Damn that’s hot. Kurvan ovan illustrerar avvikelser i medeltemperaturen under perioden januari-december, från och med 1880 till och med dagens datum. Sammanställningen kommer från amerikanska National Climate Data Center och bilden kan inte penslas tydligare. Den globala förändringen i klimat och temperatur är långsiktigt strukturell och en bra bit över tidigare avvikelser. Tidigare mätningar har visserligen bekräftat farhågorna om klimatavvikelser, men ingen har kommit i närheten av så markanta förändringar.

Siffrorna är speciellt intressanta med tanke på att president Obama under gårdagen deklarerade att världens ledare med största sannolikhet inte kommer lyckas nå en handlingskraftig överenskommelse innan årsskiftet. Huruvida det beror på att den amerikanske presidenten redan har tillräckligt svårt att sy ihop en sjukvårdsreform på hemmaplan eller på politisk realism är egentligen ointressant. Faktum kvarstår: utan att vara klimatfundamentalist är det lätt att inse att världen står inför en ekonomisk och ekologisk kris. Som kräver lösningar.

I förra veckans nummer av Newsweek intervjuades vicepresidenten, tillika presidentkandidaten, Al Gore med anledning av hans senaste bok, betitlad Our Choice. Gore själv beskriver boken mer som ett rop på handling snarare än trevande, och siffermättad, verklighetsbeskrivning. “Tiden då vi kunde diskutera ligger bakom oss”, slår Al Gore fast. Boken fokuserar till stora delar på konkreta miljö- och energipolitiska reformer som konkret skulle minska växthusgaser och samtidigt stimulera tillväxt och sysselsättning inom nya sektorer. Till reaktorkramarnas besvikelse vänder Al Gore kärnkraften ryggen och pekar i stället på nästa generations förfinade energikällor, såsom geotermiska lösningar och ny teknik inom sol- och vindenergi. Bokens klimatrecept fungerar därmed som en direkt uppmaning till klimattoppmötet i Köpenhamn.

Our Choice är ett välkommet inlägg från vår tids skickligaste klimatdebattör, särskilt idén om att det behövs klimatavtal som både kombinerar ett grönt skifte med incitament för tillväxt och höjd sysselsättning. Det är lätt att greppa att geo- och dagspolitiska överväganden ligger bakom låsningen i den globala klimatpolitiken; de stora aktörerna drar slutsatsen att det finns för lite att vinna på investeringar i ny forskning och teknik för energilösningar. Få är beredda att kväva tillväxt och utveckling för att sänka utsläppsnivåer. Åtminstone inte på egen hand.

Det är också därför transnationellt bindande överenskommelser och nya, gröna, industrisektorer är kritiska för att åstadkomma genomgripande förändringar. Med ett tydligt resultat. En smart klimatpolitik baserad på nya idéer ställer placerar inte nödvändigtvis målen om grönare klot och tillväxt som motsatspar. Tvärtom är det möjligt att åstadkomma ett tvåeggat mål: sänkta utsläpp och växande ekonomier som sysselsätter fler och höjer välståndet. Om det politiska modet finns, det vill säga.

Intressant om Politik, Samhälle, Miljö, Klimat, Köpenhamn, Barack Obama, Kärnkraft, Solenergi, Al Gore

Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det.

Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen.

Men händelseförloppet är naturligtvis ingen slump eller resultatet av ett naturligt utbyte av åsikter mellan den offentliga sfärens opinionsarenor. Tvärtom är kampanjen mot den svenska fackföreningsrörelsen en del av en långsiktig strategi, ackompanjerad av den borgerliga planhalvan, från tankesmedjor och näringslivsaktörer till regeringen och den moderata partiledningen. Valet 2006 handlade om så mycket mer än “en röst för jobb”. Det var också en röst för att slå in en kil i fackföreningsrörelsen och försvaga den, via reformer och påhopp, i så måtto att balansen på den svenska arbetsmarknaden rubbas till förmån för bolags-Sverige. Kampanjen mot LO anfördes - av lätt insedda skäl - inte av den borgerliga regeringens ledande representanter, eller ens av moderata partiföreträdare. Smutskastningskampanjen arrangeras i stället av aktörer inom mediesfären såväl som individer med kopplingar till den, med emfas, nyliberala tankesmedjan Timbro och dess förgreningar.

