De som argumenterar för att särbehandla en del av tjänstesektorn menar att det dels lappar ihop det ökända “livspusslet” och dels att att det skapar - och har skapat - åtskilliga jobb på arbetsmarknaden. Åtminstone är det vad som sägs. Huruvida det i själva verket är ett sätt att apellera till medelklassväljare i Stockholmsregionen snarare än verkligt engagemang återstår att se.

Men i grunden handlar det om hur man betraktar politikens och socialdemokratins uppgift och själva idé och vilken tyngd och prioritet sporrandet av en ojämställd låglönesektor har gentemot andra frågor. I det här fallet gör de som vill särbehandla tjänstemarknaden en rejäl tankevurpa i tron att det löser problem för familjer i Stockholmsregionen. Subventionen döljer i stället de verkligt strukturella problem som existerar både på arbetsmarknaden och inom hemmet. Kvinnor har fortfarande lägre löner än män och kvinnor dubbelarbetar genom att ta ett betydligt större ansvar hemma. Snarare än att befästa och skyla patriarkala strukturer som hämmar en större individuell frihet borde vi fokusera på reformer för att stärka jämställdheten och minska klassklyftorna.

Dessutom är det viktigt - vilket Linus Samuelsson klokt påpekade bland kommentarerna på Facebook - att ha en resultatinriktad och konkret syn på ekonomiska reformer. Och inte minst att jämföra alternativ. Att etablera och stimulera en låglönemarknad där varje jobb kostar 100 000 kronor i skattekronor som skulle kunna användas på annat sätt förtjänar en fylligare och inte minst mer kritisk diskussion. Det är uppenbart att reformen ger väldigt lite pang för pengarna: det är helt enkelt dyrt och dåligt att särbehandla en del av tjänstesektorn framför andra delar av samhällsekonomin. Politik handlar om att prioritera, och dyra skattesänkningar kan knappast vara en prioriterad fråga för en klyvd Stockholmsregion. Vi borde kunna betydligt bättre än så här.

Andra reformer, skattelättnader eller inte, skulle åstadkomma betydligt vassare resultat än att blåsa upp efterfrågan på exempelvis städhjälp. Typ: subventioner för nybyggda hyresrätter; rätt till heltid; ett infrastrukturspaket för Stockholmsregionen; forskning i grön teknik; nattförskolor; individualiserad föräldraförsäkring; uppgraderingar till klimatneutrala byggnader och industrier. Bara för att ta ett par exempel på reformer som skapar fler jobb och skapar positiva kringeffekter som spiller över också på tjänstesektorn.

Det är synd att socialdemokratin i Stockholmsregionen - och uppenbarligen också partiledningen - inte förmår formera en självständig linje i jämställdhets- och sysselsättningspolitiken. Vad som händer just nu är en större värderingsförskjutning där ledande socialdemokrater triangulerar loss på en borgerlig planhalva och missar mer brännande samhällskritik. På samma sätt är det ett sorgligt symptom på idéfattigdom och ett alltför svagt politiskt självförtroende. Dålig politik är dålig politik - oavsett hur attraktivt den paketeras.

Det finns faktiskt ett annat Stockholm - bortom prydliga uppfarter i kranskommunernas villakvarter och innerstadsvåningarnas sprakande kakelugnar. Ett Stockholm som inte sällan ryms längs spruckna loftgångar kring tunnelbanans ytterdelar, med skarpa klassmönster och maktlöshet. Vem för deras talan? Och vilken politik ska ge dem makt?  I slutändan kanske det räcker med att ställa sig två enkla frågor: varför bedriver vi politik - och för vem?

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Jämställdhet, Feminism, Socialdemokraterna, Stockholm, Mona Sahlin, Sysselsättning, Hushållsnära tjänster

I dag gläds jag åt DN:s uppfriskande ärliga skildring av hur klyftorna i och kring Stockholms stad tar sig uttryck. Och märks konkret. Bland annat belyser artikelförfattaren förändringen över tid i boendeområden liksom vilka socioekonomiska trender som ligger bakom skiktningen av landets huvudstad.

Vad som däremot är lite synd är att artikeln bara i viss utsträckning förmår kasta ljus över de mer strukturella problem som ligger bakom den ekonomiska och sociala segregationen och alltför mycket nöjer sig med att konstatera att det rör sig om en förortsproblematik. Även om en bredare ansats finns. Särskilt en av de intervjuade knyter ihop hela diskussionen kärnfullt:

Men det här är en het potatis som få vågar ta i, menar han. Att gå fram med kravet på att bygga allmännyttiga hyresrätter i Djursholm innebär ett stort politiskt risktagande. Detsamma gäller kravet på att alla kommuner ska ta emot nyanlända flyktingar.

