Jaha, det var juni. Månaden har tumlat förbi obegripligt snabbt. Stockholm har gått från köldfrusenhet och omsvepta halsdukar till genomträngande högsommarhetta och flipflops. De öppna fönstrens nätter och de uppkavlade skjortärmarnas dagar. Häromdagen åt vi lunch på Skinnarviksberget. Bara sådär. I morgon skriver vi juli.

För att fira sommarens ankomst - och delvis av plikt mot förra månadens löfte - har jag plockat ut ett par låtar som släppts under de senaste 30 dagarna i en spretig men förhoppningsvis tilltalande mix. Mitt soundtrack till sommaren.

1. Arcade Fire - “We Used To Wait”
2. Sha Stimuli - “Believe”
3. Oskar Linnros - “25″
4. Aloe Blacc - “Billie Jean” (Cover)
5. Cutlass Reid - “Vitamin C”
6. Eli Escobar feat. Amanda Blank - “Only You”
7. T.I. - “Yeah You Know”
8. Curren$y feat. Mikey Rocks - “The Hangover”
9. Estelle feat. Nas - “Fall In Love”
10. Pill - “On Da Korner”
11. Robyn - “Cry When You Get Older”
12. Andre 3000 - “All Together Now” (Beatles Cover)
13. Sean Price - “Let Me Tell You”
14. The Roots - “Dear God 2.0″
15. Killer Mike feat. T.I. - “Ready Set Go”
16. Uffie feat. Pharrell - “ADD SUV”
17. Pusha T - “Dear Beloved”
18. Tame Impala - “Solitude Is Bliss”
19. Uffie - “MC’s Can Kiss”
20. Young Jeezy - “All White Everything”
21. Solomon Burke - “Nothing’s Impossible”
22. Scarface - “Dopeman Music”
23. Fashawn - “Memory Lane” (Ode To Illmatic)
24. Dipset - “Salute”

Intressant om Kultur, Musik

Få saker kan irritera mig så mycket som när folk påstår att hiphop från södern bara är intelligensbefriad och materialistisk. Att den saknar relevans och en större berättelse. I själva verket är det ofta den breda dialektens rap som speglar några av USA:s kärvaste områden och lyfter trängande sociala och ekonomiska problem. Anledningen är att den förhållandevis stora autonomin för delstater, med många års dominans av konservativa gunernörer, har etablerat spillror av sociala skyddsnät som gör att de mer liknar nattväktar- än välfärdsstater. Där liberala (i amerikansk bemärkelse) delstater i nordost investerat i omfattande sjukvårdsförsäkringar och satsat på bostäder och infrastruktur har bandet av röda (än en gång i amerikansk bemärkelse) stater i syd bantat en redan begränsad välfärd och i stället sänkt skatter. Resultatet är urbana områden i syd som är svårt eftersatta, med med lägre boendestandard och utbildningsnivå. Ingenstans i USA är exempelvis arbetslösheten så påtatlig och barnfattigdomen så extrem som i de fattigaste delarna av Houston, Atlanta och Alabama. Mönster som förstås sätter sin prägel också på musiken.

Södern representerar därmed ett eget landskap, politiskt och kulturellt, och regionens hiphop penslar därför också ett eget, självständigt, porträtt av samtidens fenomen. Porträtt som hämtar näring från fuktskadade verandor i outhärdlig hetta, snarare än blåsiga gatukorsningar. När jag körde från New York i norr till Atlanta i söder i höstas överraskades jag av de monumentala skillnader som råder ju längre söderut man kommer. I ett afroamerikanskt område på en sidan motorvägen i South Carolina var husen mer eller mindre ruckel och när jag ställde frågor om kvarteret vid bensinmacken i närheten fick jag rådet att “hålla mig undan ansamlingar av svarta män.” Ett uttalande som på många sätt skulle vara otänkbart på andra håll. Fem minuters bilväg därifrån syntes prydliga patriciervillor, bebodda av en välmående medelklass. Här bodde överhuvudtaget inga svarta, något som inte minst tydliggjordes av de många konfederativa flaggorna. Södern har ännu långt kvar till försoning med slaveriets öppet sår.

Alldeles oavsett om de urbana metropolerna i nordöst och väst är kluvna, uppdelade, städer så genomborras de södra regionerna av ytterligare ett raster, nämligen det rasistiska. Ingen annanstans i USA finns en så tydlig fysisk och mental gräns mellan vita och svarta som här. Trots att Jim Crow-lagarna avskaffades för decennier sedan är det på många håll som om ingenting förändrats. Var och en lever för sig. De bjärta kontrasterna i kombination med ett på många sätt konkretare klassamhälle gör också att hiphop från södern förnyats, utvecklats och sprängt gränser när New York och östkusten i stort ofta stagnerat och isolerat sig i en ointressant och skitnödig äkthetsdebatt.

Nästa generation av rappare från södern som just nu håller på att etablera sig bryter ny mark och föder på mer än ett sätt fram en helt ny form av genre. En relativ nykomling på scenen är Atlantabaserade Pill, som kombinerar starka berättelser från gatan med en vass samhällskritik riktad uppåt. Än så länge har han bara släppt två mixtapes, The Prescription och The Refill, men fortsätter han leverera har jag svårt att se att han inte ska bli en av söderns klaraste lysande ordsmeder de närmaste åren. Dessutom bevisar han med all önskvärd tydlighet att politisk hiphop inte behöver vara smal och konventionell som sömnpillret Common, eller övertydlig och plakatpolitisk som Dead Prez.

“Min mamma brukade berätta för mig att jag kunde bli precis vad jag ville, men det var svårt att tro på när vi bodde där vi bodde.”

Här är ett klipp från en Ku Klux Klan-demonstration bara en timmes bilväg från Pills område i Atlanta:

Intressant om Kultur, Musik, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Pill, Atlanta, Politik

Efter gårdagens besked om Gurus bortgång känner jag att det är på sin plats att hedra en halvan av Gang Starr med några av duons bästa ögonblick. Gang Starr är trots allt ansvariga för att jag började lyssna på hiphop en gång i tiden, närmare bestämt med skåpställaren The Militia. Guru var aldrig den bästa rapparen, ändå karvade han ut otaliga stycken mästerverk med sin släpiga stil och sitt monotona röstläge. Han var också den som startade Gang Starr från första början, och dessutom fick DJ Premier att börja producera låtar.

De spår som är utvalda nedan representerar på inget sätt någon form av best of-samling, då jag enbart valt låtar med en video. Se dem i stället som slumpmässiga guldkorn som bara utgör en bråkdel av Gang Starrs och Gurus storhet och genialitet.

Intressant om Musik, Kultur, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Gang Starr, Gangstarr, Guru, DJ Premier, Brooklyn

Fashawn, en rappare från Fresno i Kalifornien, stod för en av årets i särklass bästa plattor i Boy Meets World. Med en snyggt komponerad rimteknik lyckades han pensla rika berättelser kring fysiska platser, personliga reflektioner och aktuella händelser i tiden. Skivan kapslade in allt det där som en klassiker ska innehålla, med en kreativitet och nyfikenhet inför hantverket som alltför mycket saknas i dagens genrelandskap.

I går meddelade dessutom Fashawn att han har ett nytt projekt på gång, nämligen ett helt mixtape där han rappar över Nas-instrumentaler. I tidigare intervjuer har han nämnt att inspirationen till Boy Meets World kom från just Nasir Jones i allmänhet och hiphophistoriens bästa skiva, Illmatic, i synnerhet. Något inte minst omslaget till Boy Meets World skvallrar om.

Ska bli riktigt spännande att se vad han lyckas koka ihop. Som ett litet smakprov har han släppt ett av spåren, betitlat Memory Lane efter låten med samma namn:

Och här är originalet med Nas, från 1994:

Intressant om Kultur, Musik, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop, Nas, Fashawn, Illmatic, Boy Meets World

När 00-tal så småningom kryper över till 10-tal börjar bästa-listorna dyka upp lite varstans. Efter en diskussion med en kompis snodde jag ihop följande lista över de, i mina ögon, femtio bästa hiphopskivorna från det senaste decenniet. Mer eller mindre i ordning.

1. Reflection Eternal - Train Of Thought
2. Nas - Stillmatic
3. M.O.P. - Warriorz
4. Screwball - Y2K
5. DITC - Worldwide
6. AZ - AWOL
7. Jay-Z - The Blueprint
8. Masta Ace - Disposable Arts
9. O.C. - Starchild
10. Cormega - The Realness
11. Pete Rock - Soul Survivor II
12. Scarface - The Fix
13. Freddie Foxxx - Industry Shakedown
14. Guilty Simpson - Ode To The Ghetto
15. Gang Starr - The Ownerz
16. Black Moon - Total Eclipse
17. G-Side - Starshipz & Rocketz
18. eMC - The Show
19. Fashawn - Boy Meets World
20. Cormega - Born & Raised
21. Sean Price - Monkey Barz
22. Edo G. featuring Pete Rock - My Own Worst Enemy
23. The Last Emperor - Music, Magic, Myth
24. Blu & Exile - Below The Heavens
25. Nas - Untitled
26. Sha Stimuli - My Soul To Keep
27. Masta Ace - A Long Hot Summer
28. Killer Mike - I Pledge Allegiance To The Grind II
29. Talib Kweli - Eardrum
30. Hi-Tek - Hi-Teknology 2: The Chip
31. ABN - It Is What It Is
32. Clipse - Hell Hath No Fury
33. Dead Prez: Let’s Get Free
34. J-Live - Then What Happened?
35. Showbiz & AG - Live Hard
36. The Kid Daytona - Come Fly With Me
37. Pharoahe Monch - Desire
38. T.I. - Trap Muzik
39. Nas - God’s Son
40. Percee P - Perseverance
41. Young Jeezy - The Inspiration
42. Raekwon - Only Built 4 Cuban Linx II
43. Nappy Roots - The Humdinger
44. Masta Killa - No Said Date
45. Wu Tang Clan - Chamber Music
46. Sean Price - Jesus Price Superstar
47. Bun B - Trill
48. Blaq Poet - The Blaqprint
49. Jay-Z - The Black Album
50. Twisted Black - Street Fame

Intressant om Musik, Kultur, Samhälle, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop,

En jeppe i Paris har snott ihop en video till en av mina absoluta favoritlåtar, nämligen ‘Daughters of the Soho Riots’ med Brooklynbandet The National. Så förbannat vackert.

Här ännu en inofficiell video, till fantastiska ‘Slow Show’.

Och sist men inte minst, en video till samhällskritiska ‘Fake Empire’:

Redan originalet var helt sagolikt överlastat med 80-talssyntar och enligt min mening fullbordat. Men Ye, perfektionist som han är, nöjde sig förstås inte. I stället slängde han på lite nya slingor och samplingar i samband med släppet av videon:

Som en liten homage till att Big L skulle fyllt 35 år häromdagen tänkte jag att det kunde vara på sin plats att dela med mig av en av hans bästa låtar:

Eftersom jag sitter inne och jobbar i Bonnierhusets glaskuvös i dag - avundsjuk på på solen, människorna och friheten utanför - får jag finna tröst i en fantastisk cover på Bowiemästerverket ‘Heroes’ i stället:

Passion Pit - The Reeling from phantomcolor on Vimeo.