ask, don’t tell” inom militären, fixat en omfattande sjukvårdsreform och reglerat finansmarknaden leder han ett djupt polariserat land. Valet den 4 november blir ett val om ekonomi och jobb men sannolikt också om ideologi. Republikanernas långa färd högerut skapar ett politiskt klimat där ytterligheterna, snarare än de sansade idéerna, tävlar om uppmärksamheten. Högerns strategi är enkel: Utmåla Obama som vår tids Jimmy Carter, en misslyckad president som saknar förmåga att leda. Demokraternas utmaning blir att binda ihop idén om rättvisa med ett gemensamt samhällsprojekt. Liksom att Obama landar i teman och formuleringar som känns i magen.

5. ATT TEKNOLOGIOPTIMISM ERSÄTTER KOMPOSTKONSERVATISM. Forskar­världen kläcker dagligen nya innovationer. För några veckor sedan lanserades den första solcellen med hundraprocentig effektivitet. Ny teknik och smarta reformer kan knäcka klimatgåtan, inte strypt handel och en återgång till ett för länge sedan svunnet samhälle. Slentriansnacket om överkonsumtion är kanske viktigt för en köpstark medel­klass, men knappast en rimlig beskrivning för låginkomsttagare i Sverige och världen. I ljuset av finans- och skuldkriser i kombination med hög arbetslöshet är det snarare mer konsumtion, hållbar sådan, som behövs. Förhoppningsvis kan 2012 bli året då ny teknologi och långsiktiga tillväxtkällor lägger grunden för ett nytt samhälle.

Inte för att jag någonsin gjort anspråk på att vara dagsaktuell och ständigt återkoppla till det aldrig sinande nyhetsflödet. Heck, jag har till och med gjort en poäng av att inte göra det. Saker och ting blir mycket mer intressanta om man backar från dem, reflekterar lite och funderar igenom saker och ting. Retweetar och statusuppdateringar fyller sin funktion, men har aldrig varit det som lockat mig till vare sig läsning eller vidare fördjupning. Det finns också så mycket mer än det som ryms på 140 tecken.

Få saker får mig så osugen som att skriva om politik som det som händer i svensk dagspolitik just nu. Framtidsfrågor och verkliga utmaningar reduceras till enstaka utspel, debatter i riksdagen eller justeringar på marginalen. Trots att många bara sitter och väntar på politiker som lyfter blicken en smula och vågar omfamna de stora reformernas omfång.

Än allvarligare är att Socialdemokraterna är bestyckade med en partiledare som både saknar viktiga pusselbitar i sitt ledarskap och gång på gång tabbar sig. Libyeninsatsen. Budgetdebatten i höstas. Temporära medborgarskap. Folk och försvar-fadäsen. Förvirringen och otydligheten. Bostads- och bidragsskandalerna.Dagens partiledardebatt bjöd lyckligtvis inte på någon groda, men både skärpan och de konkreta förslagen uteblev till förmån för överlastad retorik som inte övertygade någon. Det förstärker bilden av en ledning som tappat kontrollen, som bara bevittnar förfallet utan idé eller riktning. Som övertygad socialdemokrat sedan åtminstone 17-årsåldern (damn, det är över tio år insåg jag precis) är det sorgligt och beklämmande att se det stolta, rödglödgande, partiet liksom skrumpna ihop framför ögonen på mig. Med det följer förstås desillusionen och tomheten.

För om skenande ungdomsarbetslöshet, vårdskandaler och storkris för den globala kapitalismen inte är tillräcklig näring för en idéundernärd socialdemokrati vet jag inte vad som behövs. Magkänslan säger att personerna i toppen behöver bytas ut. Det känns inte bra. Har inte känts bra så länge jag kan minnas. Så synd. Det började ju så bra, fina tal och buller och bång. Men förtroendet finns inte, kontraktet med befolkningen och väljarkåren är för länge sedan brutet. Det har gått för långt. Och det värsta av allt är att socialdemokratin gått från att vara världsledande i reformarbete till att bli en rörelse människor liksom ömkar. Eller skämtar om.

Hur länge ska vi behöva skämmas?

