Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut.

Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och polemiken mellan en borgerliga, tudelad, samhällsmodell och ett samhälle med slutna klyftor och en ökad grad av sammanhållning. Personligen hade jag gärna sett att den socialdemokratiska statsministerkandidaten, med emfas, hade nämnt att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna växt som snabbast de senaste 20 åren. Så också under socialdemokratiska regeringar. Men allt som allt var det en skicklig balans mellan oppositionell samhällskritik och regeringsambitioner.

Det är ingen slump att jag rubriken innehåller “norsk-svensk” och inte “svensk-norsk”. Det är nämligen från det bergiga landet i väst som vi hittar den mest spännande idégrytan just nu. Socialdemokratins och den progressiva rörelsens klarast lysande ledare, gästtalande norske statsministern Jens Stoltenberg, vågade lyfta blicken och sätta ord på tidsandan. Så pass bra att jag för ett ögonblick visualiserade en migration till det lilla landet i väst.

I rika penseldrag från en palett av socialdemokratiska reformambitioner smälte han samman den norsk-svenska arbetarrörelsens historiska arv med specifika erfarenheter från koalitionsarbetet hjemme i Hanseland. En lång passage handlade om vikten av att varje länk i den socialdemokratiska rörelsen behövs och har ett egenvärde. “Alla kan tycka, men det svåraste som finns är att arrangera ett möte på lokal nivå. Politik och organisation hänger samman [..] Jag sätter stor prestige i att alltid värva fler än vår partisekreterare.”

Socialdemokratins framgångar beskrivs allra bäst i kontrasten med Sverige, om hur respektive regering använt den finanspolitiska verktygslådan för att möta krisen. Medan den borgerliga regeringen i Sverige sänkte skatterna - och därmed kastade vatten på ett redan rödglödgande konjunkturaggregat - passade Stoltenberg på att stapla upp överskotten. När krisen väl slog till stod den borgerliga regeringen med närapå tomma kassakistor. I Norge, å andra sidan, hade man skrapat ihop efterkrigstidens största offentliga överskott. Och när Sverige stramade åt och undernärde de offentliga verksamheterna sjösatte den norska regeringen ett av västvärldens största stimulanspaket. Vägar byggdes, skolor renoverades, den offentliga sektorn moderniserades och investeringar i grön teknik genomfördes. Aldrig har det varit enklare att erbjuda en tydlig ideologisk kontrast, liksom ett bevis för att politik faktiskt spelar roll. Nu, mitt under den djupaste svackan, har Norge en arbetslöshet på tre (3!) procent medan Sverige klättrar allt närmare tvåsiffrigt.

Den norske statsministern stannade dock inte vid att notera skillnaderna. Finanskrisen har nämligen “placerat den nyliberala ekonomiska modellen på bakgården” och “medan resten av världen överger Reagans och Thatchers ekonomiska teorier håller Sverige krampaktigt fast vid dem”. Skillnaden i politik illustrerar därmed ett seismiskt skifte i synen på politikens roll i ekonomin och vice versa. Med slutsatsen att Keynes har gjort sin kanske största comeback på över fem decennier.

Han lyckades dessutom förmedla en känsla av att socialdemokratin i Norge inte bara sysslar med förvaltning och budgetbalansering - likt regeringarna Persson. “Vi bygger någonting större, någonting bättre”, nämnde han vid ett tillfälle. Vad som händer i Norge just nu är de socialdemokratiska reformguldåren i modern tappning. En tro på politikens kraft att förändra och frigöra människor inre drömmar.

Även Mona Sahlin återkom till tanken. Valet står mellan en regering som klyver, sorterar och urholkar de ekonomiska förutsättningarna för folkflertalet och en rödgrön regering som vill göra Sverige till världens bästa land för tillväxt, sysselsättning och drömmar. Både Stoltenberg och Sahlin betonade också att alla människors öden är intimt sammanflätade och kräver gemensamma insatser och lösningar. Eller som det snyggt stod på kompisen M:s valaffisch 2006: alla drömmar behövs. Perspektivet känns hoppfullt.