Det är knappast något nytt att politiska meningsmotståndare haft ett ont öga till LO och den svenska fackföreningsrörelsen. Ända sedan Svenska arbetsgivareföreningens glada dagar på 1970-talet har strategier, kampanjer och metoder mejslats ut i syfte att bräcka en av nyckelbrickorna på den svenska arbetsmarknaden. Med ett starkt fackligt inflytande blir det betydligt svårare för näringslivets aktörer att plocka ut övervinster och spela ut de anställda mot varandra. Men strax efter valet 2006 insåg den antifackliga ensemblen att tiden var mogen att sätta in den stora stöten mot fackföreningsrörelsen. Ömsom prövande, ömsom offensivt, har högerhökarna greppat efter halmstrån för att vända opinionen mot facket.

Att strategin varit framgångsrik råder det ingen som helst tvekan om. Betänk bara scenariot efter att en handfull medier uppmärksammade Wanja Lundby Wedins AMF-slarv. Ledarskribenter, kommentatorer och borgerliga proffstyckare stämde unisont in i en kritik av Wanjas agerande som inte bara handlade om det individuella agerandet utan om något kännetecknande för LO som helhet. Sinnrikt blev berättelsen om en osmidig LO-ledare i stället historien om hur facket svikit sina medlemmar.

Samtidigt finns det ingen anledning att sticka under stol med att LO och dess förbund har problem. Stora problem. Fackliga företrädare tycks fortfarande leva kvar i idén om ett industriellt Sverige där jobben finns inom stora koncerner. Den nya generationens låglönejobb som finns inom till exempel försäljning, egenföretagande franchiseverksamhet (7 Eleven) och andra icke-traditionella jobbsektorer ställer högre krav på en fackföreningsrörelse som är mer responsiv inför arbetsmarknadens förändringar och funktionssätt.

På samma sätt finns det obehagliga element av nationalstatsvurmande och genomgående patriarkala normer inom LO-kollektivet. Papperslösa arbetare ses exempelvis inte som en grupp att inkludera och hjälpa utan ett hot mot “den svenska modellen” (som i själva verket är en socialdemokratisk modell). I stället för att enögt skydda svenska avtal borde LO tillsammans med den europeiska fackföreningsrörelsens finna former för att utvidga en kollektivavtalsliknande modell till EU som helhet. Ungdomar tycks heller inte rymmas under LO-paraplyet, åtminstone inte för de som jobbar inom de nya låglönesektorerna. Det är också ett strukturellt jämställdhetsproblem att IF Metall åtnjuter extremt gynnsamma lönevillkor medan Kommunal släpar efter; LO lider av samma hämmande och vådliga jämställdhetsproblem som resten av Sverige.

Solidaritet handlar inte om att förvalta, bevara och skydda högavlönade Metallmedlemmar. Solidaritet handlar om att med ljus och lykta leta upp orättvisa förhållanden och vilja förbättra livssituationen för människor som lever under ekonomisk press och utsatthet. Målet måste vara att bli en inkluderande och solidarisk rörelse för de människor som har det allra tuffast. Tyvärr är inte LO där i dag. Med det sagt är LO:s funktion på den svenska arbetsmarknaden oumbärlig och en viktig motpart till näringslivets aktörer.

Huvudproblemet ligger heller inte hos LO.

Både vd:ar inom näringslivet och borgerliga megafoner har orkestrerat idén om att Sveriges höga arbetslöshet - som i skrivande stund omfattar närmare en halv miljon individer - till stor del kan skyllas på “fackets oansvar och envishet”. Alternativet till stora varsel och arbetslöshet är fackliga förbund som går med på lönesänkningar, menar dem. På motsvarande sätt kräver näringslivets aktörer att facket ska vara restriktiva med löneökningar under högkonjunktur, “för att inte skapa löneglidning så att inflationen skjuter i höjden.”