För det är ju det som är grejen. Att Tensta och Skärholmen beskrivs som problemområden - eller så kallade “utanförskapsområden” - när det i själva verket är en fråga om klass och makt. Bostadssegregationen och skillnader i inkomst är inte en konsekvens av etnicitet, snarare ett samhälle där det sociala masknätet slitits isär och faktiska möjligheter till utbildning och karriär i praktiken bara omfattar fyra femtedelar av befolkningen. Därmed är det i grunden ett politiskt misslyckande och en av socialdemokratins kanske viktigaste uppgifter inför valet 2010.

Lyckligtvis kan saker och ting förändras, bara viljan finns. Det räcker med att snegla över till platsen för de olympiska spelen för att inse att det finns positiva förebilder som formar lika goda förutsättningar för jämlikhet och och mångfald som konkurrenskraft och tillväxt.

Intressant om Politik, Ekonomi, Stockholm, Samhälle, Segregation, Makt, Klass, Sysselsättning, Integration, Mångfald

Nedan är ett pärlband av spår som reflekterar över och illustrerar hiphopens självbild, både i relation till macho- och manlighetsidealet men lika mycket kopplat till klass och makt. I bland höjs det röster som låter musikgenren och dess utövare stå till svars för snedvridna värderingar och företeelser som återfinns i samhället som helhet. Somliga går till och med så långt som att hävda att det är hiphopen i sig som etablerar destruktiva stereotyper och en sexistisk kvinnosyn.

För egen del är jag rätt så övertygad om att en musikgenre aldrig kan ha separata uttryck i sig, utan snarare fungerar som ett prisma för alla de värderingar och strukturer som representeras i stort. Självklart är det både problematiskt och skamligt att många låtar, i synnerhet inom den mer kommersiellt färgade fåran, i hög grad bygger försäljningsvolymer på unkna könsroller och ett materialistiskt och elitistiskt rikedomsideal. Men att hävda att det skulle vara genren i sig som har fött uttryckssätten är att börja i fel ände.

Ett samhälle som präglas av stora klassklyftor, extremt ojämställda förhållanden mellan kvinnor och män liksom stora skillnader i livschanser mellan människor kommer alltid att penslas i samma toner inom kulturens, konstens och musikens domäner. Skillnaden är bara att det blir mer eller mindre tydligt och att det är mer tacksamt att beskylla en liten tårtbit av samhället för strukturellt rotade problem och orättvisor. Mönstret känns igen.

Det som är intressant med hiphopen som genre är just att den är sprungen ur djup fattigdom och alienering, något som bidragit till att föda fram väldigt distinkta uttryckssätt. Men det är inte på något som helst sätt kopplat till att det är något specifikt för varken hiphop eller de individer som representerar och utövar genren. Även om genren ofta porträtteras som en enhet - befäst med sexistiska och patriarkala etiketter - består den av ett enormt spektrum av skilda undergenrer, både i text, estetik och stil. Problemet är bara att medier och kritiker gärna buntar ihop tusentals utövare och låter de mest kommersiella fungera som galjonsfigurer för alla andra. Det blir lite som att låta Ulf Lundells trista kvinnosyn representera rockgenren som helhet. Liknande mekanismer och tendenser syns även inom den tidiga punkens spretighet och inte minst inom stora delar av jazzen. De genrer som som blommar ut via desperation och utslagning blir en spegling av samhället i alla dess nyanser, på gott och ont, och bemöts därefter.

Av den anledningen blir det också mer intressant att diskutera texter, uttryckssätt ur ett mer renodlat klass- och genusperspektiv. Vilka strukturer finns bakom? Vilken självbild har genrens utövare skapat? Hur kan manlighets- och rikedomsidealet kopplas till sociala förhållanden och socialisering? Först då kan diskussionen om hiphopens samhälleliga roll bli verkligt intressant.

Det är nämligen långtifrån någon slump att hiphopen fullkomligt blomstrade i samband med och strax efter Reaganåren 1980-1988. I ljuset av växande klyftor, en i många avseenden utpräglad rasistisk administration och ett samhälle som slets isär etablerades på allvar en på samma gång protest- som feströrelse. Lika mycket kyld Heinekenöl mellan grillarna på hustaken som knutna nävar i fickor över ett land som vänt en hel generation av arbetarklassungdomar ryggen. Genrens förgreningar och skiftningar över tid bör därför ses som en konsekvens av samhället och dess förändringar. Inte som en isolerad särkultur.

