Som vanligt återfinns de mest intressanta nyheterna någonstans i marginalerna på morgontidningen. Som i dag. Så här står det exempelvis djupt inne i dagens upplaga av Dagens nyheter:

“GREKLAND. Grekisk polis har hittat kropparna efter 16 migranter som drunknat i en flod längs den turkiska gränsen. De omkomna var en del av en större grupp som försökte ta sig till Grekland, de vuxna simmandes och barnen i båt. Grekland är en omfattande inträdesport för flyktingar till Europa.”

Språket är torrt och spartanskt. Berättelsen hård och kompromisslös. Vilket samhälle tillåter människor att drunkna för att skydda de egna gränserna? Hur kommer det sig att världens rikaste region, skuldkris eller inte, ännu i dag förvägrar människor en framtid i värdighet? Och varför vågar inte fler driva frågan om en gemensam, liberal och rättssäker asyl- flyktingpolitik i Europa? Svaren från beslutsfattarna dröjer.

Den europeiska flyktingdebatten går snarare bakåt. Närmare isolation och stängda gränser och hårdare tag längs färdvattnen i Medelhavet. I Italien beordrar regeringen polis och militär att patrullera kuststräckorna. Övriga Europa antingen tiger eller genomför åtstramningar, inte sällan ivrigt påhejade av en uppeldad opinion.

Någonting är sjukt och ruttet i en värld där vilken sida av en gräns du råkat födas på avgör om du får leva eller inte. Att samma logik som stöpte den moderna nationalstaten vid den westfaliska freden 1648 ännu är regerande är lika delar ett mysterium som ett hot mot progressiva och humanistiska värden. Frågan är bara om det finns människor som är beredda att möta tragedin och åstadkomma förändring.

Missa för all del inte det fantastiska reportaget i Der Spiegel från förra året.

Intressant om Politik, Samhälle, Flyktingpolitik, Asylpolitik, Grekland, Invandring, Migration

Ingen stad i USA har genomgått en så extrem förvandling som Detroit. Från att ha varit en blomstrande motormetropol med en snabbt växande befolkning liknar den i dag mest en spökstad. 1950 bodde närmare två miljoner personer i Detroit. I dag är samma siffra strax över 900 000. Inom loppet av ett decennium - en period som präglats av nedskärningar och konkurser inom fordonsindustrin - har 50 000 personer lämnat Detroit. Utvecklingen är lika delar häpnadsväckande som tragisk.

I centrala Detroit står flera kontorsbyggnader tomma och stadens borgmästare aviserade nyligen att man planerar att riva flera hus som inte är lönsamma. Och mycket lite tyder på att det ska vända. De stora fordonskoncernerna Ford och Chrysler brottas fortfarande med en sviktande lönsamhet och har svårt att konkurrera med internationella bilmärken. GM, tidigare kronjuvelen i amerikansk bilindustri, togs förra året över av den federala regeringen.

Ett gäng dokumentärfilmare har i tre delar skildrat Detroits allra skitigaste och mest miserabla sidor. Alla delar går att se via Youtube, men går också att köpa på dvd.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, USA, Detroit

Som om att det inte räckte med att ett av världens fattigaste länder drabbats av giriga ockupationsmakter, krig och svält så smulade jordbävningen sönder det lilla hopp som trots allt fanns kvar hos befolkningen. Men egentligen blev katastrofen mest ett klimax på århundranden av obegriplig och oöverblickbar misär.

För ungefär ett år sedan läste jag ett reportage i Newsweek om den extrema sociala och ekonomiska kollaps som utgjorde fonden för Haitis samtidshistoria. En av bilderna föreställer en pojke, som inte kan ha varit mer än 7 år då bilden togs, som står på ett korrigerat plåttak och tittar storögt mot fotografen. Han står där iklädd en smutsig vit t-shirt, underbyxor utan något på fötterna. Strax nedanför honom slukar vattenlinjen halva väggen till vad som kanske en gång var hans hem. Då hade en serie av mindre översvämningar och naturkatastrofer förvärrat en redan överjävlig situation för det ofta bortglömda landet i Västindien.

Den här gången blev det annorlunda. Nu har ett helt samhälle fullständigt utraderats, familjer klyvts itu. Kontrasterna blir tydligare, det mänskliga ödet mer påträngande. Kvar finns förödelsen, de grusade drömmarna och fattigdomens förbannelse som dömt haitierna till en livstid i förnedring. Hur mycket tragedi ska människor behöva utsättas för? När ska det vara nog? Men allra mest undrar jag vad som hände med den barfotade pojken på plåttaket från förra året.

