I går meddelade Barack Obama att hans administration planerar att införa ett totalt utgiftsstopp på mer eller mindre samtliga offentliga verksamheter de närmaste åren. Syftet är att börja beta av på det astronomiska underskott som skenade iväg under Bushåren, vilket i dagsläget landar på runt 92 miljarder amerikanska dollar. Än så länge är det osäkert om förslaget blir verklighet, men beskedet från Obama markerar utan tvekan en tydlig kursändring.

I dagsläget saknar omkring var tionde amerikan ett jobb, andelen som är beroende av matkuponger har ökat med 40 procent bara det senaste halvåret och stora delar av landets industrier går på tomgång. Förra årets stimulanspaket bidrog visserligen till att bromsa fallet i efterfrågan och kompenserade delvis för framför allt delstaternas kärva ekonomiska läge. Men redan i höstas stod det klart att det behövdes ytterligare omfattande investeringar för att skapa nya jobb och sporra investeringar och tillväxt. När arbetslösheten fortsätter att skvalpa runt tio procent är det ett besked så tydligt som något på att det är en lång väg kvar till återhämtning. Liksom att det behövs en offensiv kontracyklisk finansiell politik för att stärka ekonomin.

Obamas besked är oklokt både ekonomiskt och socialt och riskerar att fungera som en politisk kalldusch inför kongressvalet i september. Ambitionen är förstås att locka mittenväljare genom att bevisa att administrationen är fokuserade på att lindra budgetunderskottet. Men i själva verket tyder ingenting på att ett utgiftsstopp faktiskt kommer att åstadkomma önskvärda resultat. Flera ledande ekonomer menar i stället att frysta utgifter tvärtom kan skada den ekonomiska återhämtningen, med minskade skatteinkomster och ökade sociala utgifter. Effekten blir helt enkelt att man kyler ned en redan ljummen ekonomi och arbetsmarknad och blundar för verkligt trängande reformbehov.

Det är också synd att presidenten inte vågar utgå från progressiva ekonomiska principer i stället för att famla efter svar bland verklighetsfrånvända budgethökar med bäst-före-datum på 1990-talet. Keynesiansk ekonomisk teori förespråkar entydigt en offentlig expansion av utgifter under lågkonjunktur, med något högre underskott, i syfte att lindra effekterna och stärka arbetsmarknaden. Möjligen är det de övervintrade rådgivarna från Clintoneran som skiftat Obamas fokus från genomgripande reformer till underskottsängslan. För övrigt samma rådgivare som förespråkade en hastig avreglering av finanssektorn.

Och det är inte första gången underskottsbekämpning testas under lågkonjunktur. 1937 berättade nämligen Franklin D Roosevelts ekonomiska rådgivare att den ekonomiska politiken borde inriktas på att minska underskottet genom strypta offentliga utgifter. Alldeles oavsett om det var massarbetslöshet. Resultatet den gången blev att depressionen förlängdes med ytterligare ett par år och flera av de ambitiösa reformprogram som planerades försenades eller helt ställdes in. Bland annat ströks planerna på en allomfattande sjukvårdsförsäkring från reformagendan.

73 år senare står USA:s 44:e president på randen att upprepa samma misstag och kasta bort en historisk chans att styra in landet på rätt kurs. Frågan är om Obama driver igenom en katastrofal ekonomisk politik - och därmed tummar på reformambitionerna - eller om han faktiskt visar att han är beredd att kämpa för att mejsla ut en progressiv agenda för framtiden. Inom kort vet vi.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Barack Obama, USA, Arbetsmarknad, Jobb, Demokraterna, Washington, Demokraterna, Keynes

Sällan har Dylans ord känts mer aktuella än just nu. Så sent som för två år sedan betraktades John Maynard Keynes minst sagt med skepsis bland större delen av etablerade nationalekonomer. I bästa fall var han den naiva, okunniga, kusinen som ingen egentligen lyssnade på. Men för det mesta fungerade han snarare som en marginell antites, en historisk parentes, till tidens ekonomiska tänkande. Jag minns speciellt hur jag vid en föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet, under hösten 2006, fick höra föreläsaren ägna tio minuter åt att såga Keynes teorier och de resterande tre timmarna åt att presentera de snitsiga formlerna bakom den regerande utbudsekonomin. Det fanns två sätt att se på ekonomi: ett var rätt, det andra fel.