Samtidigt vet jag ju att det inte räcker med lite rockad i toppen för att stoppa väljarblödningen. Nytt syre måste till. Politiken fixeras i centrum. De bubblande stridigheterna inom partiet ventileras genom konstruktiva debatter om framtidens utmaningar. Samtal som tar tid och knappast ryms i snabba uppdateringar. Det börjar och slutar inte med personer.

Men det blir knappast bättre av att det är som nu.

Intressant om Politik, Samhälle, Håkan Juholt, Socialdemokraterna, Socialdemokrati, Ideologi, Idépolitik

Min ledare ur senaste Frihet:

Plåtväggarna inne på bailefunkklubben i Rio de Janeiros favelaområde Cidade de Deus, Guds stad, skakar av den frustande basen från stumma 808-trummor och hårdmixade brasilianska stålfat. Ljuden studsar ilsket genom ett hav av unga människor när jag rör mig genom lokalen. Bailefunk, eller carioca som den egentligen heter, föddes när ungdomar i Rio de Janeiros 500 kåkstäder pusslade samman allt från miami bass till brasiliansk folkmusik. Då för att fungera som festens bränsle. I dag som politiskt syre till ett land i omstöpning. Musiken kännetecknas av en kaotisk, suggestiv ljudbild som inte lämnar någon obemärkt. En adrenalinladdad underklassfunk som tar spjärn från en ung generations frustrationer och ambitioner.

Genom en promenad genom 6 miljoner-megapolen Rio de Janeiro är det lätt att hänföras av arkitekturen, tempot och drivkraften. Som ett Latinamerikas New York. De ståtliga fasaderna från stadshuset, teatern och nationalbiblioteket ramar in stadens huvudtorg, Cinêlandia. Fast något stör bilden. Vid torgets södra spets brummar en elgenerator ilsket och 200 ungdomar tältar under parollen ”Occypy Rio”, i protest mot girighet i en tid när de sociala behoven växer. ”Ditt liv är värt mer än en såpopera”, står det på en skylt som en tjej håller upp. Metropolernas motstånd mot hanteringen av finanskrisen har nått även Brasilien. Demonstranterna på torget har även gjort gemensam sak med befolkningen i kransen av favelaområden mot tvångsvräkningar inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016, evenemang som Rio de Janeiro är värdstad för.

Ett par dagar tidigare har hundratals elitpoliser, uppbackade av pansarfordon och helikoptrar, rullat in i stadens största favela, det gäng- och drogdominerade Rocinha. Operationen har mötts med ambivalens. Några av de jag träffar hyllar den som en insats mot våldet, andra ser den snarare som ett sätt att skuffa undan problemen. Cinêlandia-torget domineras av tjänstemän och finansmän, men i gliporna mellan kostymerna syns en klunga tilltufsade människor i trasor. Det är en hemlös familj med två vuxna och barn i åldrarna ett till tolv som väntar på att resterna från en av uteserveringarna ska överges. Men det blir aldrig napp. Servitören skakar nedlåtande på huvudet och bär noggrant in varje smula från borden. Sådan är bilden av världens kanske mest dynamiska stad. Splittrad. För samtidigt som byggkranar dominerar stadsbilden och tillväxten frustat igenom två lågkonjunkturer existerar ännu de sociala klyftornas avgrunder. Landets rikaste tiondel har över 40 procent av landets inkomster, medan den fattigaste tiondelen får en knapp procent. Eller som bailefunkduon Cidinho & Doca rappar i ”Rap de Felicidade”: “Medan de rika bor i stora och vackra hus, lever alla förvirrade och förnedrade stackare kvar i slummen. Jag har aldrig sett ett vykort som visar upp en favela, turister ser bara vackra landskap som döljer fattigt folk.”

Men trots våldet, fattigdomen och desperationen finns det också blänk av hopp. Andelen som lever i Rio de Janeiros kringliggande favelaområden har närapå halverats de senaste decennierna. Från 40 procent av befolkningen 1990 till omkring var femte person, strax över en miljon människor, i dag. Däremellan har någonting viktigt hänt. 2003 lanserade Brasiliens dåvarande president Luiz Inácio Lula da Silva ett omfattande program för att rusta bort landets urbana fattigdom. Sedan dess har fattigdomen i landet halverats. Landets nuvarande president, Dilma Rouseff, har fortsatt omfördelningen av rikedomar i utbildning och forskning.