Sällan har Dylans ord känts mer aktuella än just nu. Så sent som för två år sedan betraktades John Maynard Keynes minst sagt med skepsis bland större delen av etablerade nationalekonomer. I bästa fall var han den naiva, okunniga, kusinen som ingen egentligen lyssnade på. Men för det mesta fungerade han snarare som en marginell antites, en historisk parentes, till tidens ekonomiska tänkande. Jag minns speciellt hur jag vid en föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet, under hösten 2006, fick höra föreläsaren ägna tio minuter åt att såga Keynes teorier och de resterande tre timmarna åt att presentera de snitsiga formlerna bakom den regerande utbudsekonomin. Det fanns två sätt att se på ekonomi: ett var rätt, det andra fel.

Men det är knappast något nytt. Bakgrunden till det teoretiska - och högst ideologiska - skiftet från Keynes cykliska efterfrågemodell till Friedmans statsfientliga laissez-faire-ramverk började i själva verket redan på 1960- och 1970-talet. Ofta förklaras det med att Keynes teorier inte förmådde förklara oljekrisens och stagflationens efterverkningar inom de västerländska ekonomierna. Friedmans introduktion av naturlig arbetslöshet och idékonceptet bakom prisflexibilitetens lov sågs som bättre verktyg att förklara ekonomiska modeller under förändring. Typ. Som så ofta handlade det egentligen lika mycket om politik, eller snarare om ett politiskt tolkningsföreträde under forskningsflagg. Sedan dess har de så kallade sötvattensekonomerna, ivrigt anförda av politiker och ledarsidor till höger, framgångsrikt lyckats etablera den klassiska liberalismens antaganden om samhälle och ekonomi som norm inom den nationalekonomiska forskningsvärlden. Till den grad att varje avvikelse eller kritik mulet tillrättavisades med knapphändig statistik och matematiska formler. En konformitet som uppenbarligen nådde ändå in till Aula Magna.

Trots det har den moderna nationalekonomin ständigt dragits med en handfull problem, särskilt verkligheten. De där estetiskt tilltalande kurvorna och på pappret logiska formlerna har nämligen varken lyckats förutspå ekonomins utveckling eller föreslå recept som har fungerat. Och ju mindre verklighet och utfall överensstämde med de egna profetiorna, desto mer inåtvänd och teknokratiserad blev nationalekonomin. Passade inte verkligheten kunde man ju alltid skruva på antaganden, som att utgå från att alla människor fattar rationella beslut eller att fria marknader skapar perfekt konkurrens och öppen information.

Ett år innan den finansiella krisen slog till på allvar höll en av Sveriges främsta makroekonomer en föreläsning vid Stockholms universitet, som bland annat handlade om framtiden för nationalekonomin. Efter att ha visat en serie av kurvor och jämfört olika länders ekonomiska prestanda landade han slutligen i den smått häpnadsväckande slutsatsen att lågkonjunkturernas tid är förbi. Från och med nu kommer vi i stället att uppleva en permanent tillväxt som bara kommer att kräva mindre penningpolitiska justeringar, menade han. Något säger mig att han inte längre använder den där presentationen i dag.

Och sedan smällde det till. Bricka efter bricka i den finansiella matrisen föll och smått obegripliga värden utraderades inom loppet av ett par timmar. Ledande ekonomer och tidigare självsäkra opinionsbildare stod som förstummade inför finansvärldens härdsmälta. Först nu började medier och offentlighet lyssna till nationalekonomer som höll fast vid Keynes grundantaganden och finslipade teorierna till moderna förhållanden. En av dem var Paul Krugman. En annan var Joseph Stiglitz. Tidigare tystade ekonomer började vädra morgonluft.

Sedan dess har debatten bland nationalekonomer, för första gången på 30 år, gradvis förskjutits till saltvattenekonomernas planhalva med en mer nyanserad och pragmatisk diskussion om ekonomins roll och funktionsätt. Liksom depressionen på 1930-talet skapade vakuumet efter 2008 års utrymme för nya och spännande idéer. Idéer som inte satte likhetstecken mellan ökade klyftor och tillväxt. Först nu verkar det som om det inletts ett mer kreativt, prövande, samtal om samhälle ekonomi. Ett samtal där marknadsevangelisterna lyckligtvis inte dominerar.

Några av idéerna har redan hunnit sättas på prov i två av vår tids viktigaste ekonomier. I Brasilien har den sittande PS-regeringen exempelvis tillämpat några av Keynes viktigaste principer; hög grad av sparande under högkonjunktur och en expansiv finanspolitik under lågkonjunktur för att mota krisen i grind. Resultatet är en avundsvärt hög tillväxt och en, med Brasiliens mått mätt, låg arbetslöshet.