Men det är knappast något nytt. Bakgrunden till det teoretiska - och högst ideologiska - skiftet från Keynes cykliska efterfrågemodell till Friedmans statsfientliga laissez-faire-ramverk började i själva verket redan på 1960- och 1970-talet. Ofta förklaras det med att Keynes teorier inte förmådde förklara oljekrisens och stagflationens efterverkningar inom de västerländska ekonomierna. Friedmans introduktion av naturlig arbetslöshet och idékonceptet bakom prisflexibilitetens lov sågs som bättre verktyg att förklara ekonomiska modeller under förändring. Typ. Som så ofta handlade det egentligen lika mycket om politik, eller snarare om ett politiskt tolkningsföreträde under forskningsflagg. Sedan dess har de så kallade sötvattensekonomerna, ivrigt anförda av politiker och ledarsidor till höger, framgångsrikt lyckats etablera den klassiska liberalismens antaganden om samhälle och ekonomi som norm inom den nationalekonomiska forskningsvärlden. Till den grad att varje avvikelse eller kritik mulet tillrättavisades med knapphändig statistik och matematiska formler. En konformitet som uppenbarligen nådde ändå in till Aula Magna.

Trots det har den moderna nationalekonomin ständigt dragits med en handfull problem, särskilt verkligheten. De där estetiskt tilltalande kurvorna och på pappret logiska formlerna har nämligen varken lyckats förutspå ekonomins utveckling eller föreslå recept som har fungerat. Och ju mindre verklighet och utfall överensstämde med de egna profetiorna, desto mer inåtvänd och teknokratiserad blev nationalekonomin. Passade inte verkligheten kunde man ju alltid skruva på antaganden, som att utgå från att alla människor fattar rationella beslut eller att fria marknader skapar perfekt konkurrens och öppen information.

Ett år innan den finansiella krisen slog till på allvar höll en av Sveriges främsta makroekonomer en föreläsning vid Stockholms universitet, som bland annat handlade om framtiden för nationalekonomin. Efter att ha visat en serie av kurvor och jämfört olika länders ekonomiska prestanda landade han slutligen i den smått häpnadsväckande slutsatsen att lågkonjunkturernas tid är förbi. Från och med nu kommer vi i stället att uppleva en permanent tillväxt som bara kommer att kräva mindre penningpolitiska justeringar, menade han. Något säger mig att han inte längre använder den där presentationen i dag.

Och sedan smällde det till. Bricka efter bricka i den finansiella matrisen föll och smått obegripliga värden utraderades inom loppet av ett par timmar. Ledande ekonomer och tidigare självsäkra opinionsbildare stod som förstummade inför finansvärldens härdsmälta. Först nu började medier och offentlighet lyssna till nationalekonomer som höll fast vid Keynes grundantaganden och finslipade teorierna till moderna förhållanden. En av dem var Paul Krugman. En annan var Joseph Stiglitz. Tidigare tystade ekonomer började vädra morgonluft.

Sedan dess har debatten bland nationalekonomer, för första gången på 30 år, gradvis förskjutits till saltvattenekonomernas planhalva med en mer nyanserad och pragmatisk diskussion om ekonomins roll och funktionsätt. Liksom depressionen på 1930-talet skapade vakuumet efter 2008 års utrymme för nya och spännande idéer. Idéer som inte satte likhetstecken mellan ökade klyftor och tillväxt. Först nu verkar det som om det inletts ett mer kreativt, prövande, samtal om samhälle ekonomi. Ett samtal där marknadsevangelisterna lyckligtvis inte dominerar.

Några av idéerna har redan hunnit sättas på prov i två av vår tids viktigaste ekonomier. I Brasilien har den sittande PS-regeringen exempelvis tillämpat några av Keynes viktigaste principer; hög grad av sparande under högkonjunktur och en expansiv finanspolitik under lågkonjunktur för att mota krisen i grind. Resultatet är en avundsvärt hög tillväxt och en, med Brasiliens mått mätt, låg arbetslöshet.

Norrut på den amerikanska kontinenten, i USA, sjösattes tidigare i år ett rejält stimulanspaket med massiva investeringar i grön teknologi, infrastruktur och jobbskapande åtgärder inom privat och offentlig sektor. När jag var i USA under hösten svallade debattvågorna högt om de faktiska effekterna av Obamas ekonomiska politik. Inte helt otippat dominerade högertyckare kritikerna och mer progressiva opinionsbildare anhängarna. I dag kom siffror från politiskt oberoende CBO som penslar bilden av att paketet har lyckats dämpa fallet i efterfrågan och därmed påskynda återhämtningen. En av nyckeltabellerna kan du se nedan:

CBO:s beräkningar är knappast glada nyheter för de ännu dominerande högerekonomerna. Enligt läroböckerna i nationalekonomi borde nämligen en expansion av offentliga utgifter och skattehöjningar på den rikaste procenten av befolkningen tränga undan privata investeringar och bromsa tillväxten. Liksom elda på inflationen. I stället blir det amerikanska exemplet ett klart bevis för att allt inte är guld som glimmar bland de matematiska formlerna. Liksom att politik spelar roll. Förhoppningsvis kan den senaste tidens trend och utveckling lägga grunden för en vitalisering av en progressiv ekonomisk agenda som lyfter alla båtar och kombinerar en hög tillväxt med en mustig välfärdsstat. Och en gång för alla slå fast: Keynes hade rätt.

