Fashawn, en rappare från Fresno i Kalifornien, stod för en av årets i särklass bästa plattor i Boy Meets World. Med en snyggt komponerad rimteknik lyckades han pensla rika berättelser kring fysiska platser, personliga reflektioner och aktuella händelser i tiden. Skivan kapslade in allt det där som en klassiker ska innehålla, med en kreativitet och nyfikenhet inför hantverket som alltför mycket saknas i dagens genrelandskap.

I går meddelade dessutom Fashawn att han har ett nytt projekt på gång, nämligen ett helt mixtape där han rappar över Nas-instrumentaler. I tidigare intervjuer har han nämnt att inspirationen till Boy Meets World kom från just Nasir Jones i allmänhet och hiphophistoriens bästa skiva, Illmatic, i synnerhet. Något inte minst omslaget till Boy Meets World skvallrar om.

Ska bli riktigt spännande att se vad han lyckas koka ihop. Som ett litet smakprov har han släppt ett av spåren, betitlat Memory Lane efter låten med samma namn:

Och här är originalet med Nas, från 1994:

Intressant om Kultur, Musik, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop, Nas, Fashawn, Illmatic, Boy Meets World

När 00-tal så småningom kryper över till 10-tal börjar bästa-listorna dyka upp lite varstans. Efter en diskussion med en kompis snodde jag ihop följande lista över de, i mina ögon, femtio bästa hiphopskivorna från det senaste decenniet. Mer eller mindre i ordning.

1. Reflection Eternal - Train Of Thought
2. Nas - Stillmatic
3. M.O.P. - Warriorz
4. Screwball - Y2K
5. DITC - Worldwide
6. AZ - AWOL
7. Jay-Z - The Blueprint
8. Masta Ace - Disposable Arts
9. O.C. - Starchild
10. Cormega - The Realness
11. Pete Rock - Soul Survivor II
12. Scarface - The Fix
13. Freddie Foxxx - Industry Shakedown
14. Guilty Simpson - Ode To The Ghetto
15. Gang Starr - The Ownerz
16. Black Moon - Total Eclipse
17. G-Side - Starshipz & Rocketz
18. eMC - The Show
19. Fashawn - Boy Meets World
20. Cormega - Born & Raised
21. Sean Price - Monkey Barz
22. Edo G. featuring Pete Rock - My Own Worst Enemy
23. The Last Emperor - Music, Magic, Myth
24. Blu & Exile - Below The Heavens
25. Nas - Untitled
26. Sha Stimuli - My Soul To Keep
27. Masta Ace - A Long Hot Summer
28. Killer Mike - I Pledge Allegiance To The Grind II
29. Talib Kweli - Eardrum
30. Hi-Tek - Hi-Teknology 2: The Chip
31. ABN - It Is What It Is
32. Clipse - Hell Hath No Fury
33. Dead Prez: Let’s Get Free
34. J-Live - Then What Happened?
35. Showbiz & AG - Live Hard
36. The Kid Daytona - Come Fly With Me
37. Pharoahe Monch - Desire
38. T.I. - Trap Muzik
39. Nas - God’s Son
40. Percee P - Perseverance
41. Young Jeezy - The Inspiration
42. Raekwon - Only Built 4 Cuban Linx II
43. Nappy Roots - The Humdinger
44. Masta Killa - No Said Date
45. Wu Tang Clan - Chamber Music
46. Sean Price - Jesus Price Superstar
47. Bun B - Trill
48. Blaq Poet - The Blaqprint
49. Jay-Z - The Black Album
50. Twisted Black - Street Fame

Intressant om Musik, Kultur, Samhälle, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop,

En jeppe i Paris har snott ihop en video till en av mina absoluta favoritlåtar, nämligen ‘Daughters of the Soho Riots’ med Brooklynbandet The National. Så förbannat vackert.

Här ännu en inofficiell video, till fantastiska ‘Slow Show’.

Och sist men inte minst, en video till samhällskritiska ‘Fake Empire’:

Redan originalet var helt sagolikt överlastat med 80-talssyntar och enligt min mening fullbordat. Men Ye, perfektionist som han är, nöjde sig förstås inte. I stället slängde han på lite nya slingor och samplingar i samband med släppet av videon:

Som en liten homage till att Big L skulle fyllt 35 år häromdagen tänkte jag att det kunde vara på sin plats att dela med mig av en av hans bästa låtar:

Eftersom jag sitter inne och jobbar i Bonnierhusets glaskuvös i dag - avundsjuk på på solen, människorna och friheten utanför - får jag finna tröst i en fantastisk cover på Bowiemästerverket ‘Heroes’ i stället:

Passion Pit - The Reeling from phantomcolor on Vimeo.

Fyra minuter och tjugoåtta sekunder senare står skåpet där som om 2009 = 1999 och Mos Def aldrig släppt ifrån sig några hafsverk däremellan. Och vilken effin’ video.

Den gamle Rawkusräven ser ut som om han aldrig varit mer peppad än just nu och kittlar oss att tro att nya skivan kan (emfas: kan) bli ett av årets mest underhypade storverk. Rimmen är sinnrikt framhamrade och beatet är perfekt souligt utan att bli söndersamplat. Plötsligt blev östkusten intressant igen.

En otrolig MC. En otrolig producent. Delikat musik uppstår.

En försmak inför deras andra platta som släpps senare i år: