För den som ögnat igenom åtminstone ett par tidningar och slökikat på några nyhetsinslag de senaste månaderna är det lätt att greppa att det hänt något med den svenska energidebatten. En morgon fylldes en helsida i både DN och SvD av en annons, undertecknad “Nätverket för framtidens energi”. På samma sätt är en hel avdelning på elitopinionsaggreatorn
Newsmill köpt. Plötsligt gör kristdemokraterna utspel om kärnkraften. Mona kommenterar försiktigt. I mitten av uppmärksamheten står miljöpartiet. Det är tydligt att debatten blivit mer polariserad, och rösterna i mitten färre och mer lågmälda.
Verkligheten är att det bakom “Nätverket för framtidens energi” döljer sig en välorkestrerad och påkostad PR-kampanj, finansierad av arbetgsgivar- och fackförbund inom industrin. Syftet är att påverka kritiska opinionsbildare till att skifta ståndpunkt i kärnkraftsfrågan, och byta ut en förhållandevis kylig och avvaktande ställning mot en mer generös omfamning av energislaget. Inte för att det är något fel med initiativet i sig; tvärtom är det gynnsamt med en rik och omfångsrik debatt där många olika perspektiv och argument tillåts höras. Men samtidigt finns det ett inbyggt problem kopplat till demokrati och ansvarsutkrävande när avsändarens verkliga identitet och avsikt grumlas. Politiker, medier och opinionsbildare har ett egenansvar att ta reda på respektive särintressens avsikter. Och genomskåda dem för den fria, oberoende debattens, skull.
Däri ligger det ena perspektivet, liksom den ena skyttegraven. Den består av en atomkramande familj som betraktar fusionsreaktorer som en obegränsad, ofarlig och lönsam energikälla för framtiden. Jag har själv tagit del av många argument för varför kärnkraften skulle vara en fullständigt ren och effektiv energikälla, överlägsen alla andra. Tyvärr är verkligheten inte fullt så enkel.
I den andra skyttegraven föraktar man tvärtom varje ansats till nyans i debatten om framtidens energi. Där har vi ekokoftorna som helst av allt vill stänga ner kärnkraften över en natt och chansa på att vi klarar oss med övriga energikällor. Naiviteten blir pinsamt närvarande. Också det perspektivet präglas av självbedrägeri. Kapaciteten är för liten, effekterna på ekonomin för stora.
Visst, kärnkraften har definitivt stora brister vad gäller slutförvaring och uranbrytning, men alternativet att importera miljöfarliga elresurser framstår knappast som bättre i sammanhanget. Det funkar tyvärr inte att sticka huvudet i sanden och låtsas som om att bara vi tror tillräckligt mycket på solpaneler kommer allt att lösa sig. Speciellt i ett land som är apkallt vintertid. För att citera John McCain: “That’s not change we can believe in”. Miljöpartiets dogmatiska inställning till energin och miljön är därmed en direkt spegling av synen på tillväxten som något oviktigt, åtminstone sekundärt. En liten kärna är fast övertygade om at det krävs en återgång till en lägre tillväxtnivå, och att det inte går att förena sociala och miljörelaterade mål. Lyckligtvis har solkraftshökarna hos maskrospartiet blivit betydligt färre de senaste åren. Och pragmatikerna blivit fler.
För min del tror jag att socialdemokratin begår ett historiskt misstag om vi släpper en prövande, dynamisk, inställning till energifrågorna och kryper ner i endera skyttegrav. Lösningen på morgondagens energiförsörjning finns inte i större kärnkraftverk, med svårberäkneliga risker och mångfaldigt negativa bieffekter på miljö. Ingen väldesignad och glättig kampanj i världen kan bortförklara vad som står på spel om någon liten del av kärnkraften fallerar. Eller hur arbetare som bryter uran drabbas. Världen är större än Sverige.
Socialdemokratin tjänar heller ingenting på att strypa tillväxten via kortsiktiga och otillräckliga vind-, sol- och blandlösningar. Konsekvenserna för sysselsättning och välfärd skulle bli katastrofala, inte minst mitt under den allvarligaste ekonomiska krisen sedan depressionen. Vi får heller aldrig köpa idén om att miljö och välfärd står i konflikt till varandra; att det krävs att vi plockar bort viktiga delar av den materiella standarden för att gynna en hållbar utveckling. Problemet med miljöfarliga transporter löser vi inte genom att subventionera lokalodlade grödor och välja bort afrikanska exportvaror. Orsakerna till de globala miljöproblemen försvinner inte genom att angripa symptomen. En hållbar politik för framtiden måste kombinera idén om att alla världens ekonomier ska växa med klimatkloka idéer. Den socialdemokratiska historien kräver mer av oss än att offra viktiga ideologiska värden.
Bägge linjerna är lika fel ute i att plocka fram en gammal verktygslåda på nya problem. Kärnkraftslobbyn genom att underskatta sprängkraften i ny forskning och ett skifte från miljöskadlig till miljöfrämjande industri. Den präglas dessutom av feghet i att inte våga ta tag i de verkligt strukturella problemen kring samhällets energiförsörjning. Ekokoftorna genom att hävda att det finns en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och en hållbar och grön framtid. Även dessa underskattar möjligheterna till nyinvesteringar i framväxande sektorer i samhällsekonomin. Politik handlar om att kläcka och implementera nya idéer. Inte damma av gamla och tro att enskilda särintressen ska presentera svar för hela samhället.
Nu är det dags att plocka fram en socialdemokratisk paradgren, nämligen hur vi kan dra nytta av den befintliga ekonomin för att stimulera andra värden och en ny utveckling. I stället för att blint fästa blicken på vilka energislag som finns i dag, eller vilka som eventuellt kan finnas om tjugo år, borde vi vässa de ekonomiska verktygen på att faktiskt åstadkomma verklig förändring. Jag har själv pendlat mellan att vara kärnkraftsvän till skarp kritiker, i olika omgångar, och jag tror att styrkan i socialdemokratin i stort ligger i just det. Att kritiskt och successivt mäta idéernas bärkraft gentemot varandra och låta ett deliberativt samtal styra den politiska agendan. Inte dogmer och intressefinansierad forskning. Det behövs fler incitament för att ställa om från kärnkraft till klimatneutrala energiresurser. I dag.
Vi kan börja med att använda en betydligt större andel av övervinsterna hos energibolagen för att finansiera ny forskning - och sporra nya investeringar - kring verkligt hållbara elkällor. På samma sätt har vi under brännande finanskris en gyllene chans att investera i grön forskning, gröna jobb och en grön tillväxt. Ett socialdemokratiskt stimulanspaket borde inte bara fokusera på att höja privatkonsumtion och likviditet, utan faktiskt mer grundläggande styra om resurser från gårdagens miljöskadliga och olönsamma bolag och industrier, till morgondagens företag och branscher. Enligt samma mönster som socialdemokratiska idéer har format om historien är det vårt gemensamma ansvar att lyfta blicken från den dagsaktuella pajkastningen till verkligt långsiktiga lösningar. Lösningar med idépolitisk spänst och ideologisk klangfärg.
Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det om och om igen; varje tid kräver sina lösningar. Aldrig har det känts så angeläget som nu.