Intressant om: Politik, Samhälle, Ekonomi, Nationalekonomi, John Maynard Keynes, Milton Friedman, Tillväxt, Jobb, Arbetsmarknad

Gårdagens beslut i det amerikanska representanthuset är ett viktigt startskott för att börja reformera ett av världens dyraste, mest komplicerade och ineffektiva sjukvårdssystem. Ett system som dagligen läcker extrema summor pengar via slöseri och lämnar en tredjedel av USA utan heltäckande försäkring. Lagförslaget, som klubbades igenom med röstsiffrorna 220-215, är långtifrån perfekt men innehåller åtminstone en offentlig komponent för att stabilisera kostnader och ge mer heltäckande premier. Glädjande men egentligen inte speciellt förvånande. Den stora vårdstriden har inte ens börjat.

Desto mer förvånad blir jag när svenska medier, däribland Henrik Brors på DN, spänner bågarna och målar upp beslutet som en enorm framång. En och annan verkar rentav ha skalat av champagnefolien för sabrering. I själva verket hade ett avvisande från representanthuset inte varit annat än chockerande. Både för att demokraternas majoritet är betydligt större än i senaten - med övervägande del liberala ledamöter - men också för att institutionen i enlighet med konstitutionen är skapad för att snabbare fånga upp folkopinion och agera regeringsaktivist.

Nancy Pelosi, representanthusets talman, är välkänd som en av de starkaste liberala krafterna i amerikansk politik och har hela tiden insisterat på att inkludera den kontroversiella public option-komponenten i ett lagförslag. Av de ledamöter som röstade emot förslaget var nästintill alla republikaner och konservativa demokrater från glesbefolkade distrikt. En republikan röstade för.

Men för att reformen överhuvudtaget ska bli aktuell för Obamas undertecknande gäller det att även senaten godkänner huvuddragen i kongressens förslag, något som i nuläget är högst osäkert. Till att börja med befolkas senaten i större utsträckning av konservativa ledamöter, såväl inom det demokratiska som det republikanska lägret. Trots att demokraterna har en filibustersäker majoritet om 60 ledamöter består nämligen det egna lägret av så kallade centrists, huvudsakligen från konservativa ledamöter i södern, som uttryckt stark skepsis till en ökad roll för den offentliga sektorn i utformningen av en ny sjukvårdsmodell. Huruvida det beror på verklig övertygelse eller på det faktum att det är senatsval nästa år får stå för de enskilda ledamöterna. Själv lutar jag åt det senare.

Dessutom fungerar senaten inte sällan som hämsko mot allt för svepande reforminitiativ. Många är de tillfällen då en liberal - eller konservativ - majoritet glatt klubbat igenom förslag men hindrats av en splittrad och försiktig senatsförsamling. Mycket tyder på att det kan även kan bli sjukvårdsreformens öde. Vissa beräkningar ger vid handen att Harry Reid, senatens talman, kan lyckas skrapa ihop strax över 50 röster för en reform som liknar kongressens. Långtifrån det som krävs för att förhindra en republikansk filibuster med andra ord. Det är synd. CBO:s beräkningar visar nämligen att representanthusets lagförslag både skulle minska underskottet och täcka långt fler än de urvattnade reforminitiativ som kommit ur senatens förhandlingar. Och det är framför allt synd att valtaktiska överväganden ska grumla utsikterna för USA:s viktigaste politiska reform sedan 1960-talets rösträtts- och välfärdsexpansion.

Inom ett par veckor borde det utkristalliseras huruvida USA är redo för en verkligt progressiv sjukvårdsreform, eller om dess politiker än en gång duckar för de stora revorna i landets skyddsnät. Reformen är heller inte bara betydelsefull för de miljontals människor som saknar försäkring, den fungerar dessutom som ett eldprov för den progressiva rörelsens momentum globalt. I ett Europa där socialdemokratin befinner sig i en allvarlig idépolitisk svacka kan reformutsikterna på andra sidan Atlanten mycket väl visa sig vara det halmstrå av inspiration som behövs för vitaliseras. Likt Reagan och Thatcher under åttiotalet är internationella ledare betydelsefulla för att sätta agendor och etablera en samhörighet i de stora idépolitiska framtidsfrågorna. Senatens beslut är därmed en grindvakt för resterande delen av Obamas mandatperiod, liksom för möjligheterna till en ny era av progressiv dominans.