När 30-talet unga socialdemokrater från hela Latinamerika träffas i en blygsam partilokal i centrala Rio de Janeiro är det också möjligheterna som står i centrum. Som svensk och europé, som infekterats av debatten om skuldberg och åtstramningar, är det inspirerande och peppande att höra ett progressivt samtal om möjliga reformer snarare än ekonomiska domedagsprofetior. Ambitionerna upprepas gång på gång: bara genom att rusta bort fattigdomen kan Latinamerika garantera välstånd och långsiktig demokrati. Det är lite som om omvärldens finansångest liksom inte angår latinamerikanerna. Eller åtminstone inte dess slutsatser. Samtliga länder har haft sin beskärda del av kriser och misslyckade nyliberala huskurer. Högerns svar lockar inte. Men i stället för att söka svar hos Hugo Chavez auktoritära egotrippsregim i Venezuela eller i den kommunistiska diktaturens Kuba är det de demokratiska alternativen som växer och lockar. Det är hoppfullt. Latinamerika behöver mer av demokrati, mindre av självgoda despoter som stryper yttrandefriheten.

Mitt framför ögonen på en desillusionerad västvärld har Latinamerikas nybyggaranda potentialen att skapa en kontinent med självförtroende att leda med goda exempel. Här skapas en ny politisk mitt där den demokratiska vänstern sitter på lösningarna. Låt oss bara hoppas att ljudet från bailefunkgenerationens basgångar och texter får resonans också långt inne i parlamentens korridorer.

Intressant om Politik, Samhälle, Brasilien, Dilma Rouseff, Lula, Ekonomi, Jobb, Fattigdom, Välfärd, Latinamerika, Arbetslöshet, IUSY, Kuba, Venezuela, Hugo Chavez

En av kärnorna i den borgerliga regeringens ekonomiska politik är idén om att begränsade förmåner kopplade till arbetslöshet och sjukdom skapar incitament för arbetssökande att snabbare hitta jobb. I ekonomiska termer resonerar högern så här: Ökar alternativkostnaden för att vara utan jobb ökar också benägenheten att intensifiera jobbletandet. Och omvänt: Är skillnaden mellan lön och i a-kassa för liten finns det helt enkelt inga ekonomiska incitament för att pallra sig iväg till arbetsförmedlingen. I högerns idévärld är människan en rationell varelse, homo economicus, som omedelbart reagerar på ekonomiska mekanismer i samhället.

Men världen är som bekant betydligt mer komplicerad än så. En höjning eller sänkning av skatter, bidrag eller försäkringar ger i princip aldrig den där snyggt framräknade effekten som Anders Borg lärde sig på nationalekonomiföreläsningarna.

Intressant existerar samma debatt i USA. Där menar högern att Barack Obamas initiativ för att utöka arbetslöshetsförsäkringen skjuter återhämtningen i sank. Bara genom kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor, undernärda välfärdssystem och trubbiga skattesänkningar går det att få fart på ekonomin, resonerar högerns husideologer. Även om retoriken är dramatiskt uppskruvad är de underliggande principerna samma där som här. Högerns tankekitt känns igen.

Förstklassiga Economic Policy Institute har som svar på tal granskat effekterna av de utvidgade förmånerna kopplade till arbetslöshet. Resultaten är knappast artilleri för en idéuttorkad höger. EPI fastslår att påståendet om att generösa arbetslöshetsförsäkringar avskräcker arbetslösa från att leta nytt jobb helt enkelt är grundlösa.

Anledningen till att USA, liksom Europa, lider av hög arbetslöshet handlar inte om att generösa välfärds- och försäkringssystem stryper tillväxten. Snarare beror det på att ekonomierna helt enkelt är underinvesterade: Fallet i konsumtion på den privata sidan motsvaras inte av offentliga investeringar som kompenserar förlusten i investeringar. I USA:s fall finns det ingen möjlighet för de 10,6 miljoner människor utan jobb att hitta sysselsättning, då det inte finns några jobb att söka. Ska det bli ändring på det krävs omfattande satsningar i projekt (typ så här) som både avhjälper skyhög arbetslöshet och rustar ekonomin för långsiktig tillväxt, bortom krisens logik och konsekvenser.