Och kanske är det just där, i skärningspunkten mellan den norska och svenska idédebatten, som socialdemokratin ska befinna sig för att blomstra ut till den vitala och framåtblickande idérörelse som åstadkommer långsiktig förändring. En socialdemokrati reflekterad i de historiska erfarenheterna av decenniers reformarbete och stöpt i nutida verklighet och vardag. En socialdemokrati som inte bara söker regeringsuppdraget, utan faktiskt också förtjänar detsamma.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Jobbkongres, Partikongress, 2009, Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, Fredrik Reinfeldt, Ideologi, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb

De senaste veckorna har ett pärlband av utspel från socialdemokratiska företrädare presenterat reformförslag under förnyelseflagg. Det har handlat om allt mellan skatteavdrag för tjänstesektorn till ett avskaffande av LAS och en försiktighetsprincip i skattefrågan. Debattörerna har betonat vikten av att apellera till medelklassen för att vinna nästa val och helt enkelt skjuta frågor om klassklyftor, jämlikhet och en progressiv mångfaldspolitik åt sidan. Artiklarna har närmast präglats av en räddhågsenhet, ängslan och inte minst ett sviktande självförtroende inför den egna politiken - och trianguleringsverktygen har plockats fram. If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Problemet är bara att det är självbedrägeri. Inget politiskt parti vinner långsiktigt mark på anpassning och undfallenhet inför samhällets verkliga problem. I synnerhet inte socialdemokratin. Arbetarrörelsens styrka har historiskt varit att förmått fläta samman ideologiska principer om lika chanser för alla och en hög grad av ekonomisk utjämning med reformer riktade till hela samhället. Därför har Socialdemokraterna aldrig heller varit ett klassparti; politiken syftar till att stärka hela samhället.

Idén om förnyelse som högerorientering är lika felaktig som de som hävdar att socialdemokratin måste gå vänsterut för att vinna väljarnas förtroende 2010. Vad den samtida socialdemokratin behöver allra mest är i stället en rikare idédebatt, självförtroende och engagerade partimedlemmar som för samtal med människor i sin närhet. Förnyelse handlar om att i verklig mening smida de nya idéer och förslag som stärker människors inflytande över sina egna liv. Inte om att uppslukas av villamattornas lyxproblem.

Jag tror att legitimiteten och förtroendet för socialdemokratin gradvis har urlakats i samband med att den politiska kompassen försvann strax efter budgetsaneringen på 1990-talet. Och missförstå mig inte: saneringen var viktig och lade på mer än en punkt grunden för Sveriges urstarka ekonomiska tillväxt de efterföljande tio åren. Men någonstans mellan de sena mötena på finansdepartementet och förstamajtalen på Norra bantorget försvann de bärande principerna och de svepande framtidsvisionerna för socialdemokratin. Vilket väljarna med all önskvärd tydlighet märkte.

Kanske handlar det i stället om att vi i allt för stor utsträckning daltar med både väljarna i allmänhet och medelklassen i synnerhet. När jag pratar med kompisar och bekanta med en bekväm distans till socialdemokratins interna krumbukter är det varken presumtivt vådliga fastighetsskatter eller livspussel som nämns. Snarare att man är frustrerad och besviken över en socialdemokrati som nöjer sig med återställare till status quo när problemen är så mycket större och mer strukturellt rotade.

Det funkar liksom inte med att blunda för att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna ökat som snabbast de senaste tjugo åren. Trots socialdemokratiskt regeringsinnehav har den enorma ekonomiska expansionen på 1990-talet inte gynnat låg- och medelinkomsttagare, vars inkomster legat stilla. I stället har inkomstklyftorna mellan de allra fattigaste och de allra rikaste skjutit i höjden och Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. Börsen har gått upp med 30 procent sedan i januari. Hur mycket märks det i vanliga människors plånböcker?

Det räcker med att ta valfri tunnelbanelinje till någon av Stockholmsregionens miljonprogramsområden för att se var ambitionerna tagit slut. Den gamla och miljöförstörande industrin måste ersättas med en högteknologisk och grön sektor som skapar nya jobb. Offentliga byggnader och bostadsområdena behöver omfattande investeringar för att ge människor självkänslan åter. Och klyftorna måste minska.

Sverige behöver en politik som med lins och lupp hittar och löser vår tids stora samhällsproblem, inte taktiker som ängsligt och kosmetiskt skiftar fokus åt fel håll. Släpp trianguleringen och formulera i stället förslag utifrån en ideologisk samhällskritik. Vi tappar inte medelklassväljare för att vi pratar för lite om “livspussel” eller avdrag på hushållsnära tjänster. Vi förlorar väljare inom alla samhällsskikt för att idéerna är för få och kontakten med vanliga människor för svag. Socialdemokratin kan bättre.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Socialdemokraterna, Jobb, Mona Sahlin

Avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har krympt till 5 procentenheter. Samtidigt ligger Sverigedemokraterna och skvalpar omkring fyra procent och skulle enligt den senaste mätningen få en vågmästarroll i riksdagen. Jag ska för en gångs skull avstå från att berätta om min frustration över den svenska socialdemokratins oppositionsroll. Ni har hört det förut.