Intressant om Politik, Samhälle, USA, Barack Obama, Idépolitik, Sjukvård, Välfärd, Socialdemokraterna, Europa

Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut.

Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och polemiken mellan en borgerliga, tudelad, samhällsmodell och ett samhälle med slutna klyftor och en ökad grad av sammanhållning. Personligen hade jag gärna sett att den socialdemokratiska statsministerkandidaten, med emfas, hade nämnt att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna växt som snabbast de senaste 20 åren. Så också under socialdemokratiska regeringar. Men allt som allt var det en skicklig balans mellan oppositionell samhällskritik och regeringsambitioner.

Det är ingen slump att jag rubriken innehåller “norsk-svensk” och inte “svensk-norsk”. Det är nämligen från det bergiga landet i väst som vi hittar den mest spännande idégrytan just nu. Socialdemokratins och den progressiva rörelsens klarast lysande ledare, gästtalande norske statsministern Jens Stoltenberg, vågade lyfta blicken och sätta ord på tidsandan. Så pass bra att jag för ett ögonblick visualiserade en migration till det lilla landet i väst.

I rika penseldrag från en palett av socialdemokratiska reformambitioner smälte han samman den norsk-svenska arbetarrörelsens historiska arv med specifika erfarenheter från koalitionsarbetet hjemme i Hanseland. En lång passage handlade om vikten av att varje länk i den socialdemokratiska rörelsen behövs och har ett egenvärde. “Alla kan tycka, men det svåraste som finns är att arrangera ett möte på lokal nivå. Politik och organisation hänger samman [..] Jag sätter stor prestige i att alltid värva fler än vår partisekreterare.”

Socialdemokratins framgångar beskrivs allra bäst i kontrasten med Sverige, om hur respektive regering använt den finanspolitiska verktygslådan för att möta krisen. Medan den borgerliga regeringen i Sverige sänkte skatterna - och därmed kastade vatten på ett redan rödglödgande konjunkturaggregat - passade Stoltenberg på att stapla upp överskotten. När krisen väl slog till stod den borgerliga regeringen med närapå tomma kassakistor. I Norge, å andra sidan, hade man skrapat ihop efterkrigstidens största offentliga överskott. Och när Sverige stramade åt och undernärde de offentliga verksamheterna sjösatte den norska regeringen ett av västvärldens största stimulanspaket. Vägar byggdes, skolor renoverades, den offentliga sektorn moderniserades och investeringar i grön teknik genomfördes. Aldrig har det varit enklare att erbjuda en tydlig ideologisk kontrast, liksom ett bevis för att politik faktiskt spelar roll. Nu, mitt under den djupaste svackan, har Norge en arbetslöshet på tre (3!) procent medan Sverige klättrar allt närmare tvåsiffrigt.

Den norske statsministern stannade dock inte vid att notera skillnaderna. Finanskrisen har nämligen “placerat den nyliberala ekonomiska modellen på bakgården” och “medan resten av världen överger Reagans och Thatchers ekonomiska teorier håller Sverige krampaktigt fast vid dem”. Skillnaden i politik illustrerar därmed ett seismiskt skifte i synen på politikens roll i ekonomin och vice versa. Med slutsatsen att Keynes har gjort sin kanske största comeback på över fem decennier.

Han lyckades dessutom förmedla en känsla av att socialdemokratin i Norge inte bara sysslar med förvaltning och budgetbalansering - likt regeringarna Persson. “Vi bygger någonting större, någonting bättre”, nämnde han vid ett tillfälle. Vad som händer i Norge just nu är de socialdemokratiska reformguldåren i modern tappning. En tro på politikens kraft att förändra och frigöra människor inre drömmar.

Även Mona Sahlin återkom till tanken. Valet står mellan en regering som klyver, sorterar och urholkar de ekonomiska förutsättningarna för folkflertalet och en rödgrön regering som vill göra Sverige till världens bästa land för tillväxt, sysselsättning och drömmar. Både Stoltenberg och Sahlin betonade också att alla människors öden är intimt sammanflätade och kräver gemensamma insatser och lösningar. Eller som det snyggt stod på kompisen M:s valaffisch 2006: alla drömmar behövs. Perspektivet känns hoppfullt.