För att sammanfatta: Den höga arbetslösheten beror inte på lata arbetssökande. Den beror på lata politiker.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, USA, A-kassa, Arbetslöshet, Jobb, Sysselsättning

Min senaste ledare om en socialdemokrati som lever kvar i nationalstatens drömträdgård och om behovet av en global policydebatt:

I samband med Moderaternas partistämma varnade Fredrik Reinfeldt för politiska visioner. Att drömma sig bort och tappa blicken från dagspolitiken är farligt, underströk han. Därmed drar han upp en skarp linje i det politiska landskapet – mellan dem som ser politiken som kraft för förändring respektive en förvaltande teknokrati. I stället för att presentera idéer och reformer för de kommande åren ägnar sig partiet åt en raffinerad form av historieomskrivning som fylls ut med utnötta formuleringar om rättvisa. Partisekreterare Sofia Arkelsten hävdar till och med att Moderaterna var med och införde rösträtten, fastän dess föregångare kämpade mot i det sista. Antingen lider Arkelsten av mytomani eller så slumrade hon sig igenom historielektionerna.

Om en allt annat än smickrande historia hunnit ikapp Moderaterna så lever Socialdemokraterna snarare på fornstora dagar. Partiet lyckades historiskt för att analyser och reformer sammanföll med behoven i en lättstyrd politisk enhet – nationalstaten Sverige. Men i takt med att makten försköts vertikalt, från nationell politik till internationell marknad, krympte reformutrymmet. I dag har kapital och företag större möjligheter att helt lämna samhällen, vilket sätter möjligheterna till en självständig politik ur spel. När nyliberalismens ekonomiska antaganden slog igenom på 1980-talet placerade socialdemokratin visioner och nyfikenhet i städskrubben. Någonstans längs vägen blev det viktigare att peka på inhemska landvinningar än att sjösätta projekt för att ge alla medborgare, oavsett ursprungsland, samma fri- och rättigheter som infödda. Raderna ur ”Internationalen” klingade duktigt falskt.

Det säger sig självt att samma politik som när Sverige hade en tevekanal med ”Linus på linjen” som dragplåster inte kan tillämpas på dagens samhälle. För att koka ner det: För 50 år sedan var det innerligt komplicerat att som privatperson köpa varor och produkter från omvärlden. I dag räcker det med att klicka på varukorgen på Amazon så har du ett paket på dörrmattan inom en vecka. Tidningen du håller i handen fick för strax över 94 år sedan dess namn för att ordet kapslar in kärnan i det socialdemokratiska idékomplexet. I dag måste den idén knådas om för att passa vår tids samhällsproblem och orättvisor. Även globalt.

Vad är det egentligen som säger att demokratin, i bästa fall, bara gäller inom länder? Att så fort internationella relationer ska regleras är det antingen anarki eller den starkes rätt som gäller? Högerextremismens växande kraftfält de senaste åren, med udden riktad mot muslimer, judar och personer med mörk hudfärg, är det yttersta beviset för att nationella gemenskaper som demokratiskt kitt är en ohållbar konstruktion. Det finns något sjukt i en ordning som rangordnar och delar ut rättigheter till medborgare baserat på i vilket land de föds. Slumpen kan aldrig vara det som avgör chanserna i livet. På samma sätt som svaret på industrialiseringens skärpta klasskonflikter och klyftor var mer politik, måste en otyglad världsmarknad motsvaras av institutioner som förmår agera. Den generation av unga som sprungits förbi av kapitalismens sociala framsteg, som inte låter sig formpressas i en nationell mall, förtjänar bättre.