Den stora frågan är i stället varför Socialdemokraterna ännu inte lanserat ett vitalt och handlingskraftigt program för att både bekämpa krisen och vässa välfärdsstaten? I stället nappar partistrategerna på varje utspel som regeringen gör och triangulerar bort varje ansats till reformambitioner. Urvattnat, oseriöst och beklämmande.

Jag hatar att behöva säga det, men utan nya och friska idéer och en tillkvicknad partiorganisation blir valet 2010 en obehaglig historia: förnyad borgerlig majoritet i kombination med ett xenofobiskt parti som släpar in flyttkartongerna i Sveriges högsta beslutande organ.

Politik handlar om idéer och en vilja till förändring. Att vinna val för maktens skull är både dömt att misslyckas och ett bevis så gott som något på att svensk socialdemokrati dras med en grav idéinfarkt som bara ser ut att förvärras. Utan politiskt innehåll och en konkret agenda är partiet nämligen ingenting annat än en skärva av fornstora dagar.  Händer det inte något dramatiskt den närmaste tiden återstår bara en enda slutsats - Socialdemokraterna förtjänar inte väljarnas förtroende 2010.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Ibland är det inte lätt att vara moderat, i synnerhet inte “ny” moderat. Så sent som för två månader drämde finansminister Anders Borg näven i bordet och meddelade att regeringen “hade gjort tillräckligt” för att tackla den finansiella och ekonomiska krisen. Det skulle varken bli nya jobbpaket eller andra investeringar i offentlig sektor. De automatiska stabilisatorerna skulle räcka, hette det. Problemet då var bara att regeringens skattesänkningar från 2008 mer eller mindre helt hade läckt ut i antingen sparande eller avbetalningar av lån; effekten på konsumtion och investeringar var försumbar. Dessutom resulterade a-kassekapningen i att konsumtionsutrymmet för en stor del av befolkningen krympte rejält. De automatiska stabilisatorer som i normalfall motverkar lågkonjunkturer var därmed satta ur spel.

Och förra veckan kom facit på regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten klättrar allt närmare 10 procent av befolkningen och omkring 25-30 procent av alla unga mellan 18-25. Hade regeringen mött höstens inledande krismånader med offensiva offentliga investeringar och en expansiv finanspolitik hade bägge siffrorna sannolikt varit betydligt lägre.

Men någonstans i bakhuvudet på Borg och Reinfeldt gnagde det gamla vallöftet från 2006: jobben skulle bli fler. Det går nästan att föreställa sig hur de legat klarvakna inpå småtimmarna och vridit och vänt på hur väljarna dömer en regering som snällt satt sig på läktaren medan hundratusentals människor går utan jobb. Beskedet som kom under gårdagen - att ett sparsmakat kommunpaket ska kombineras med ytterligare skattesänkningar - är förmodligen resultatet av stats- och finansministerns sömnlösa nätter.

Utspelet är i grunden ett hopkok av nyliberal ekonomisk taktik och realpolitisk taktik. Regeringen inser att det krävs en mer aktivistisk ekonomisk politik för att kamma hem marginalväljare inför riksdagsvalet och då räcker det inte med att plocka fram det gamla hederliga skattesänkarverktyget. Genom att strössla kommunerna med pengar hoppas Reinfeldt och Borg att väljarna ska charmas än en gång.

Den mest uppenbara nackdelen med kursvändningen är att det är ett slöseri med skattemedel. Hade den borgerliga regeringen menat allvar med att använda de offentliga resurserna på ett ansvarsfullt sätt och minska budgetunderskottet hade de i stället lämnat nuvarande skattenivåer orörda. Att det inte finns resurser till att bekämpa arbetslösheten men uppenbarligen till att sänka inkomstskatten är ingenting annat än hyckleri. Skattesänkningar är dessutom beprövat ineffektiva då de med största sannolikhet hamnar på sparkonton eller för att lappa ihop dyra lån. Effekt på konsumtion och sysselsättning: minimal. Beräkningar visar att det krävs betydligt fler skattekronor i sänkt skatt jämfört med direktinvesteringar för att skapa jobb. Menar regeringen allvar med att mota krisen i grind och mejsla ut en politik för hög sysselsättning hade man blickat bortom 80-talets ekonomiska dogmer och tagit en titt på verkligheten. Nu fortsätter Sveriges politiska ledning i stället att blint lita sig till fluffiga låtsasteorier på bekostnad av hushållens ekonomiska framtid. Idéerna har tagit slut.