Och kanske är det just där, i skärningspunkten mellan den norska och svenska idédebatten, som socialdemokratin ska befinna sig för att blomstra ut till den vitala och framåtblickande idérörelse som åstadkommer långsiktig förändring. En socialdemokrati reflekterad i de historiska erfarenheterna av decenniers reformarbete och stöpt i nutida verklighet och vardag. En socialdemokrati som inte bara söker regeringsuppdraget, utan faktiskt också förtjänar detsamma.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Jobbkongres, Partikongress, 2009, Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, Fredrik Reinfeldt, Ideologi, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb

De senaste veckorna har ett pärlband av utspel från socialdemokratiska företrädare presenterat reformförslag under förnyelseflagg. Det har handlat om allt mellan skatteavdrag för tjänstesektorn till ett avskaffande av LAS och en försiktighetsprincip i skattefrågan. Debattörerna har betonat vikten av att apellera till medelklassen för att vinna nästa val och helt enkelt skjuta frågor om klassklyftor, jämlikhet och en progressiv mångfaldspolitik åt sidan. Artiklarna har närmast präglats av en räddhågsenhet, ängslan och inte minst ett sviktande självförtroende inför den egna politiken - och trianguleringsverktygen har plockats fram. If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Problemet är bara att det är självbedrägeri. Inget politiskt parti vinner långsiktigt mark på anpassning och undfallenhet inför samhällets verkliga problem. I synnerhet inte socialdemokratin. Arbetarrörelsens styrka har historiskt varit att förmått fläta samman ideologiska principer om lika chanser för alla och en hög grad av ekonomisk utjämning med reformer riktade till hela samhället. Därför har Socialdemokraterna aldrig heller varit ett klassparti; politiken syftar till att stärka hela samhället.

Idén om förnyelse som högerorientering är lika felaktig som de som hävdar att socialdemokratin måste gå vänsterut för att vinna väljarnas förtroende 2010. Vad den samtida socialdemokratin behöver allra mest är i stället en rikare idédebatt, självförtroende och engagerade partimedlemmar som för samtal med människor i sin närhet. Förnyelse handlar om att i verklig mening smida de nya idéer och förslag som stärker människors inflytande över sina egna liv. Inte om att uppslukas av villamattornas lyxproblem.

Jag tror att legitimiteten och förtroendet för socialdemokratin gradvis har urlakats i samband med att den politiska kompassen försvann strax efter budgetsaneringen på 1990-talet. Och missförstå mig inte: saneringen var viktig och lade på mer än en punkt grunden för Sveriges urstarka ekonomiska tillväxt de efterföljande tio åren. Men någonstans mellan de sena mötena på finansdepartementet och förstamajtalen på Norra bantorget försvann de bärande principerna och de svepande framtidsvisionerna för socialdemokratin. Vilket väljarna med all önskvärd tydlighet märkte.

Kanske handlar det i stället om att vi i allt för stor utsträckning daltar med både väljarna i allmänhet och medelklassen i synnerhet. När jag pratar med kompisar och bekanta med en bekväm distans till socialdemokratins interna krumbukter är det varken presumtivt vådliga fastighetsskatter eller livspussel som nämns. Snarare att man är frustrerad och besviken över en socialdemokrati som nöjer sig med återställare till status quo när problemen är så mycket större och mer strukturellt rotade.

Det funkar liksom inte med att blunda för att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna ökat som snabbast de senaste tjugo åren. Trots socialdemokratiskt regeringsinnehav har den enorma ekonomiska expansionen på 1990-talet inte gynnat låg- och medelinkomsttagare, vars inkomster legat stilla. I stället har inkomstklyftorna mellan de allra fattigaste och de allra rikaste skjutit i höjden och Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. Börsen har gått upp med 30 procent sedan i januari. Hur mycket märks det i vanliga människors plånböcker?

Det räcker med att ta valfri tunnelbanelinje till någon av Stockholmsregionens miljonprogramsområden för att se var ambitionerna tagit slut. Den gamla och miljöförstörande industrin måste ersättas med en högteknologisk och grön sektor som skapar nya jobb. Offentliga byggnader och bostadsområdena behöver omfattande investeringar för att ge människor självkänslan åter. Och klyftorna måste minska.

Sverige behöver en politik som med lins och lupp hittar och löser vår tids stora samhällsproblem, inte taktiker som ängsligt och kosmetiskt skiftar fokus åt fel håll. Släpp trianguleringen och formulera i stället förslag utifrån en ideologisk samhällskritik. Vi tappar inte medelklassväljare för att vi pratar för lite om “livspussel” eller avdrag på hushållsnära tjänster. Vi förlorar väljare inom alla samhällsskikt för att idéerna är för få och kontakten med vanliga människor för svag. Socialdemokratin kan bättre.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Socialdemokraterna, Jobb, Mona Sahlin

Avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har krympt till 5 procentenheter. Samtidigt ligger Sverigedemokraterna och skvalpar omkring fyra procent och skulle enligt den senaste mätningen få en vågmästarroll i riksdagen. Jag ska för en gångs skull avstå från att berätta om min frustration över den svenska socialdemokratins oppositionsroll. Ni har hört det förut.