I själva verket är det precis tvärtom. En hög andel fackligt anslutna, generösa ingångslöner, hög a-kassa och inflytande på arbetsplatsen är en av de allra viktigaste byggstenarna för att säkerställa långsiktigt hög sysselsättning och tillväxt. Det, tillsammans med progressiv beskattning, skapar en stor och bred medelklass som förmår konsumera över konjunkturcyklerna. Dessutom är högre löner, visar forskning, en av de viktigaste faktorerna till en hög produktivitet inom arbetslivet.

Men det är lika mycket en fråga om att ansvar i grunden måste vara ömsesidigt för att fungera fullt ut. Ett näringsliv som trots stora vinstmarginaler, trots höjd omsättning och trots nya order ändå skär ned på antalet anställda och kräver lönesänkningar är helt enkelt inte skäligt. Eller ärligt. Därmed är girighet och kortsiktiga vinstmål lika viktiga förklaringar till uppsägningar och varsel. Många företag passar helt enkelt på att flytta verksamhet utomlands eller “effektivisera” under lågkonjunkturen, eftersom det erbjuder ett tacksamt spelrum som skulle bli svårsålt under högkonjunkturen. Och faktum är att en mycket stor andel av svenska bolag går över förväntan, mycket tack vare orderingångar från Asien. Men goda vinster kan alltid bli ännu högre, resonerar koncerncheferna, och hoppas att en försvagad fackföreningsrörelse gör det lite lättare att bredda marginalerna ytterligare. Lyckligtvis finns det, än så länge, en god motpart i fackföreningsrörelsen som modererar och etablerar kompromisser på arbetsmarknaden. Tydliga spelregler och riktlinjer skapar goda förutsättningar för långsiktig tillväxt och är positiva för en dynamisk marknadsekonomi.

Låt oss en gång för alla slå hål på myten om facket som tillväxtens stora fiende. Blicken bör i stället riktas mot företagens ledningar och de folkvalda som för närvarande har majoriteten i Sveriges riksdag. Där ligger nämligen huvudansvaret för den skenande arbetslösheten.

Intressant om Politik, Samhälle, LO, Jobb, Facket, Arbetsmarknad, Svenskt näringsliv, Svenska dagbladet, Dagens nyheter, Ekonomi, Wanja Lundby-Wedin

Valet till Europaparlamentet 2009 markerar en tidpunkt när den svenska och europeiska socialdemokratin vidgar förtroendegapet gentemot potentiella väljare. När det gäller Socialdemokraterna i Sverige är valet ett misslyckande. Allt annat är naivt önsketänkande och PR-spinn från partiexpeditionen på Sveavägen. Att ett parti som i regel brukar ligga på omkring 40 procent av väljarkåren blott vinner förtroende hos var fjärde medborgare är en hård och tydlig dom. Som förpliktigar.

Någon försöker vifta bort resultatet med att valdeltagandet är så pass lågt att de socialdemokratiska sympatisörerna stannar hemma, som om det skulle vara en förklaring. Ett lågt valdeltagande signalerar snarare ett mer strukturellt problem av demokratisk karaktär, liksom en socialdemokrati som varken lyckas engagera eller motivera människor att ens bry sig om att rösta.

Ytterligare någon försöker försiktigt ursäkta 25-procentsfloppen med att socialdemokratiska väljare inte bryr sig om “EU-frågan” (vad nu det är) och därför inte röstar i valet. Än en gång är det en monumentalt dålig förklaring. Anledningen till att socialdemokratiska sympatisörer inte bryr sig om politik på europeisk nivå är dels en myt och dels en direkt konsekvens av att socialdemokratiska partiledningar historiskt duckat för varje ansats till en progressiv, framåtsyftande och radikal EU-debatt där politiken står i centrum. Myt därför att det speciellt inom nästa generations socialdemokrati, mest noterbart i Stockholms läns SSU-distrikt, finns en vital och dynamisk debatt om hur EU:s institutioner kan användas för att mejsla ut en progressiv och federalistisk linje för socialdemokratin. Det äldre partigardet, däremot, har ända sedan mitten av 1990-talet fått höra att EU handlar om att kapa åt sig fördelar för Sverige och att vi “tjänar” mest på att driva samarbetet på mellanstatlig grund.