Några saker är särskilt viktiga. Politiken måste få muskler att reglera finansmarknader, alstra tillväxt och omfördela välstånd. Och demokratin måste rymmas i direktvalda församlingar på global nivå. På samma sätt som debatter om äldreboenden i Luleå, kollektivtrafik i Stuttgart eller avfallshantering i Singapore är viktiga, behövs samtal om mänsklighetens globala utmaningar. Det kletiga äktenskapet mellan nationen och staten måste hävas till förmån för nya gemenskaper. Kosmopolitik är idén om att ett myller av religioner, nationer och kulturer inom ett globalt medborgarskap är nödvändigt för att vidga demokratins verkningskrets – om att känna moraliskt och politiskt ansvar bortom den egna nationen eller det egna hemlandet.

Nu behövs en global policydebatt som passerar nationalstatens drömträdgård. Två filosofiska och ideologiska bilder står mot var-andra. Högerns svar på en skiftande värld är ökad avreglering och en ekonomisk tillväxt som förutsätter splittring och klyftor. Vänsterns utmaning blir att binda samman olika samhällens öden och framtidsutsikter samt reglera de internationella finansmarknadernas flyktighet och kortsiktiga vinstjakt. Det behövs helt enkelt ett nytt globalt samhälle.

För hundra år sedan var Moderaternas föregångare motståndare till demokratin. I dag är samma högerideologer kritiska till alla initiativ som på något sätt stärker medborgarnas inflytande över marknaden, inte minst globalt. Kanske är det en signal så god som någon om att kosmopolitiken är rätt väg framåt?

PS. Utspelet om temporära medborgarskap för nyanlända från Ilmar Reepalu och Morgan Johansson – som dessutom sanktionerades av partiledningen – är ovärdigt. Lämna den grumliga politiken till SD.

Intressant om Politik, Samhälle, Kosmopolitik, Globalisering, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Håkan Juholt, Morgan Johansson

Jag går längs Hornsgatan i Stockholm, själva källflödet som knyter ihop västra och östra Södermalm. Klockan är strax efter fem och sommarfolket som bara för ett par veckor sedan flanerade med glass i handen har ersatts av det halsduksklädda och kärvare höstfolket. Promenaden fortsätter en smula söderut, viker av österut och vidare mot Nytorget, området som i mäklarannonser går under akronymen SOFO. ”South Of Folkungagatan”. Här har processen som kallas gentrifiering, när nyinflyttade invånare med högre inkomster höjer statusen, dragits till sin spets. För 30 år sedan sågs stora delar av Nytorget som ren slum, en plats att undvika för att inte råka illa ut. För 15 år sedan rappade Petter om ”Nytan” som ett mångfasetterat urbant nav. Den som besöker området i dag möts i stället av en mångfald av småbutiker, ekologiska bagerier, kaféer och restauranger. Skyhöga lägenhetspriser ingår.

Den nya, urbana och socialt och ekonomiskt välbärgade samhällsklass som flyttar in i tidigare arbetarklassområden ritar om den sociologiska kartan. Liksom skiftar krav och markörer, värderingar och synsätt. Från att ha varit solida fästen för vänsterpartier är det framför allt de gröna och högern som vunnit sympatier i innerstadens bostadsrättsgrytor. Under samma period har andelen väljare som identifierar sig som höger eller vänster minskat ordentligt, enligt Statistiska centralbyrån. Samtidigt som låginkomsttagare trängts ut har ideologi fått ge vika för livsstilsåsikter.

Debatten blir därefter. I stället för ett nödvändigt samtal om vilka gemensamma lösningar som fixar miljövänligare transporter får organisationer som Svenskt Sigill, som ivrigt lobbar för svenska varor, tolkningsföreträde. Notan för reklamkampanjerna står Lantbrukarnas Riksförbund för. Bara genom att odla och haffa lite närodlad mat och minska handeln med världen kan miljö och människa räddas, resoneras det. Men problemet med ett synsätt som reducerar politik till närodlad mat i en rättvisemärkt tygkasse är att det stänger dörren för omvärlden. Tanken att världens länder, städer och byar ska vara självförsörjande är inte bara en märklig illusion, det är också en konservativ idé. I samma stund som västvärlden bestämmer sig för att strypa handeln under förevändningen att det gynnar miljön, förnekar det en generation av jordbrukare, entreprenörer och människor i utvecklingsländer möjligheten till en bättre framtid. Trots att ett hållbart ekosystem och ökad global jämlikhet och utveckling inte behöver vara en motsättning.