Den stora frågan är i stället varför Socialdemokraterna ännu inte lanserat ett vitalt och handlingskraftigt program för att både bekämpa krisen och vässa välfärdsstaten? I stället nappar partistrategerna på varje utspel som regeringen gör och triangulerar bort varje ansats till reformambitioner. Urvattnat, oseriöst och beklämmande.

Jag hatar att behöva säga det, men utan nya och friska idéer och en tillkvicknad partiorganisation blir valet 2010 en obehaglig historia: förnyad borgerlig majoritet i kombination med ett xenofobiskt parti som släpar in flyttkartongerna i Sveriges högsta beslutande organ.

Politik handlar om idéer och en vilja till förändring. Att vinna val för maktens skull är både dömt att misslyckas och ett bevis så gott som något på att svensk socialdemokrati dras med en grav idéinfarkt som bara ser ut att förvärras. Utan politiskt innehåll och en konkret agenda är partiet nämligen ingenting annat än en skärva av fornstora dagar.  Händer det inte något dramatiskt den närmaste tiden återstår bara en enda slutsats - Socialdemokraterna förtjänar inte väljarnas förtroende 2010.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Den etablerade sanningen i amerikansk politik är dels att landet i grunden är konservativt, eller mitten-höger på det politiska spektret; dels att den befintliga majoriteten i representanthuset tenderar att vara aktivistisk medan senaten fungerar som en modererande, konsensusorienterad, motvikt. Varken republikanska excesser eller omfattande demokratiska reformprogram har historiskt lyckats kombinera en majoritet i kongressen med 60 röster även i senaten.

Mycket tyder på att samma mekanismer äger rum i den nuvarande debatten om landets framtida sjukvårdsmodell. Representanthuset, som har en inte obetydlig del progressiva demokrater, kommer med största sannolikhet mejsla ut och rösta igenom ett sjukvårdspaket med public option, det vill säga en offentligt finansierad vård som konkurrerar med de privata försäkringslösningarna. Reforminitiativet har brett stöd i både det demokratiska partiet och i Vita huset, ivrigt påhejat av landets 44:e president.

Senaten är å andra sidan en helt annan historia. Den traditionstyngda kammaren befolkas av en väsentlig andel så kallade centrists eller moderates inom den demokratiska majoriteten om 59 ledamöter. I själva verket rör det sig om demokrater från konservativa delstater som är lite för rädda för att stöta sig inför nästa års senatsval och får lite för mycket lobbypengar från USA:s läkemedelsindustri för att våga stå upp för en heltäckande sjukvårdsreform.

Förr i tiden utgjorde det inte något problem eftersom en handfull ledamöter inom den republikanska minoriteten tillhörde partiets pragmatiska falang, så kallade Rockefeller-Republicans. Diskussionerna präglades av konstruktivitet och samsyn mellan demokraternas mittfåra och liberala republikaner. Dynamiken i senaten var bland annat det som möjliggjorde Lyndon B Johnsons reformansträngningar i form av bland annat Medicare.

Men sedan Reagans revolution inom GOP på 1980-talet har det skett ett betydelsefullt skifte i mentaliteten inom partiet som historiskt värnat frihet för individen och var en nyckelkomponent i avskaffandet av slaveriet. Gradvis knuffades liberala republikaner ut ur partiets big tent och både Newt Gingrichs Contract with America på 1990-talet och valet av George W Bush bidrog till att accelerera trenden ytterligare. Ambitionen var att etablera en permanent konservativ majoritet med ledamöter från partiets högerfalang.

I dag återstår endast 2-3 stycken som kan kännetecknas som pragmatiska, däribland Olympia Snowe. En av partiets mer liberala krafter, Arlen Specter, beskrev nyligen partiet som “hopplöst ahistoriskt och elitistiskt” och gick i stället över till demokraterna.

Konsekvensen har blivit att Obamas ibland väl naiva idé om bipartisanship, partiöverbryggande överenskommelser, mer eller mindre omöjliggjorts av rigida republikanska senatorer med starka intressen inom läkemedelslobbyn. Sedan i våras, när processen med sjukvårdsreform inleddes, har många befarat att den progressiva sjukvårdsplanen med offentliga inslag skulle manglas ned av det kompakta konservativa motståndet i senatskammaren. Och flera demokratiska ledare, bland annat Obama själv, har ibland vacklat i frågan och öppnat dörren för en urvattnad eftergiftskompromiss.

De flesta hade också räknat med att de bägge kamrarnas liberala ledamöter snällt skulle rösta med vilket förslag Obama än ställde sig bakom. Men vad som i stället har hänt de senaste dagarna är att både The Progressive Cacus, en vänstersinnad falang i representanthuset, och liberala senatorer gått samman och hotat med att rösta ner en skjukvårdsreform utan offentliga inslag. Därmed har den viktigaste kraften inom USA:s politiska system satt press på både Vita huset och majoritetsledarna i de bägge kamrarna.