Vad som däremot saknas är ett seriöst samtal om hur politiska muskler för Europaparlamentet skulle kunna höja valdeltagandet, ställa högre krav på de politiska partierna och dessutom lägga grunden för en gränslös debatt om framtidens samhälle. I stället har den svenska socialdemokratin fokuserat på att gå dogmatiska EU-motståndare till mötes och sålt ut politikens själva själ och nerv.

Valresultatet är också en följd av att partiets förstanamn, Marita Ulvskog, är en visionslös, onyanserad och okarismatisk politiker som borde avlägsnats från politikens rampljus redan efter valet 2006. Få förtroendevalda med så många fingrar i förra valets kampanjsyltburk har kommit så lindrigt undan intern kritik. Och däri ligger också problemet. I stället för att vaska fram och profilera den vassaste och mest idéstyrda personen till uppdraget att vara huvudkandidat till Sveriges största parti i världens största val väljer man en ointressant och urvattnad politiker av gårdagen. Det enda som har räddat Socialdemokraterna från fritt fall i Europaparlamentsvalet är alla outtröttliga valarbetare som jobbat dygnet runt för valseger, liksom kandidater längre ned på listan som bedrivit initierade och engagerande personvalskampanjer. När ska partiet lära sig?

Ovanstående blir än mer tydligt i Stockholmsregionen, där väljare ställer högre krav på personliga egenskaper, dömt ut socialdemokratin som politisk kraft. Numera är partiet fjärde störst i Stockholm, vilket är en kritisk signal om att det krävs en konkret förändring för att överhuvudtaget fungera som politisk kraft inför riksdagsvalet 2010. Det är hög tid att boka in det där krismötet och tänka om.

Socialdemokraternas luftiga valbudskap har inte räckt till för att knyta ihop politiken och verkligheten till ett sammanhängande projekt för samhället som människor kan greppa och relatera till. Jag är övertygad om att Mona Sahlin är rätt person att leda partiet, men det är dags att börja lyssna mer på magkänslan och den egna politiska kompassen och mindre på sifferbesatta partistrateger. Valet 2009 kan antingen fungera som en nystart och en tid av injektion av idéer och reformprogram, eller början till slutet på socialdemokratin som en progressiv kraft att räkna med. Väljarna har redan gett partiet besked. Frågan är om partitopparna lyssnar.

Valet till Europaparlamentet har huvudsakligen handlat om den typ av frågor som ligger inom ramen för det nuvarande samarbetets befogenheter. De olika kandidaterna har profilerat sig inom områden som klimat, handel och diskriminering för att på olika sätt fånga potentiella väljares uppmärksamhet. Men vad som har saknats är en större diskussion om en mer sammanhängande vision för Europaprojektet.

Var befinner sig EU om 25 år? Hur behöver maktdelningen se ut i framtiden för att tackla de stora framtidsfrågorna? Om vi menar allvar med en gemensam arbetsmarknad, varför kompletteras inte det med beskattningsrätt, överstatlig välfärd och medborgerliga rättigheter? Valrörelsen har allt för mycket handlat om att påverka unionens inriktning på marginalen och för lite om att våga pensla ut en glimt av framtiden. Å ena sidan kan det bero på att den svenska väljarkåren är erkänt kärv vad gäller allt som har med EU att göra. Å andra sidan gissar jag den strama kopplingen till partier - och inte enskilda kandidater - försvårar en tydligare profilering.

Den som lyckats allra bäst med att finna en röd tråd med de problem som vanliga människor pratar om hemma kring köksbordet och EU:s ogenomträngliga byråkrati är Ardalan Shekarabi, nummer åtta på Socialdemokraternas lista. Några av hans huvudpunkter handlar om en ny form av utrikespolitik för unionen, en progressiv omfördelning av resurser från jordbrukssubventioner till Europas förorter och vässad lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden. Och jag vet att Ardalan också långsiktigt vill förändra EU:s funktionssätt och kapacitet ytterligare. Det är också därför jag väljer att kryssa honom i årets val.

Men debatten om Europas framtid måste även föras i andra fora och med ett annat fokus än att vinna val å partiers vägnar. Tyvärr präglas Sverige i alltför stor utsträckning av en synnerligen svag idépolitisk nerv i den offentliga debatten. Effektiva och verkligt kreativa tankesmedjor är mer eller mindre icke-existerande och bortsett från utmärkta Arena är det fattigt på överstatliga samtal om på vilket sätt socialdemokratin kan forma sitt politiska projekt bortom nationalstaten.