Både Public Enemys hårdhudade politiska agitation och Young Jeezys till synes ytligt materialistiska, men i själva verket ytterst politiska, texter är lika viktiga pusselbitar i en större berättelse om hur samhällets stöpts om och bytt form under de senaste trettio åren. Därmed inte sagt att alla rappare och utövare ska friskrivas från ansvar, tvärtom. Men det vore åtminstone klädsamt om medier och kritiker kunde förmå behandla hiphop med samma intresse, nyfikenhet och professionalitet som präglar den mer seriösa rockkritiken.

Born September 28 my life far from great / No food on the table so we fought for steak / But im so close to jail, feels like I’m so close to hell / Moms smokin rocks same shit im sellin’ /So who’s wrong - her or me?

Intressant om Kultur, Politik, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Samhälle, Musik

Intressant om Musik, Kultur, Hip Hop, Hiphop, Hip-Hop, Curren$y, Louisiana

I går meddelade Barack Obama att hans administration planerar att införa ett totalt utgiftsstopp på mer eller mindre samtliga offentliga verksamheter de närmaste åren. Syftet är att börja beta av på det astronomiska underskott som skenade iväg under Bushåren, vilket i dagsläget landar på runt 92 miljarder amerikanska dollar. Än så länge är det osäkert om förslaget blir verklighet, men beskedet från Obama markerar utan tvekan en tydlig kursändring.

I dagsläget saknar omkring var tionde amerikan ett jobb, andelen som är beroende av matkuponger har ökat med 40 procent bara det senaste halvåret och stora delar av landets industrier går på tomgång. Förra årets stimulanspaket bidrog visserligen till att bromsa fallet i efterfrågan och kompenserade delvis för framför allt delstaternas kärva ekonomiska läge. Men redan i höstas stod det klart att det behövdes ytterligare omfattande investeringar för att skapa nya jobb och sporra investeringar och tillväxt. När arbetslösheten fortsätter att skvalpa runt tio procent är det ett besked så tydligt som något på att det är en lång väg kvar till återhämtning. Liksom att det behövs en offensiv kontracyklisk finansiell politik för att stärka ekonomin.

Obamas besked är oklokt både ekonomiskt och socialt och riskerar att fungera som en politisk kalldusch inför kongressvalet i september. Ambitionen är förstås att locka mittenväljare genom att bevisa att administrationen är fokuserade på att lindra budgetunderskottet. Men i själva verket tyder ingenting på att ett utgiftsstopp faktiskt kommer att åstadkomma önskvärda resultat. Flera ledande ekonomer menar i stället att frysta utgifter tvärtom kan skada den ekonomiska återhämtningen, med minskade skatteinkomster och ökade sociala utgifter. Effekten blir helt enkelt att man kyler ned en redan ljummen ekonomi och arbetsmarknad och blundar för verkligt trängande reformbehov.

Det är också synd att presidenten inte vågar utgå från progressiva ekonomiska principer i stället för att famla efter svar bland verklighetsfrånvända budgethökar med bäst-före-datum på 1990-talet. Keynesiansk ekonomisk teori förespråkar entydigt en offentlig expansion av utgifter under lågkonjunktur, med något högre underskott, i syfte att lindra effekterna och stärka arbetsmarknaden. Möjligen är det de övervintrade rådgivarna från Clintoneran som skiftat Obamas fokus från genomgripande reformer till underskottsängslan. För övrigt samma rådgivare som förespråkade en hastig avreglering av finanssektorn.

Och det är inte första gången underskottsbekämpning testas under lågkonjunktur. 1937 berättade nämligen Franklin D Roosevelts ekonomiska rådgivare att den ekonomiska politiken borde inriktas på att minska underskottet genom strypta offentliga utgifter. Alldeles oavsett om det var massarbetslöshet. Resultatet den gången blev att depressionen förlängdes med ytterligare ett par år och flera av de ambitiösa reformprogram som planerades försenades eller helt ställdes in. Bland annat ströks planerna på en allomfattande sjukvårdsförsäkring från reformagendan.

73 år senare står USA:s 44:e president på randen att upprepa samma misstag och kasta bort en historisk chans att styra in landet på rätt kurs. Frågan är om Obama driver igenom en katastrofal ekonomisk politik - och därmed tummar på reformambitionerna - eller om han faktiskt visar att han är beredd att kämpa för att mejsla ut en progressiv agenda för framtiden. Inom kort vet vi.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Barack Obama, USA, Arbetsmarknad, Jobb, Demokraterna, Washington, Demokraterna, Keynes

Intressant om Musik, Hip Hop, Big Daddy Kane, Brooklyn, Juice Crew

Bland annat nämns de stora jobbtappen inom forna svenska industrijättar som Saab, Telia och SAS, liksom en mer allmänt svag ekonomisk återhämtning. “Trots ekonomiska stimulanser”, som artikelförfattaren konstaterar. Men framför allt kopplas det svaga stödet för regeringen till en frustration över ekonomiska reformer som klyvt landet itu, via regressiva skattesänkningar som finansierats med hjälp av bland annat undernärda pensioner och kallhjärtade reformer på arbets- och socialförsäkringsmarknaden. Sverige har helt enkelt för socialdemokratiska instinkter, konstaterar The Economist med illa dold besvikelse.