Utvecklingen signalerar att det pågår ett fundamentalt skifte i amerikansk politik och att den gamla sanningen om en konservativ överbyggnad inte nödvändigtvis stämmer. Det är ännu för tidigt att utropa en ny progressiv era i USA, men det erbjuder åtminstone en glimt av vad en mer progressivt rotad politisk tradition kan åstadkomma. Och kanske viktigaste: Obama kan inte räkna med liberala röster genom att regera från mitten under grådaskigt samförståndsflagg.

De närmaste månaderna blir de kanske viktigaste i USA:s historia sedan LBJ:s Great Society-projekt på 1960-talet. 90 miljoner amerikaner saknar helt eller delvis sjukvårdsförsäkring och demokraterna har ett historiskt ansvar att rätta till en av landets kanske allvarligaste orättvisor. Lyckas reformen blir Obama troligen prisad som vår generations stora ledare. Strandar reforminitiativet riskerar han däremot att hänvisas till klubben av mediokra demokratiska presidenter, vid sidan av Jimmy Carter och Bill Clinton.

Intressant om Politik, Samhälle, Sjukvård, USA, Barack Obama, Ronald Reagan, Demokraterna, Senaten, Välfärd, Ekonomi, George W Bush

De senaste dagarna har nyhetsflödet strösslats med positiva nyheter om allt från en högre förväntad efterfrågan till en avstannad arbetslöshetsförändring. Men det återstår fortfarande en hel del att beta av på listan innan allt är business as usual igen. I själva verket är det nu, på tröskeln till återhämtning, som saker och ting kan gå allvarligt snett.

Arbetslösheten är fortfarande extremt hög och produktionsgapet för stort för att kunna se en markant återhämtning. Det i kombination med strama kreditutlåningar riskerar att strypa investeringar och hålla tillbaka den globala efterfrågan en bra bit in på hösten. Vilket i sin tur grumlar utsikterna för världens exportberoende ekonomier, däribland Sverige och Tyskland.

Grafen nedan illustrerar med hjälp av procentuella förändringsvärden för högsta arbetslöshetsnivå att läget är allt annat än cheerio.

BNP-tappet har dessutom varit betydligt större än vad medierapporterna porträtterar. Känslan har nästan varit att krisen är tillfällig och kortvarig medan den egentligen är ett symptom på ett strukturellt systemfel. Grafen nedan visar förändringen i tillväxttakt över tid.

Sist men inte minst, och kanske mest oroande, är att andelen deltidsarbetande utöver ordinarie arbeten är mångfaldigt högre än vid tidigare recessioner. Trots en och annan ljuspunkt i rapporteringen klamrar sig amerikanska hushåll med knappa marginaler fortfarande fast vid alla potentiella extrainkomster. Och då spelar det liksom ingen roll att diverse analytiker och experter börjar korka upp champagnen. Allt handlar om förväntningar på framtiden och med pessimistiska och inkomstängsliga hushåll sitter vi i skiten ett bra tag framöver.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, USA

I dag beslutade den internationella världshandelsorganisationen, WTO, om att fördöma den kinesiska regeringens protektionistiska handelspolitik mot omvärlden. Sedan åtskilliga år tillbaka tillämpar Kina nämligen mer gynnsamma villkor för inhemska producenter och hindrar därmed en naturlig handel länder emellan. Landet har bland annat haft skyhöga tullar på importerat stål och industriprodukter och mer eller mindre helt utestängt import av medieprodukter som böcker och filmer.

Beslutet är välkommet för att det sänder en viktig signal till världens länder i allmänhet och de många framväxande marknaderna i synnerhet. En långsiktigt hållbar handelsmodell av globalt snitt bör bygga på transparens, fria handelsflöden och länder som konkurrerar med kunskap, kompetens och skicklighet. På så sätt uppstår dessutom en effektiv och rättvis specialisering länder och regioner emellan, vilket utgör den kanske viktigaste grogrunden för välstånd och tillväxt i världens utvecklingsländer. Stängda marknader hindrar nämligen större delen av subsaharanska Afrika från att växa, liksom väsentliga delar av Asien och Latinamerika.

Vikten av en vital handelsmodell understryks inte minst av den pågående finansiella och ekonomiska krisen. Mindre handel betyder krympta investeringar och en försvagad sysselsättning. Därför är idén om strypt handel som en del av en större miljöagenda både farlig och kontraproduktiv. Det är inte handeln som är problemet, snarare en för långsam utveckling inom transport- och bränslesektorn.