Läs även den utmärkta ledaren i Dagens Arena

Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Regeringen, Reinfeldt, Arbetsmarknad, Jobb, Socialdemokraterna, Anders Borg

De senaste dagarnas uppståndelse om att borgerliga bloggförfattare inte skriver om arbetslöshetsfrågan är rejält överhaussad. Och tröttsam.

Allvarligt talat:

Hur många ledande socialdemokrater pratade om ungdomsarbetslöshet när den senaste socialdemokratiska regeringen satt vid makten? Hur många vågade ifrågasätta de strukturella orättvisorna och diskrimineringen på arbetsmarknaden? Vem var beredd att kritisera partikamrater som inte tillräckligt offensivt skapade jobb? Få. Om några.

I själva verket är det precis så den politiska logiken fungerar. Oppositionen lyfter fram de delar av verkligheten där regeringens politik tycks brista, ivrigt påhejade av sympatisörer på aktuell politisk kant. Och partimedlemmar, sympatisörer, proffstyckare och politiskt knutna bloggare på den andra planhalvan gör sitt bästa för att vinkla fram positiva nyheter från regeringens arbete. I den mån de överhuvudtaget finns.

Det är inte konstigare än så. Problemet ligger snarare i att sympatisörer och bloggare tycks drabbas av någon form av kollektiv idéinfarkt så fort det egna partiet hamnar i regeringsställning. Det är i så fall den delen av debatten som är verkligt intressant och på ett högst påtagligt sätt belyser ett djupt rotat demokratiskt tillika samhälleligt problem. Varje regering, borgerlig som socialdemokratisk, behöver sin beskärda del av kärleksfulla kritiker för att förnyas och utvecklas. Skippa det politiska taktiserandet gentemot regeringen och inled i stället ett vitalt och politiskt innehållsrikt samtal om framtidens jobbskapande. Det är åtminstone konstruktivt.

Regeringar faller därför att idéfloran tunnas ut och gapet mot verkligheten blir för stort. Varje progressiv politisk varelse borde därmed göra sitt bästa för att granska och kasta ljus över samhällets strukturella orättvisor i stället för att formulera blogginlägg enligt partiets pressmeddelandeprosa. Alldeles oavsett i vilken ringhörna regeringen hör hemma.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Regeringen, Moderaterna, Jobb, Ekonomi, Arbetsmarknad, Arbetslöshet

Moderaten tillika landstingskandidaten Edvin Alam skriver om skillnader i socialdemokratisk respektive borgerlig skolpolitik. Hans slutsats är enkel; borgerligheten “ligger ljusår” före den socialdemokratiska idédebatten. Och kanske ligger det något i det.

Men enligt min mening är det snarare så att borgerligheten och dogmatiker på vänsterkanten har en viktig sak gemensam: en blind övertro på att driftsformen i sig är ett egenvärde. Medan borgerligheten hetsar fram krystade privatiseringar menar en minoritet inom socialdemokratin att kommunala skolor är bättre per se. Bägge sidor på skolbarrikaden pekar därmed ut vem som producerar utbildningen snarare än vad den faktiskt levererar.

I själva verket är det varken borgerligheten eller enögda debattörer vänsterut som sitter på svaren om hur skolan kan öka kunskapsnivån och fostra bättre rustade, och kritiskt ifrågasättande, medborgare. Varken en auktoritär femtiotalsskola eller mysigt proggfluff kommer i närheten av svar på några av utbildningssystemets gordiska knutar. De verkligt pragmatiska åsikterna om framtidens återfinns i stället inom socialdemokratins mittfåra och inom de delar av center- och folkpartiet som ännu inte infekterats av allianskonformism.

På dagens DN Debatt skriver ett pärlband av socialdemokratiska skolpolitiker i Stockholmsregionen på snarlikt tema, nämligen om vikten av att “inte motarbeta friskolorna”. Skribenterna lyfter fram fördelar med friskolan som driftsform och pekar ut dess positiva effekter på pedagogik och elevers utveckling.