Men det handlar varken om Södermalm eller Sverige. Platsen skulle lika gärna kunna vara Paris, Berlin eller New York. Samma mönster återfinns i alla större städer i västvärlden. Fenomenet är globalt och en produkt av större processer, där den politiska dagordningen förskjutits från gemensamma analyser och lösningar till individuella handlingar. Samtidigt som globaliseringen accelererat, inte minst kulturellt, tycks perspektiven och politikens spännvidd ha krympt.

Det är både naivt och enögt att tro att introvert hembygdsnostalgi är lösningen på vår tids utmaningar. Tidigare generationer fick välståndskakan att växa och gav människor makt och frihet genom en kombination av en politik för jämlikhet och teknologisk utveckling. På samma sätt måste vår generation våga investera i forskning och teknologi som garanterar ett grönare klot utan att minska världens välstånd. Problemet är inte, som vissa argumenterar, tillväxten i sig. I själva verket är en växande pool av gemensamma resurser en förutsättning för höjda ambitioner. Vad som nu behövs är nya och hållbara källor till tillväxt, källor som inte bygger på spekulation och låne­frossa. Där gemensamma beslut knyter ihop nya varor och tjänster med en global politik för jämlikhet. Utan att snabbmikra jordklotet.

Snarare än att vända oss inåt och självgott predika om den svenska matens överlägsenhet behövs en politik för ökad och rättvis handel i alla delar av världen. Till att börja med måste Europeiska unionen avveckla de jordbrukssubventioner och tullmurar som gör att en ko i Frankrike får mer i resurser än vad en människa i nöd får i bistånd. Världens industrialiserade länder måste också göra miljöskadliga beteenden olönsamma och aktivt investera i ny teknologi. Det är åtminstone en början. Först då kanske den där tygkassen med middagsingredienser innehåller schysta och miljövänliga varor från hela världen.

PS! Varför agerar inte utrikesminister Carl Bildt mot den etiopiska regim som tidigare i år fängslade journalisten Martin Schibbye (som skrivit flera reportage för Frihet) och fotografen Johan Persson i samband med en reportageresa? Tydligare övertramp får man leta efter.

 

Intressant om Politik, Samhälle, Gentrifiering, Stockholm, Södermalm, Närodlat, Ekologiskt, Svenskt sigill, Tillväxt, Handel, Ekonomi

Rysk politik under de senaste månaderna har varit ett pärlband av spekulationer om de verkliga relationen mellan Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin, president respektive premiärminister i Ryssland. Experter och statsvetare har uttryckt att det finns en schism mellan Medvedev och Putin, rentav att det är sannolikt att de båda politikerna blir motkandidater i nästa års presidentval. Men i lördags, i samband med partiet Enade Rysslands konvent, kom ett klargörande besked: partiet nominerar Vladimir Putin till president. Genom att herrarna helt enkelt byter platser kan Putin som längst sitta som president till och med år 2024, tack vare en förändring i den ryska konstitutionen.

Nyheten understryker en ytterst allvarlig situation i rysk politik, där mångfald och pluralism i en öppen debatt ersatts av en framväxande makttandem i Putin-Medvedev. Framstående statsvetare i Ryssland är nu kritiska till vad de uppfattar som Medvedevs “spel för gallerierna”, erfar den fristående dagstidningen The Moscow Times. För samtidigt som uppmärksamheten riktas mot Vladimir Putins intentioner trängs också den politiska debatten undan. Det blir mer fråga om personlig popularitet snarare än vilka reformer som ska vägleda den ryska björnen de kommande åren.

Att en av världens största känvapenmakter vänder sig inåt och cementerar makten i en handfull ledares händer är en oroande signal för varje vän av frihet och öppenhet. Frågan är bara om det överhuvudtaget finns en opposition som orkar stå emot?

Intressant om Politik, Samhälle, Ryssland, Vladimir Putin, Enade Ryssland, Dmitrij Medvedev, Val, 2012

Washed Out: Amor Fati from Yoonha Park on Vimeo.