Här är några av de saker som, enligt min mening, behövs för att flytta makt från myglande byråkrater och statstjänstemän till vanliga medborgare:

- Skrota Ministerrådet och inrätta ett bikameralt Europaparlament, en kammare med direktvalda ledamöter och den andra med företrädare för de respektive medlemsländerna.

- Välj en president som leder Kommissionen och fungerar som en exekutiv utövare av EU:s makt. Forma om Kommissionen till en form av europeisk regering, inklusive en utrikesminister.

- Skapa en europeisk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik.

- Stärk maktdelningsprincipen och ansvarsutkrävandet gentemot väljarna.

- Tillämpa federalistiska principer genom hela EU:s beslutskedja och låt subsidiaritetsprincipen vara vägledande i alla beslut.

- Avveckla jordbrukspolitiken, strukturfonderna och regionalfonderna.

- Etablera en verkligt fri invandring inom och till unionen.

- Stärk befogenheterna för Europas arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer för att utforma gemensamma riktlinjer för en europeisk arbetsmarknad.

- Flytta upp delar av den nationella välfärdspolitiken till Europaparlamentet, inklusive skatt- och budgetbefogenheter. Låt sammansättningen i parlamentet spegla vilken politisk linje som gäller för den stora delen av Europas befolkning. En socialdemokratisk majoritet skulle därmed kunna driva igenom en progressiv och omfördelande politik inom hela unionen. Om den vinner väljarnas förtroende, det vill säga.

- Skapa en ekonomisk reserv för kontracykliska åtgärder under lågkonjunkturer.

- Parlamentets ökade befogenheter i kombination med unionens ökade svängrum skulle etablera en viktig grund för ett verkligt offentligt samtal i Europa. Det skulle i sin tur lägga grunden för ett europeiskt partiväsende med unionsgemensamma frågor.

Med dessa åtgärder skulle politiken bli mer framträdande i EU och socialdemokratin skulle få en historisk chans att vinna väljarnas förtroende för vår generations stora sociala projekt. Demokratin skulle utvidgas från en nationell logik till sociala rättigheter som omfattar alla medborgare av unionen. En vidare integration av EU:s institutioner i kombination med en politisk majoritet med progressiva ambitioner skulle dessutom lägga grunden för en tydlig röst i världen. Inte en dag för tidigt.

Intressant om Politik, Samhälle, Europa, EU, Federalism, Ardalan Shekarabi, Socialdemokraterna

Ett av Sveriges minst pålitliga opinionsinstitut har genomfört en valundersökning inför det svårmätta Europaparlamentsvalet. Resultatet är att Moderaterna tokbackar, Socialdemokraterna går framåt något och att Piratpartiet landar på smått remarkabla 8 procent av röstandelen.

Är det bara jag som har svårt att ta det här på allvar?

Snarare än att försöka fånga in väljarsympatier via skakiga mätningar - i ett val där valdeltagandet dessutom är extremt lågt - borde mätinstituten fokusera på kvantitativa mått i de olika kampanjerna. Exempelvis skulle ett bra mått på partiernas valprestanda kunna vara gapet i engagemang; fler aktivister, sympatisörer och valarbetare signalerar troligen ett mer gediget stöd än att ett gäng grånande herrar (läs: Lundgren, Wibe & co) sörplar kaffe i en valstuga.

Vidare medför den stora andelen osäkra väljare att mätningar som genomförs längre från valdagen spretar betydligt mer än när väljarflödena är mer förutsägbara. Det faktum att EP-valet både betraktas som lite abstrakt och att väljarna generellt bestämmer sig de allra sista dagarna gör att det är hart när omöjligt att fånga in rättvisande resultat, ens veckorna inför valet.

Ett annat problem är att knappt hälften av befolkningen överhuvudtaget känner till att valet äger rum, vilket i sin tur kan förleda respondenterna att tro att undersökningen handlar om riksdagsvalet. Och som bekant präglas EP-valet av en fundamentalt annorlunda dynamik, både sett till frågor och synen på partierna. Den nationalstatliga vallogiken håller liksom inte.