Med hjälp av stora handelsflöden ökar vi svängrummet för att genomföra en progressiv agenda. Kurvan nedan åskådliggör lågkonjunkturens dramatiska effekt på den globala handeln gentemot USA, för närvarande världens ekonomiska motor.

Därmed inte sagt att den fria marknadens helgd per automatik kommer att frälsa värden och etablera önskvärda politiska mål. Tvärtom krävs det också hårt jobb från världens fackföreningar och progressiva partier för att förhindra löneskiktning, inhumana arbetsvillkor och en otyglad kapitalism som urholkar möjligheterna till välstånd och utveckling. På samma sätt som det existerar regleringar inom nationella välfärdsstater är det också dags att diskutera vilken roll supranationella demokratiska arenor som exempelvis EU och Afrikanska unionen ska spela i en social modell för handel och ekonomisk utveckling.

Frihandel är en ovärderlig byggsten för global utveckling men utgör bara en del av svaret. För att i verklig mening åstadkomma förändring krävs politisk vilja, ledarskap och handlingskraft som sträcker sig bortom nationalstatens trygga famn. Tiden är mogen för radikala idéer men utan den globala handeln som drivkraft snubblar politiken på mållinjen.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Handel, WTO, Kina

Ibland är det inte lätt att vara moderat, i synnerhet inte “ny” moderat. Så sent som för två månader drämde finansminister Anders Borg näven i bordet och meddelade att regeringen “hade gjort tillräckligt” för att tackla den finansiella och ekonomiska krisen. Det skulle varken bli nya jobbpaket eller andra investeringar i offentlig sektor. De automatiska stabilisatorerna skulle räcka, hette det. Problemet då var bara att regeringens skattesänkningar från 2008 mer eller mindre helt hade läckt ut i antingen sparande eller avbetalningar av lån; effekten på konsumtion och investeringar var försumbar. Dessutom resulterade a-kassekapningen i att konsumtionsutrymmet för en stor del av befolkningen krympte rejält. De automatiska stabilisatorer som i normalfall motverkar lågkonjunkturer var därmed satta ur spel.

Och förra veckan kom facit på regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten klättrar allt närmare 10 procent av befolkningen och omkring 25-30 procent av alla unga mellan 18-25. Hade regeringen mött höstens inledande krismånader med offensiva offentliga investeringar och en expansiv finanspolitik hade bägge siffrorna sannolikt varit betydligt lägre.

Men någonstans i bakhuvudet på Borg och Reinfeldt gnagde det gamla vallöftet från 2006: jobben skulle bli fler. Det går nästan att föreställa sig hur de legat klarvakna inpå småtimmarna och vridit och vänt på hur väljarna dömer en regering som snällt satt sig på läktaren medan hundratusentals människor går utan jobb. Beskedet som kom under gårdagen - att ett sparsmakat kommunpaket ska kombineras med ytterligare skattesänkningar - är förmodligen resultatet av stats- och finansministerns sömnlösa nätter.

Utspelet är i grunden ett hopkok av nyliberal ekonomisk taktik och realpolitisk taktik. Regeringen inser att det krävs en mer aktivistisk ekonomisk politik för att kamma hem marginalväljare inför riksdagsvalet och då räcker det inte med att plocka fram det gamla hederliga skattesänkarverktyget. Genom att strössla kommunerna med pengar hoppas Reinfeldt och Borg att väljarna ska charmas än en gång.

Den mest uppenbara nackdelen med kursvändningen är att det är ett slöseri med skattemedel. Hade den borgerliga regeringen menat allvar med att använda de offentliga resurserna på ett ansvarsfullt sätt och minska budgetunderskottet hade de i stället lämnat nuvarande skattenivåer orörda. Att det inte finns resurser till att bekämpa arbetslösheten men uppenbarligen till att sänka inkomstskatten är ingenting annat än hyckleri. Skattesänkningar är dessutom beprövat ineffektiva då de med största sannolikhet hamnar på sparkonton eller för att lappa ihop dyra lån. Effekt på konsumtion och sysselsättning: minimal. Beräkningar visar att det krävs betydligt fler skattekronor i sänkt skatt jämfört med direktinvesteringar för att skapa jobb. Menar regeringen allvar med att mota krisen i grind och mejsla ut en politik för hög sysselsättning hade man blickat bortom 80-talets ekonomiska dogmer och tagit en titt på verkligheten. Nu fortsätter Sveriges politiska ledning i stället att blint lita sig till fluffiga låtsasteorier på bekostnad av hushållens ekonomiska framtid. Idéerna har tagit slut.

Läs även den utmärkta ledaren i Dagens Arena

Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Regeringen, Reinfeldt, Arbetsmarknad, Jobb, Socialdemokraterna, Anders Borg