Tyvärr blir texten inte mycket mer än ett ängsligt omen över de sista stapplande månaderna för en djupt impopulär och handlingsförlamad regering. The Economist nöjer sig med att skrapa på ytan och peka ut det allmänna konjunkturläget som förklaring till oppositionens opininionsmedvind. Något ansvar för genomförda ekonomiska reformer tycks varken stats- eller finansministern ha. Artikeln drar även paralleller till Bildts nittiotalsregering, som beskrivs som “ett energiskt reformprojekt som avbröts av en allvarlig ekonomisk kris.” Också där friskrivs regeringen från allt politiskt ansvar.

Därmed blir resonemanget minst sagt tunt, med ett perspektiv så selektivt att det blir svårt att ta det på allvar. I själva verket har de flesta greppat att regeringens impopularitet inte i första hand närs av den rådande konjunkturen. Tvärtom är den ett resultat av en finansiell politik som förlängt och förvärrat lågkonjunkturen. Medan Borg, ivrigt bekräftad av sakkunniga, febrigt fäst blicken vid de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten i relation till budgetunderskottet har viktiga fundament för tillväxten utraderats. Efter valsegern 2006, med solida offentliga finanser, hade regeringen en historisk chans att visa på hur en borgerlig ekonomisk modell bättre skulle alstra fler jobb och ökat välstånd. En och annan har anledning att känna sig snuvad på konfekten.

Sanningen är nämligen den att regeringen tömde tidigare överskott genom trubbiga skattesänkningar, bland annat via en orättvis omläggning av fastighetsskatten, som bara delvis kompenserades av hårda besparingar. Man lyckades därmed föra en expansiv finanspolitik i en redan överhettad ekonomi. När krisen slog till och sysselsättningen vek blev Anders Borg så pass orolig för skenande överskott att Sverige lanserade västvärldens minsta stimulanspaket för att mota konjunkturen i grind. Trots att hela städer och samhällen tömdes på jobb blev det aldrig några visionära investeringar i grön teknologi och nästa generations tillväxtsektorer. Vad regeringen Reinfeldt däremot har förverkligat är två saker: kraftigt vidgade klassklyftor och urholkade offentliga finanser. Sådan ser verkligheten ut i högerns Sverige 2010.

För att förmå regera under en högkonjunktur krävs ingen större statsmannakonst. Det är först när de svåra prövningarna hopar sig som politiska ledare prövas på allvar och det är uppenbart att regeringen har förbrukat sitt förtroende hos det svenska folket. Reinfeldts största motståndare i september är inte Mona Sahlin. Det är verkligheten, representerad av ett land där möjligheterna och verktygen för vanliga människor att forma sina liv har blivit färre. Liksom jobben. Det är också av den anledningen som fler och fler överger det sjunkande alliansskeppet till förmån för ett idérikt, nyfiket och progressivt rödgrönt alternativ. Och då kan inte ens subtila ryggdunkningar från The Economist hjälpa Reinfeldt.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jobb, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Arbetsmarknad

För ungefär ett år sedan läste jag ett reportage i Newsweek om den extrema sociala och ekonomiska kollaps som utgjorde fonden för Haitis samtidshistoria. En av bilderna föreställer en pojke, som inte kan ha varit mer än 7 år då bilden togs, som står på ett korrigerat plåttak och tittar storögt mot fotografen. Han står där iklädd en smutsig vit t-shirt, underbyxor utan något på fötterna. Strax nedanför honom slukar vattenlinjen halva väggen till vad som kanske en gång var hans hem. Då hade en serie av mindre översvämningar och naturkatastrofer förvärrat en redan överjävlig situation för det ofta bortglömda landet i Västindien.

Den här gången blev det annorlunda. Nu har ett helt samhälle fullständigt utraderats, familjer klyvts itu. Kontrasterna blir tydligare, det mänskliga ödet mer påträngande. Kvar finns förödelsen, de grusade drömmarna och fattigdomens förbannelse som dömt haitierna till en livstid i förnedring. Hur mycket tragedi ska människor behöva utsättas för? När ska det vara nog? Men allra mest undrar jag vad som hände med den barfotade pojken på plåttaket från förra året.