Artikeln är välkommen av två anledningar. Dels för att det behövs en fyllig och pragmatisk diskussion om förutsättningarna för en förnyad socialdemokratisk skolpolitik. Och dels för att det är allt för sällan som socialdemokratiska friskolevurmare kommer till tals och argumenterar för ett omfamnande av driftsformen. Artikelns ljuspunkt är utan tvekan idén om ett kommunalt veto med överklagandemöjlighet; en rimlig balans som garanterar demokratiskt inflytande över etableringar. Mer sånt.

Debattartikeln missar däremot den kanske viktigaste huvudpoängen om vad kärnan i en socialdemokratisk skolpolitik bör vara. Artikelförfattarna stirrar sig något för blinda på vilken skolform som är att föredra och för lite på vad skolan faktiskt bör producera i det långa loppet. Det känns liksom lite bakvänt.

Både kommunala skolor och friskolor erbjuder ett smörgåsbord av fördelar och nackdelar, respektive. I vissa lägen är friskolan att föredra då den bättre tjänar mål om dynamik, flexibilitet och nyskapande. Där har kommunala skolor fortfarande en bra bit kvar. I andra avseenden är den kommunala skolan vida överlägsen i kontinuitet, demokratiskt inflytande, hänsyn till socioekonomiska faktorer och en trygghet i utförandet. Men det är inte det som är själva grejen. En progressiv skolpolitik måste i stället formuleras utifrån innehållet och inte ramarna.

De mest verklighetsförankrade och förändringsstöpta idéerna för morgondagens skolpolitik borde vara fokuserade på vilka aspekter av utbildningsväsendet som kan vässas genom att mäta effekterna av kunskapskonsumenterna, eleverna. Debatten måste styras om och handla om de faktorer som till syvende og sidst formar unga människors framtida möjligheter till en meningsfull sysselsättning och en vitaliserad demokratisk utövning.

Det handlar om storleken på klasserna och lärartätheten. Det handlar om utbildningsnivån och behörigheten på lärarna. Det handlar om engagemang bland skolledningar och lärargrupper. Det handlar om andelen stödpersonal, kuratorer och hjälplärare. Det handlar om kunskapskraven och i vilken mån skolans betygskriterier håller måttet. Det handlar om hur socioekonomiska faktorer och klass hämmar smarta elever från att utvecklas då verktygslådan hemifrån inte räcker till. Det handlar på samma sätt om hur konstruerade genusstereotyper fortfarande hindrar en jämställd utbildning. Och det handlar inte minst om vilka kunskaper eleverna faktiskt har när examensdagen väl närmar sig.

Det är en bra bit kvar innan socialdemokratin lyckats knyta samman ett progressivt och verklighetsanpassat utbildningspaket utifrån faktorerna ovan. Först och främst är det hög tid att försöka blicka bortom de ideologiska låsningarna i skolpolitiken och mejsla ut vilka kriterier man vill se för framtidens utbildning. En bra början kan vara att skärpa granskningen av friskolornas verksamhet och likrikta kraven mellan de bägge driftsformerna. Dessutom skulle det behövas hard facts om tillståndet i den svenska skolan och var de största bristerna finns. Varför inte anställa en stab av akademiker på 68:an som kan släppa en big ass-rapport om var den svenska skolan befinner sig i dag? Och därefter definiera mål och medel för den socialdemokratiska skolpolitiken.

En sak är säker: frågetecknen är för många och svaren för grumliga. Innan socialdemokratin på allvar kan återerövra skolpolitiken krävs handlingskraft, eftertanke och en framåtsyftande debatt utan skygglappar.

Intressant om Politik, Samhälle, Utbildning, Friskolor, Socialdemokraterna, Stockholm, Moderaterna, Skolpolitik

GP publicerar i dag en artikel med rubriken “Underkänt för Sveriges politik”. Ingressen lyder:

“Regeringen Reinfeldts ekonomiska politik sågas av nobelpristagaren Krugman - och av Barack Obamas tyngsta ekonomiska rådgivare.”

Det låter ju onekligen intressant. Men artikelns enda källa är i själva verket en kolumn som Paul Krugman skrev i New York Times 15 juli, med titeln “Stay the course.” Krugman driver den kloka tesen att USA måste bedriva en betydligt mer offensiv stimulanspolitik, främst via finanspolitiska mekanismer, för att mota recessionen i grind. I kolumnen lyfter han upp flera historiska exempel, däribland krisen i Asien och depresionen på 1930-talet, som belysande fond för dagens ekonomiska situation. Sverige nämns överhuvudtaget inte. I stället nämns Europa med ett mening:

“Some, especially in Europe, argue that stimulus isn’t needed, because the economy is already turning around.”