Norrut på den amerikanska kontinenten, i USA, sjösattes tidigare i år ett rejält stimulanspaket med massiva investeringar i grön teknologi, infrastruktur och jobbskapande åtgärder inom privat och offentlig sektor. När jag var i USA under hösten svallade debattvågorna högt om de faktiska effekterna av Obamas ekonomiska politik. Inte helt otippat dominerade högertyckare kritikerna och mer progressiva opinionsbildare anhängarna. I dag kom siffror från politiskt oberoende CBO som penslar bilden av att paketet har lyckats dämpa fallet i efterfrågan och därmed påskynda återhämtningen. En av nyckeltabellerna kan du se nedan:

CBO:s beräkningar är knappast glada nyheter för de ännu dominerande högerekonomerna. Enligt läroböckerna i nationalekonomi borde nämligen en expansion av offentliga utgifter och skattehöjningar på den rikaste procenten av befolkningen tränga undan privata investeringar och bromsa tillväxten. Liksom elda på inflationen. I stället blir det amerikanska exemplet ett klart bevis för att allt inte är guld som glimmar bland de matematiska formlerna. Liksom att politik spelar roll. Förhoppningsvis kan den senaste tidens trend och utveckling lägga grunden för en vitalisering av en progressiv ekonomisk agenda som lyfter alla båtar och kombinerar en hög tillväxt med en mustig välfärdsstat. Och en gång för alla slå fast: Keynes hade rätt.

Intressant om: Politik, Samhälle, Ekonomi, Nationalekonomi, John Maynard Keynes, Milton Friedman, Tillväxt, Jobb, Arbetsmarknad

Damn that’s hot. Kurvan ovan illustrerar avvikelser i medeltemperaturen under perioden januari-december, från och med 1880 till och med dagens datum. Sammanställningen kommer från amerikanska National Climate Data Center och bilden kan inte penslas tydligare. Den globala förändringen i klimat och temperatur är långsiktigt strukturell och en bra bit över tidigare avvikelser. Tidigare mätningar har visserligen bekräftat farhågorna om klimatavvikelser, men ingen har kommit i närheten av så markanta förändringar.

Siffrorna är speciellt intressanta med tanke på att president Obama under gårdagen deklarerade att världens ledare med största sannolikhet inte kommer lyckas nå en handlingskraftig överenskommelse innan årsskiftet. Huruvida det beror på att den amerikanske presidenten redan har tillräckligt svårt att sy ihop en sjukvårdsreform på hemmaplan eller på politisk realism är egentligen ointressant. Faktum kvarstår: utan att vara klimatfundamentalist är det lätt att inse att världen står inför en ekonomisk och ekologisk kris. Som kräver lösningar.

I förra veckans nummer av Newsweek intervjuades vicepresidenten, tillika presidentkandidaten, Al Gore med anledning av hans senaste bok, betitlad Our Choice. Gore själv beskriver boken mer som ett rop på handling snarare än trevande, och siffermättad, verklighetsbeskrivning. “Tiden då vi kunde diskutera ligger bakom oss”, slår Al Gore fast. Boken fokuserar till stora delar på konkreta miljö- och energipolitiska reformer som konkret skulle minska växthusgaser och samtidigt stimulera tillväxt och sysselsättning inom nya sektorer. Till reaktorkramarnas besvikelse vänder Al Gore kärnkraften ryggen och pekar i stället på nästa generations förfinade energikällor, såsom geotermiska lösningar och ny teknik inom sol- och vindenergi. Bokens klimatrecept fungerar därmed som en direkt uppmaning till klimattoppmötet i Köpenhamn.

Our Choice är ett välkommet inlägg från vår tids skickligaste klimatdebattör, särskilt idén om att det behövs klimatavtal som både kombinerar ett grönt skifte med incitament för tillväxt och höjd sysselsättning. Det är lätt att greppa att geo- och dagspolitiska överväganden ligger bakom låsningen i den globala klimatpolitiken; de stora aktörerna drar slutsatsen att det finns för lite att vinna på investeringar i ny forskning och teknik för energilösningar. Få är beredda att kväva tillväxt och utveckling för att sänka utsläppsnivåer. Åtminstone inte på egen hand.

Det är också därför transnationellt bindande överenskommelser och nya, gröna, industrisektorer är kritiska för att åstadkomma genomgripande förändringar. Med ett tydligt resultat. En smart klimatpolitik baserad på nya idéer ställer placerar inte nödvändigtvis målen om grönare klot och tillväxt som motsatspar. Tvärtom är det möjligt att åstadkomma ett tvåeggat mål: sänkta utsläpp och växande ekonomier som sysselsätter fler och höjer välståndet. Om det politiska modet finns, det vill säga.

Intressant om Politik, Samhälle, Miljö, Klimat, Köpenhamn, Barack Obama, Kärnkraft, Solenergi, Al Gore

Gårdagens beslut i det amerikanska representanthuset är ett viktigt startskott för att börja reformera ett av världens dyraste, mest komplicerade och ineffektiva sjukvårdssystem. Ett system som dagligen läcker extrema summor pengar via slöseri och lämnar en tredjedel av USA utan heltäckande försäkring. Lagförslaget, som klubbades igenom med röstsiffrorna 220-215, är långtifrån perfekt men innehåller åtminstone en offentlig komponent för att stabilisera kostnader och ge mer heltäckande premier. Glädjande men egentligen inte speciellt förvånande. Den stora vårdstriden har inte ens börjat.