Till sist har undersökningen bara genomförts på hushåll med ett fast telefonabonnemang vilket med stor sannolikhet exkluderar ett viktigt segment av befolkningen, nämligen det yngre. Huruvida det skvallrar om ett strukturellt högre väljarstöd för Pirat-, Miljö- eller Vänsterpartiet - som traditionellt har ett starkare stöd bland unga - är för tidigt att säga. Men en sak är säker: det här valet är långtifrån avgjort och någonting säger mig att valnatten kommer att präglas av åtminstone en, förhoppningsvis välkommen, överraskning.

Efter det tjeckiska godkännandet av Lissabonfördraget kan vänner av fördjupad EU-integration än en gång vädra morgonluft. Hade den tjeckiska senaten röstat emot förslaget till fördrag hade processen sannolikt avstannat fullständigt, och skapat ännu en konstitutionell kris för unionen. Nu finns det en ny chans att implementera ett av vår tids kanske viktigaste politiska dokument.

Med fördraget skulle fokus förskjutas från byråkrater och nationella särintressen till ett folkvalt parlament där politiska beslut fattas med enkel majoritet. Flera av kontinentens viktigaste framtidsfrågor skulle kunna fattas genom politiska förhandlingar och vägledas av idéburna konstellationer, snarare än maktgrupperingar med bas i respektive medlemsland. Fördraget lyfter även fram den sociala dimensionen tydligare, redan i portalparagrafen, och definierar varje medborgares rättigheter inom unionen. En av huvudpunkterna handlar exempelvis om social rättvisa, generationellt ansvarstagande och målet om full sysselsättning. En fullödig implementering skulle utan tvekan förflytta Europeiska unionen i progressiv riktning och lägga grunden för vitaliserade välfärdsambitioner inom samarbetet som helhet.

Motståndarna till det konstitutionella utkastet hävdar med frenesi att det skulle flytta makt från medborgarna och göra EU till en superstat. Frågan borde snarare ställas vem som har makten i dag? Enligt min mening är det toppolitiker och tjänstemän som fattar beslut i korridorer och bakom stängda dörrar. Offentlighet och transparens kommer på  undantag. Medborgarna ställs åt sidan. På samma sätt som Pajalas kommunfullmäktige är lika viktigt som den svenska riksdagen behövs också ett överstatligt EU för att genomföra sociala reformer, driva en global agenda och sätter medborgarnas intressen före marknadens.

Med fördraget skulle det skapas en mer naturlig koppling mellan väljare och vald samt bli lättare att ställa politiker till svars för de beslut som fattas. Unionen skulle få institutionella muskler att faktiskt åstadkomma en svepande förändring i människors vardag, med rätt politisk majoritet. Och det sistnämnda är viktigt. Vi kan aldrig reducera politiken till den nationella arenan med argumentet att “det kan ju bli en annan majoritet i EU”. På samma sätt som vi ställer oss bakom demokratins och öppenhetens principer på hemmaplan måste den politiska gärningen kopplas direkt till folkviljan även inom unionen. Finanskrisen har med all önskvärd tydlighet visat att det inte räcker att sitta och tjura på den nationella sidlinjen. Europa behöver ett starkare parlament, tydligare talespersoner, en utrikespolitisk röst och en gemensam säkerhets- och försvarspolitik för att tackla dagens, och morgondagens, problem. Lissabonfördraget är en bra början.

Det är dock en bra bit kvar tills fördraget blir verklighet. Först ska Irland rösta ja i en folkomröstning, något som är långtifrån självklart.  Alla minns vi 2007 med en besk eftersmak. Samtidigt är Irland ett av de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, och opinionsmätningar indikerar redan nu att stödet för en vidare EU-integration stärkts väsentligt sedan i höstas. Förhoppningsvis kan tidsandan skapa ett möjligheternas fönster för att vinna stöd för den transnationella demokratins kanske viktigaste reform. Inte en dag för tidigt.

Annat intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Europa, EU, Lissabonfördraget, DN, SvD, Integration, Socialdemokraterna