Queens möter Kingston

By the hammer of Thor vilken bra låt det här är.
Intressant om Kultur, Musik, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop, Nas, Damian Marley, As We Enter, Distans Relatives

By the hammer of Thor vilken bra låt det här är.
Intressant om Kultur, Musik, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop, Nas, Damian Marley, As We Enter, Distans Relatives

Fashawn, en rappare från Fresno i Kalifornien, stod för en av årets i särklass bästa plattor i Boy Meets World. Med en snyggt komponerad rimteknik lyckades han pensla rika berättelser kring fysiska platser, personliga reflektioner och aktuella händelser i tiden. Skivan kapslade in allt det där som en klassiker ska innehålla, med en kreativitet och nyfikenhet inför hantverket som alltför mycket saknas i dagens genrelandskap.
I går meddelade dessutom Fashawn att han har ett nytt projekt på gång, nämligen ett helt mixtape där han rappar över Nas-instrumentaler. I tidigare intervjuer har han nämnt att inspirationen till Boy Meets World kom från just Nasir Jones i allmänhet och hiphophistoriens bästa skiva, Illmatic, i synnerhet. Något inte minst omslaget till Boy Meets World skvallrar om.
Ska bli riktigt spännande att se vad han lyckas koka ihop. Som ett litet smakprov har han släppt ett av spåren, betitlat Memory Lane efter låten med samma namn:
Och här är originalet med Nas, från 1994:
Intressant om Kultur, Musik, Hip Hop, Hip-Hop, Hiphop, Nas, Fashawn, Illmatic, Boy Meets World


En otrolig MC. En otrolig producent. Delikat musik uppstår.
En försmak inför deras andra platta som släpps senare i år:

Jadakiss feat. Nas - What If (för övrigt helt galet att det inte finns en enda bild med Nas och Jada tillsammans):

Damn, vem trodde att det här skulle hända: Lady Gaga - Poker Face (Pete Rock Remix). Och att den skulle bli så fantastisk. Pete Rocks mjukt rullande trummor ger Lady Gaga ett skönt souligt swag. Ett geni är vad han är, den gamle.
Sitter och lyssnar på Slim Thugs senaste skiva, Boss Of All Bosses, och än så länge överträffar den alla förväntningar. Mannen med Söderns sämsta hårdagar har lyckats peta ihop ett moget och tillbakalutat album som framför allt känns Houston ut i fingerspetsarna.
Med ett innehåll som känns lagom skrytigt, befriande episkt och med sinnrikt sirapssega syntslingor som sätter sig efter första lyssningen är jag helt fast. Efter en underskattad debut i Already Platinum känns det dessutom kul att den spenslige yrkesbrottslingen leverar ett så pass solitt och kreativt andraalbum. Vågar man hoppas på Houston igen?
Efter besvikelsen med den i alla avseenden pinsamt dåliga True Magic verkar det som om att Mr Smith har lyckats fokusera inför den kommande skivan, The Ecstatic. Hype?
Trots det försöker Michael Steele, republikanernas nyvalde ordförande, i en diskussion med DL Hughey och Public Enemys frontrappare Chuck D sälja in Grand Old Party, som mer eller mindre har patent på att driva frågor som gynnar en vit, välbeställd, övre medelklass, som ett mysigt och folkligt parti för hiphopgenerationen. Resultatet blir en blandning av pinsamma försök att verka gata (”I grew up on 8th Street right here in DC”) och beundransvärda inslag av självdistans. Kredd till Steele för att han ställde upp.