Desto mer förvånad blir jag när svenska medier, däribland Henrik Brors på DN, spänner bågarna och målar upp beslutet som en enorm framång. En och annan verkar rentav ha skalat av champagnefolien för sabrering. I själva verket hade ett avvisande från representanthuset inte varit annat än chockerande. Både för att demokraternas majoritet är betydligt större än i senaten - med övervägande del liberala ledamöter - men också för att institutionen i enlighet med konstitutionen är skapad för att snabbare fånga upp folkopinion och agera regeringsaktivist.

Nancy Pelosi, representanthusets talman, är välkänd som en av de starkaste liberala krafterna i amerikansk politik och har hela tiden insisterat på att inkludera den kontroversiella public option-komponenten i ett lagförslag. Av de ledamöter som röstade emot förslaget var nästintill alla republikaner och konservativa demokrater från glesbefolkade distrikt. En republikan röstade för.

Men för att reformen överhuvudtaget ska bli aktuell för Obamas undertecknande gäller det att även senaten godkänner huvuddragen i kongressens förslag, något som i nuläget är högst osäkert. Till att börja med befolkas senaten i större utsträckning av konservativa ledamöter, såväl inom det demokratiska som det republikanska lägret. Trots att demokraterna har en filibustersäker majoritet om 60 ledamöter består nämligen det egna lägret av så kallade centrists, huvudsakligen från konservativa ledamöter i södern, som uttryckt stark skepsis till en ökad roll för den offentliga sektorn i utformningen av en ny sjukvårdsmodell. Huruvida det beror på verklig övertygelse eller på det faktum att det är senatsval nästa år får stå för de enskilda ledamöterna. Själv lutar jag åt det senare.

Dessutom fungerar senaten inte sällan som hämsko mot allt för svepande reforminitiativ. Många är de tillfällen då en liberal - eller konservativ - majoritet glatt klubbat igenom förslag men hindrats av en splittrad och försiktig senatsförsamling. Mycket tyder på att det kan även kan bli sjukvårdsreformens öde. Vissa beräkningar ger vid handen att Harry Reid, senatens talman, kan lyckas skrapa ihop strax över 50 röster för en reform som liknar kongressens. Långtifrån det som krävs för att förhindra en republikansk filibuster med andra ord. Det är synd. CBO:s beräkningar visar nämligen att representanthusets lagförslag både skulle minska underskottet och täcka långt fler än de urvattnade reforminitiativ som kommit ur senatens förhandlingar. Och det är framför allt synd att valtaktiska överväganden ska grumla utsikterna för USA:s viktigaste politiska reform sedan 1960-talets rösträtts- och välfärdsexpansion.

Inom ett par veckor borde det utkristalliseras huruvida USA är redo för en verkligt progressiv sjukvårdsreform, eller om dess politiker än en gång duckar för de stora revorna i landets skyddsnät. Reformen är heller inte bara betydelsefull för de miljontals människor som saknar försäkring, den fungerar dessutom som ett eldprov för den progressiva rörelsens momentum globalt. I ett Europa där socialdemokratin befinner sig i en allvarlig idépolitisk svacka kan reformutsikterna på andra sidan Atlanten mycket väl visa sig vara det halmstrå av inspiration som behövs för vitaliseras. Likt Reagan och Thatcher under åttiotalet är internationella ledare betydelsefulla för att sätta agendor och etablera en samhörighet i de stora idépolitiska framtidsfrågorna. Senatens beslut är därmed en grindvakt för resterande delen av Obamas mandatperiod, liksom för möjligheterna till en ny era av progressiv dominans.

Intressant om Politik, Samhälle, USA, Barack Obama, Idépolitik, Sjukvård, Välfärd, Socialdemokraterna, Europa

Den etablerade sanningen i amerikansk politik är dels att landet i grunden är konservativt, eller mitten-höger på det politiska spektret; dels att den befintliga majoriteten i representanthuset tenderar att vara aktivistisk medan senaten fungerar som en modererande, konsensusorienterad, motvikt. Varken republikanska excesser eller omfattande demokratiska reformprogram har historiskt lyckats kombinera en majoritet i kongressen med 60 röster även i senaten.

Mycket tyder på att samma mekanismer äger rum i den nuvarande debatten om landets framtida sjukvårdsmodell. Representanthuset, som har en inte obetydlig del progressiva demokrater, kommer med största sannolikhet mejsla ut och rösta igenom ett sjukvårdspaket med public option, det vill säga en offentligt finansierad vård som konkurrerar med de privata försäkringslösningarna. Reforminitiativet har brett stöd i både det demokratiska partiet och i Vita huset, ivrigt påhejat av landets 44:e president.