Så mycket för sågning av Sverige. Meningen är snarare tänkt som en referens till att europeiska regeringar överlag levererat snåla stimulanspaket. Och då går det förstås att dra slutsatsen att också Sverige har ett litet stimulanspaket och att Krugman därmed borde vara kritisk till det. Men det är en helt annan sak. Ingressen påstår i stället att Krugman, tillsammans med en av Obamas ekonomiska rådgivare, direkt skulle såga regeringens krisbekämpningspolitik.

Den ekonomiska rådgivaren som nämns är Christina Romer, som i en artikel i The Economist från 18 juni diskuterar USA:s ekonomiska politik. Hon nämner varken Sverige, Europa eller något annat land som på ett mer eller mindre långsökt sätt skulle kunna kopplas tillbaka till Reinfeldt. Hur GP får det till att hon i någon som helst utsträckning skulle diskutera svensk krisbekämpningspolitik är inte bara långsökt, det är en ren lögn.

Artikeln belyser med all önskvärd tydlighet det journalistiska problem som finns inom svensk press i dag. I stället för att självständigt insamla, granska och analysera material nöjer sig reportrar ofta med att slösurfa runt på månadsgamla nyheter och klämma in passande citat lite här och var. Är det konstigt att folk slutar prenumerera på dagsmedier när tidningarna inte ens pallar göra egna nyheter?

Hade GP haft lite journalistisk ryggrad hade artikeln utgått och i stället ersatts av en länksamling, möjligen med ett par kommentarer, tillsammans med rubriken: “Läs månadsgamla nyheter från amerikanska tidningar här”. Det hade åtminstone varit ärligt.

Intressant om Politik, Samhälle, Media, Göteborgsposten, USA, Paul Krugman, Barack Obama, Ekonomi

Siffran över antalet arbetslösa fortsätter att svälla och än så länge är det svårt att se någon ljusning för den svenska sysselsättningen. Det är tydligt att regeringens ovilja att lansera ett fylligt stimulans- och investeringspaket för den svenska ekonomin har ett högt pris, närmare bestämt över en halv miljon människor som står utan jobb mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Det faktum att regeringen gjort fel saker - under fel konjunkturcykler - är ett bevis så gott som något på att den borgerliga receptboken på krisbekämpning slagit hopplöst fel.

När högkonjunkturen rusade och famlade allt närmare en överhettning valde finansminister Borg att överstimulera ekonomin med ofinansierade skattesänkningar som släppte alla hämningar i ekonomin. Hade regeringen i stället valt att spara lite mer av slantarna i stället för att göra en Fat Joe hade verktygslådan för en offensiv krispolitik sannolikt varit betydligt mer välfylld.

På motsvarande ologiska sätt stramar finansdepartementet åt svångremmen i ett läge när jobbchanserna krymper och industrin törstar efter investeringar och köpkraft. Anders Borg har till och med gått så långt som att säga att “regeringen gjort fullt tillräckligt” och att regeringens huvuduppgift nu är att minska budgetunderskottet och balansera ekonomin. Tvärt emot vad ett pärlband av ekonomer föreslår.

Vad eftermälet av regeringens krishantering blir är än så länge omöjligt att säga. Men en sak är säker: de halv miljoner människor som vaknar upp utan jobb varje morgon har ingenting att hämta av en moderatledd regering som tycker att det är viktigare att avskaffa värnskatten än att investera i gröna jobb, forskning och bostadsbyggande för att ta Sverige över kriströskeln.

Det kommer att bli svårt för Fredrik Reinfeldt att kunna se väljarna i ögonen inför valet 2010 och säga att regeringen gjort allt för att ge ensamstående föräldrar, låginkomsttagare och långtidsarbetslösa nytt hopp om framtiden. Sanningen är nämligen enkel: Reinfeldt bryr sig inte om vanliga människor.

Intressant om Politik, Samhälle, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Arbetsmarknad, Ekonomi, Arbetslöshet, Anders Borg

Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det.

Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen.