Senaten är å andra sidan en helt annan historia. Den traditionstyngda kammaren befolkas av en väsentlig andel så kallade centrists eller moderates inom den demokratiska majoriteten om 59 ledamöter. I själva verket rör det sig om demokrater från konservativa delstater som är lite för rädda för att stöta sig inför nästa års senatsval och får lite för mycket lobbypengar från USA:s läkemedelsindustri för att våga stå upp för en heltäckande sjukvårdsreform.

Förr i tiden utgjorde det inte något problem eftersom en handfull ledamöter inom den republikanska minoriteten tillhörde partiets pragmatiska falang, så kallade Rockefeller-Republicans. Diskussionerna präglades av konstruktivitet och samsyn mellan demokraternas mittfåra och liberala republikaner. Dynamiken i senaten var bland annat det som möjliggjorde Lyndon B Johnsons reformansträngningar i form av bland annat Medicare.

Men sedan Reagans revolution inom GOP på 1980-talet har det skett ett betydelsefullt skifte i mentaliteten inom partiet som historiskt värnat frihet för individen och var en nyckelkomponent i avskaffandet av slaveriet. Gradvis knuffades liberala republikaner ut ur partiets big tent och både Newt Gingrichs Contract with America på 1990-talet och valet av George W Bush bidrog till att accelerera trenden ytterligare. Ambitionen var att etablera en permanent konservativ majoritet med ledamöter från partiets högerfalang.

I dag återstår endast 2-3 stycken som kan kännetecknas som pragmatiska, däribland Olympia Snowe. En av partiets mer liberala krafter, Arlen Specter, beskrev nyligen partiet som “hopplöst ahistoriskt och elitistiskt” och gick i stället över till demokraterna.

Konsekvensen har blivit att Obamas ibland väl naiva idé om bipartisanship, partiöverbryggande överenskommelser, mer eller mindre omöjliggjorts av rigida republikanska senatorer med starka intressen inom läkemedelslobbyn. Sedan i våras, när processen med sjukvårdsreform inleddes, har många befarat att den progressiva sjukvårdsplanen med offentliga inslag skulle manglas ned av det kompakta konservativa motståndet i senatskammaren. Och flera demokratiska ledare, bland annat Obama själv, har ibland vacklat i frågan och öppnat dörren för en urvattnad eftergiftskompromiss.

De flesta hade också räknat med att de bägge kamrarnas liberala ledamöter snällt skulle rösta med vilket förslag Obama än ställde sig bakom. Men vad som i stället har hänt de senaste dagarna är att både The Progressive Cacus, en vänstersinnad falang i representanthuset, och liberala senatorer gått samman och hotat med att rösta ner en skjukvårdsreform utan offentliga inslag. Därmed har den viktigaste kraften inom USA:s politiska system satt press på både Vita huset och majoritetsledarna i de bägge kamrarna.

Utvecklingen signalerar att det pågår ett fundamentalt skifte i amerikansk politik och att den gamla sanningen om en konservativ överbyggnad inte nödvändigtvis stämmer. Det är ännu för tidigt att utropa en ny progressiv era i USA, men det erbjuder åtminstone en glimt av vad en mer progressivt rotad politisk tradition kan åstadkomma. Och kanske viktigaste: Obama kan inte räkna med liberala röster genom att regera från mitten under grådaskigt samförståndsflagg.

De närmaste månaderna blir de kanske viktigaste i USA:s historia sedan LBJ:s Great Society-projekt på 1960-talet. 90 miljoner amerikaner saknar helt eller delvis sjukvårdsförsäkring och demokraterna har ett historiskt ansvar att rätta till en av landets kanske allvarligaste orättvisor. Lyckas reformen blir Obama troligen prisad som vår generations stora ledare. Strandar reforminitiativet riskerar han däremot att hänvisas till klubben av mediokra demokratiska presidenter, vid sidan av Jimmy Carter och Bill Clinton.

Intressant om Politik, Samhälle, Sjukvård, USA, Barack Obama, Ronald Reagan, Demokraterna, Senaten, Välfärd, Ekonomi, George W Bush

Som sympatisör av det tankekitt som hör hemma på den vänstra halvan av det politiska spektret förvånas jag inte sällan av den naivitet och människofrånvända nationalism som präglar vänsterns och den progressiva rörelsens syn på internationella frågor. Bistånd, humanitär hjälp och demokratiprojekt ses som självklara länkar i en välståndsalstrande utrikespolitik, men så fort det kommer till militära eller säkerhetsrelaterade ingripanden plockas argument om om så kallad folkrätt - som egentligen borde heta statsrätt - och mer eller mindre diffusa självständighetsklausuler fram. Historien kryllar av exempel på hur i övrigt demokratiskt och humanistiskt sinnade individer inom den breda vänstern blundar för diskriminering, förtryck och massförföljelser i totalitära och korrupta regimer.

Utvecklingen som skett sedan 11 september 2001 kallas i bland för en “ny era”, en värld som över en natt stöptes om med fundamentalt annorlunda logik och uttryckssätt. I själva verket fungerade terroristattackerna 11 september som en historisk kompressor, eller tidsaccelerator om  man så vill. Under de tio, femton, år som föregick 11 september 2001 kokade nämligen missnöjet inom exempelvis islamistiska sammanslutningar mot respektive amerikanska administrationers utrikes- och säkerhetspolitik. Skillnaden var bara att extremismen inte tog sig tillräckligt tydliga uttryck för att västvärlden skulle inse spännvidden och risken med en ökande intra- och interregional polarisering. Eller snarare: uttrycken fanns men inte på hemmaplan.

Några saker är viktiga att slå fast. Extremism i alla former är ett hot mot långvarig demokrati, ömsesidig handel och för människors frihet runt om i världen. Varje progressivt sinnad individ har ett ansvar att mejsla ut reformer som syftar till att uttolka och minimera inflytandet från terroristorganisationer. Och västvärlden har i synnerhet ett ansvar i att kombinera en förändrad utrikespolitik med en ökad militär kapacitet i de områden som dras med de högsta riskerna. Misslyckas vi med att hantera - och lösa - de akuta problem som samtiden står inför riskerar klyftorna mellan världens fattiga och rika länder att öka och möjligheterna att utvidga demokratin till fler länder att minska. Då krymper chanserna att få fler röster att höras i alla världens hörn.

Men det är förstås viktigt att göra en åtskillnad mellan instabila stater - där mer eller mindre organiserade extremistgrupper hotar närområdet - och renodlade diktaturer som prioriterar bronsstatyer framför massvält. Medan de sistnämnda utan tvekan i politisk mening förnekar miljontals människor frihet och yttrandefrihet (och inte minst Ben & Jerry’s-glass) utgör inte alla ett omedelbart hot mot omvärlden. Där hjälper det knappast att med militära medel vrida makten ur greppet på den styrande regimen. Tvärtom krävs ett långsiktigt och mödosamt arbete för att öppna upp samhället och stöda de folkliga motståndsrörelser som eventuellt finns. Ingen bomb i världen kommer att befria Nordkoreas folk.

De mest alarmerande tendenserna finns i stället i länder som Pakistan, Somalia, Irak och Afghanistan. I samtliga fall finns en hög grad av militanta organisationer med fundamentalistiska förtecken som hotar stabiliteten inte bara inom det egna landet utan även för regionen i stort. För att motverka en vidare spridning av inflytande krävs en samordnad insats från västvärlden, där den militära och diplomatiska kapaciteten finns. Det fungerar inte att, som i Irak, gå in och bedriva krigföring under ett par år för att sedan dra sig tillbaka. I stället borde den militära närvaron övergå i samhällsbyggande verksamhet, med ingenjörer, läkare och lärare. På samma sätt är det kritiskt att dramatiskt öka truppnärvaron i Afghanistan i allmänhet och vid den nordöstra gränsen mot Pakistan i synnerhet. Där finns de mest organiserade terroristcellerna som utgör det enskilt största hotet. Så sent som i går uppmanade exempelvis Al Qaedas andreman att trappa upp striderna mot de styrkorna, “med alla till buds stående medel”. Rebellernas kontroll av större delen av Somalia kan långsiktigt innebära att de demokratiska strävandena i ett redan sargat östra Afrika hämmas.

En ökad militär närvaro måste också flätas samman med ett ökat ansvar för länderna i väst. USA måste fortsätta bryta banden med sin historiskt dogmatiska syn på världspolitiken, vare sig det rör sig om kallsinnig realism eller oberäknelig neo-konservatism. Obama har gjort välkomnande avsteg från de två senaste presidenternas utrikesdoktriner, men det krävs ytterligare förnyelse för att åstadkomma verkliga framsteg. Respekten för särskilt Mellanöstern måste förtydligas och administrationens vilja att lägga grunden för självständiga, självstyrande, demokratier måste stärkas. Det gäller särskilt för Iran, som av den förre presidenten klumpades samman med allt som för stunden ogillades i världen. Landets känsliga historia och invecklade band med USA tillåter inte varken styvnackade linjetal eller subtilt utformade hot. Där har Obama och det amerikanska utrikesdepartementet än så länge valt en klok balans mellan diplomati och öppenhet mot Ahmadinejad och återkommande hänvisningar till folket som den viktigaste beslutsfattaren. Men mer behöver göras för att vidare undergräva den islamistiska regimen och lägga grunden för en folkvald och öppen demokrati. Banden mellan Europa, USA och andra demokratiska länder behöver stärkas för att etablera en multilateral säkerhetsmodell.