Men händelseförloppet är naturligtvis ingen slump eller resultatet av ett naturligt utbyte av åsikter mellan den offentliga sfärens opinionsarenor. Tvärtom är kampanjen mot den svenska fackföreningsrörelsen en del av en långsiktig strategi, ackompanjerad av den borgerliga planhalvan, från tankesmedjor och näringslivsaktörer till regeringen och den moderata partiledningen. Valet 2006 handlade om så mycket mer än “en röst för jobb”. Det var också en röst för att slå in en kil i fackföreningsrörelsen och försvaga den, via reformer och påhopp, i så måtto att balansen på den svenska arbetsmarknaden rubbas till förmån för bolags-Sverige. Kampanjen mot LO anfördes - av lätt insedda skäl - inte av den borgerliga regeringens ledande representanter, eller ens av moderata partiföreträdare. Smutskastningskampanjen arrangeras i stället av aktörer inom mediesfären såväl som individer med kopplingar till den, med emfas, nyliberala tankesmedjan Timbro och dess förgreningar.

Det är knappast något nytt att politiska meningsmotståndare haft ett ont öga till LO och den svenska fackföreningsrörelsen. Ända sedan Svenska arbetsgivareföreningens glada dagar på 1970-talet har strategier, kampanjer och metoder mejslats ut i syfte att bräcka en av nyckelbrickorna på den svenska arbetsmarknaden. Med ett starkt fackligt inflytande blir det betydligt svårare för näringslivets aktörer att plocka ut övervinster och spela ut de anställda mot varandra. Men strax efter valet 2006 insåg den antifackliga ensemblen att tiden var mogen att sätta in den stora stöten mot fackföreningsrörelsen. Ömsom prövande, ömsom offensivt, har högerhökarna greppat efter halmstrån för att vända opinionen mot facket.

Att strategin varit framgångsrik råder det ingen som helst tvekan om. Betänk bara scenariot efter att en handfull medier uppmärksammade Wanja Lundby Wedins AMF-slarv. Ledarskribenter, kommentatorer och borgerliga proffstyckare stämde unisont in i en kritik av Wanjas agerande som inte bara handlade om det individuella agerandet utan om något kännetecknande för LO som helhet. Sinnrikt blev berättelsen om en osmidig LO-ledare i stället historien om hur facket svikit sina medlemmar.

Samtidigt finns det ingen anledning att sticka under stol med att LO och dess förbund har problem. Stora problem. Fackliga företrädare tycks fortfarande leva kvar i idén om ett industriellt Sverige där jobben finns inom stora koncerner. Den nya generationens låglönejobb som finns inom till exempel försäljning, egenföretagande franchiseverksamhet (7 Eleven) och andra icke-traditionella jobbsektorer ställer högre krav på en fackföreningsrörelse som är mer responsiv inför arbetsmarknadens förändringar och funktionssätt.

På samma sätt finns det obehagliga element av nationalstatsvurmande och genomgående patriarkala normer inom LO-kollektivet. Papperslösa arbetare ses exempelvis inte som en grupp att inkludera och hjälpa utan ett hot mot “den svenska modellen” (som i själva verket är en socialdemokratisk modell). I stället för att enögt skydda svenska avtal borde LO tillsammans med den europeiska fackföreningsrörelsens finna former för att utvidga en kollektivavtalsliknande modell till EU som helhet. Ungdomar tycks heller inte rymmas under LO-paraplyet, åtminstone inte för de som jobbar inom de nya låglönesektorerna. Det är också ett strukturellt jämställdhetsproblem att IF Metall åtnjuter extremt gynnsamma lönevillkor medan Kommunal släpar efter; LO lider av samma hämmande och vådliga jämställdhetsproblem som resten av Sverige.

Solidaritet handlar inte om att förvalta, bevara och skydda högavlönade Metallmedlemmar. Solidaritet handlar om att med ljus och lykta leta upp orättvisa förhållanden och vilja förbättra livssituationen för människor som lever under ekonomisk press och utsatthet. Målet måste vara att bli en inkluderande och solidarisk rörelse för de människor som har det allra tuffast. Tyvärr är inte LO där i dag. Med det sagt är LO:s funktion på den svenska arbetsmarknaden oumbärlig och en viktig motpart till näringslivets aktörer.

Huvudproblemet ligger heller inte hos LO.

Både vd:ar inom näringslivet och borgerliga megafoner har orkestrerat idén om att Sveriges höga arbetslöshet - som i skrivande stund omfattar närmare en halv miljon individer - till stor del kan skyllas på “fackets oansvar och envishet”. Alternativet till stora varsel och arbetslöshet är fackliga förbund som går med på lönesänkningar, menar dem. På motsvarande sätt kräver näringslivets aktörer att facket ska vara restriktiva med löneökningar under högkonjunktur, “för att inte skapa löneglidning så att inflationen skjuter i höjden.”