EU måste inse att det inte räcker med att stå och tjura vid sidlinjen. Någon form av fördrag som tydligare definierar en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik måste antas för att kunna fungera som en progressiv och global röst. Det hänger naturligtvis samman med en större idé om att luckra upp nationalstatens roll och bygga en välfärdsunion p å medborgarnas villkor. Det är hög tid för Europa att ta ansvar för att bryta ned terroristorganisationer som Hizbollah och Al Qaida och etablera långsiktigt fungerande institutioner som tjänar folket och inte korrupta regimmonarker.

Ovanstående kan tyckas kontroversiellt men främjar den breda vänsterns mål om global demokrati och solidaritet, med den enskilda individen som viktigaste beståndsdel. Rörelser, individer och organisationer som hotar människors säkerhet och rättigheter står i direkt motsats till idén om demokratin som den överordnade principen. Det är hög tid att sluta dalta med förtryckande regimer. Världens konflikter är för många för att negligera och vår tid kräver ledare som vågar genomföra konstruktiva lösningar på komplicerade problem.

Intressant om Politik, Samhälle, Internationellt, Al Qaida, Terrorism, Hizbollah, USA, EU, Afghanistan, Irak, Iran, Pakistan, Somalia, Barack Obama

Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det.

Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen.

Men händelseförloppet är naturligtvis ingen slump eller resultatet av ett naturligt utbyte av åsikter mellan den offentliga sfärens opinionsarenor. Tvärtom är kampanjen mot den svenska fackföreningsrörelsen en del av en långsiktig strategi, ackompanjerad av den borgerliga planhalvan, från tankesmedjor och näringslivsaktörer till regeringen och den moderata partiledningen. Valet 2006 handlade om så mycket mer än “en röst för jobb”. Det var också en röst för att slå in en kil i fackföreningsrörelsen och försvaga den, via reformer och påhopp, i så måtto att balansen på den svenska arbetsmarknaden rubbas till förmån för bolags-Sverige. Kampanjen mot LO anfördes - av lätt insedda skäl - inte av den borgerliga regeringens ledande representanter, eller ens av moderata partiföreträdare. Smutskastningskampanjen arrangeras i stället av aktörer inom mediesfären såväl som individer med kopplingar till den, med emfas, nyliberala tankesmedjan Timbro och dess förgreningar.

Det är knappast något nytt att politiska meningsmotståndare haft ett ont öga till LO och den svenska fackföreningsrörelsen. Ända sedan Svenska arbetsgivareföreningens glada dagar på 1970-talet har strategier, kampanjer och metoder mejslats ut i syfte att bräcka en av nyckelbrickorna på den svenska arbetsmarknaden. Med ett starkt fackligt inflytande blir det betydligt svårare för näringslivets aktörer att plocka ut övervinster och spela ut de anställda mot varandra. Men strax efter valet 2006 insåg den antifackliga ensemblen att tiden var mogen att sätta in den stora stöten mot fackföreningsrörelsen. Ömsom prövande, ömsom offensivt, har högerhökarna greppat efter halmstrån för att vända opinionen mot facket.

Att strategin varit framgångsrik råder det ingen som helst tvekan om. Betänk bara scenariot efter att en handfull medier uppmärksammade Wanja Lundby Wedins AMF-slarv. Ledarskribenter, kommentatorer och borgerliga proffstyckare stämde unisont in i en kritik av Wanjas agerande som inte bara handlade om det individuella agerandet utan om något kännetecknande för LO som helhet. Sinnrikt blev berättelsen om en osmidig LO-ledare i stället historien om hur facket svikit sina medlemmar.

Samtidigt finns det ingen anledning att sticka under stol med att LO och dess förbund har problem. Stora problem. Fackliga företrädare tycks fortfarande leva kvar i idén om ett industriellt Sverige där jobben finns inom stora koncerner. Den nya generationens låglönejobb som finns inom till exempel försäljning, egenföretagande franchiseverksamhet (7 Eleven) och andra icke-traditionella jobbsektorer ställer högre krav på en fackföreningsrörelse som är mer responsiv inför arbetsmarknadens förändringar och funktionssätt.

På samma sätt finns det obehagliga element av nationalstatsvurmande och genomgående patriarkala normer inom LO-kollektivet. Papperslösa arbetare ses exempelvis inte som en grupp att inkludera och hjälpa utan ett hot mot “den svenska modellen” (som i själva verket är en socialdemokratisk modell). I stället för att enögt skydda svenska avtal borde LO tillsammans med den europeiska fackföreningsrörelsens finna former för att utvidga en kollektivavtalsliknande modell till EU som helhet. Ungdomar tycks heller inte rymmas under LO-paraplyet, åtminstone inte för de som jobbar inom de nya låglönesektorerna. Det är också ett strukturellt jämställdhetsproblem att IF Metall åtnjuter extremt gynnsamma lönevillkor medan Kommunal släpar efter; LO lider av samma hämmande och vådliga jämställdhetsproblem som resten av Sverige.

Solidaritet handlar inte om att förvalta, bevara och skydda högavlönade Metallmedlemmar. Solidaritet handlar om att med ljus och lykta leta upp orättvisa förhållanden och vilja förbättra livssituationen för människor som lever under ekonomisk press och utsatthet. Målet måste vara att bli en inkluderande och solidarisk rörelse för de människor som har det allra tuffast. Tyvärr är inte LO där i dag. Med det sagt är LO:s funktion på den svenska arbetsmarknaden oumbärlig och en viktig motpart till näringslivets aktörer.

Huvudproblemet ligger heller inte hos LO.

Både vd:ar inom näringslivet och borgerliga megafoner har orkestrerat idén om att Sveriges höga arbetslöshet - som i skrivande stund omfattar närmare en halv miljon individer - till stor del kan skyllas på “fackets oansvar och envishet”. Alternativet till stora varsel och arbetslöshet är fackliga förbund som går med på lönesänkningar, menar dem. På motsvarande sätt kräver näringslivets aktörer att facket ska vara restriktiva med löneökningar under högkonjunktur, “för att inte skapa löneglidning så att inflationen skjuter i höjden.”

I själva verket är det precis tvärtom. En hög andel fackligt anslutna, generösa ingångslöner, hög a-kassa och inflytande på arbetsplatsen är en av de allra viktigaste byggstenarna för att säkerställa långsiktigt hög sysselsättning och tillväxt. Det, tillsammans med progressiv beskattning, skapar en stor och bred medelklass som förmår konsumera över konjunkturcyklerna. Dessutom är högre löner, visar forskning, en av de viktigaste faktorerna till en hög produktivitet inom arbetslivet.

Men det är lika mycket en fråga om att ansvar i grunden måste vara ömsesidigt för att fungera fullt ut. Ett näringsliv som trots stora vinstmarginaler, trots höjd omsättning och trots nya order ändå skär ned på antalet anställda och kräver lönesänkningar är helt enkelt inte skäligt. Eller ärligt. Därmed är girighet och kortsiktiga vinstmål lika viktiga förklaringar till uppsägningar och varsel. Många företag passar helt enkelt på att flytta verksamhet utomlands eller “effektivisera” under lågkonjunkturen, eftersom det erbjuder ett tacksamt spelrum som skulle bli svårsålt under högkonjunkturen. Och faktum är att en mycket stor andel av svenska bolag går över förväntan, mycket tack vare orderingångar från Asien. Men goda vinster kan alltid bli ännu högre, resonerar koncerncheferna, och hoppas att en försvagad fackföreningsrörelse gör det lite lättare att bredda marginalerna ytterligare. Lyckligtvis finns det, än så länge, en god motpart i fackföreningsrörelsen som modererar och etablerar kompromisser på arbetsmarknaden. Tydliga spelregler och riktlinjer skapar goda förutsättningar för långsiktig tillväxt och är positiva för en dynamisk marknadsekonomi.

Låt oss en gång för alla slå hål på myten om facket som tillväxtens stora fiende. Blicken bör i stället riktas mot företagens ledningar och de folkvalda som för närvarande har majoriteten i Sveriges riksdag. Där ligger nämligen huvudansvaret för den skenande arbetslösheten.

Intressant om Politik, Samhälle, LO, Jobb, Facket, Arbetsmarknad, Svenskt näringsliv, Svenska dagbladet, Dagens nyheter, Ekonomi, Wanja Lundby-Wedin

Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt.

Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset. Risken finns att förslaget urholkar stödet för det förslag som har starkast stöd bland liberala (i amerikansk bemärkelse) demokrater i senat och kongress.

Medan demokraterna, i vanlig ordning, har svårt att bestämma sig slipar den decimerade republikanska oppositionen knivarna och lanserar ett pärlband av annonser som syftar till att svartmåla alla försöka till en mer heltäckande sjukvårdsreform. Lösningen, enligt deras mening, är i stället att införa ökade inslag av skatteavdrag för att täcka en större andel av befolkningen. Modellen känns igen. På samma sätt som republikaner och PAC:s - Political Action Committees - sköt Clintonadministrationens sjukvårdsambitioner i sank för 16 år sedan samlar sig den amerikanska högern än en gång för att grusa landets kanske viktigaste välfärdsreform sedan 1960-talet. Frågan är om administrationen - som tyngs av en knackig ekonomi, kommande miljöreformer, situationen i Iran och två parallella krig - förmår stå emot högerns kritikstorm och samla de egna leden inför slaget om sjukvården. Nu eller aldrig.

Intressant om Politik, Samhälle, Barack Obama, Välfärd, Sjukvård, Republikanerna, Demokraterna