I själva verket är det precis tvärtom. En hög andel fackligt anslutna, generösa ingångslöner, hög a-kassa och inflytande på arbetsplatsen är en av de allra viktigaste byggstenarna för att säkerställa långsiktigt hög sysselsättning och tillväxt. Det, tillsammans med progressiv beskattning, skapar en stor och bred medelklass som förmår konsumera över konjunkturcyklerna. Dessutom är högre löner, visar forskning, en av de viktigaste faktorerna till en hög produktivitet inom arbetslivet.

Men det är lika mycket en fråga om att ansvar i grunden måste vara ömsesidigt för att fungera fullt ut. Ett näringsliv som trots stora vinstmarginaler, trots höjd omsättning och trots nya order ändå skär ned på antalet anställda och kräver lönesänkningar är helt enkelt inte skäligt. Eller ärligt. Därmed är girighet och kortsiktiga vinstmål lika viktiga förklaringar till uppsägningar och varsel. Många företag passar helt enkelt på att flytta verksamhet utomlands eller “effektivisera” under lågkonjunkturen, eftersom det erbjuder ett tacksamt spelrum som skulle bli svårsålt under högkonjunkturen. Och faktum är att en mycket stor andel av svenska bolag går över förväntan, mycket tack vare orderingångar från Asien. Men goda vinster kan alltid bli ännu högre, resonerar koncerncheferna, och hoppas att en försvagad fackföreningsrörelse gör det lite lättare att bredda marginalerna ytterligare. Lyckligtvis finns det, än så länge, en god motpart i fackföreningsrörelsen som modererar och etablerar kompromisser på arbetsmarknaden. Tydliga spelregler och riktlinjer skapar goda förutsättningar för långsiktig tillväxt och är positiva för en dynamisk marknadsekonomi.

Låt oss en gång för alla slå hål på myten om facket som tillväxtens stora fiende. Blicken bör i stället riktas mot företagens ledningar och de folkvalda som för närvarande har majoriteten i Sveriges riksdag. Där ligger nämligen huvudansvaret för den skenande arbetslösheten.

Intressant om Politik, Samhälle, LO, Jobb, Facket, Arbetsmarknad, Svenskt näringsliv, Svenska dagbladet, Dagens nyheter, Ekonomi, Wanja Lundby-Wedin

Ett av Sveriges minst pålitliga opinionsinstitut har genomfört en valundersökning inför det svårmätta Europaparlamentsvalet. Resultatet är att Moderaterna tokbackar, Socialdemokraterna går framåt något och att Piratpartiet landar på smått remarkabla 8 procent av röstandelen.

Är det bara jag som har svårt att ta det här på allvar?

Snarare än att försöka fånga in väljarsympatier via skakiga mätningar - i ett val där valdeltagandet dessutom är extremt lågt - borde mätinstituten fokusera på kvantitativa mått i de olika kampanjerna. Exempelvis skulle ett bra mått på partiernas valprestanda kunna vara gapet i engagemang; fler aktivister, sympatisörer och valarbetare signalerar troligen ett mer gediget stöd än att ett gäng grånande herrar (läs: Lundgren, Wibe & co) sörplar kaffe i en valstuga.

Vidare medför den stora andelen osäkra väljare att mätningar som genomförs längre från valdagen spretar betydligt mer än när väljarflödena är mer förutsägbara. Det faktum att EP-valet både betraktas som lite abstrakt och att väljarna generellt bestämmer sig de allra sista dagarna gör att det är hart när omöjligt att fånga in rättvisande resultat, ens veckorna inför valet.

Ett annat problem är att knappt hälften av befolkningen överhuvudtaget känner till att valet äger rum, vilket i sin tur kan förleda respondenterna att tro att undersökningen handlar om riksdagsvalet. Och som bekant präglas EP-valet av en fundamentalt annorlunda dynamik, både sett till frågor och synen på partierna. Den nationalstatliga vallogiken håller liksom inte.

Till sist har undersökningen bara genomförts på hushåll med ett fast telefonabonnemang vilket med stor sannolikhet exkluderar ett viktigt segment av befolkningen, nämligen det yngre. Huruvida det skvallrar om ett strukturellt högre väljarstöd för Pirat-, Miljö- eller Vänsterpartiet - som traditionellt har ett starkare stöd bland unga - är för tidigt att säga. Men en sak är säker: det här valet är långtifrån avgjort och någonting säger mig att valnatten kommer att präglas av åtminstone en, förhoppningsvis välkommen, överraskning.