I takt med att tonläget under årets avtalsrörelse trissats upp har bägge sidor lanserat annonskampanjer för att nå ut med den egna linjen. LO har bland annat markerat att den mest prioriterade frågan är uppjusterade kvinnolöner, exempelvis för Kommunals medlemmar. Svenskt näringsliv har å sin sida betonat att löneökningar i nuläget skulle hämma svensk tillväxt och därmed förvärra arbetslösheten.

I dag har organisationen dessutom köpt upp helsidor i landets största dagstidningar för att ytterligare driva tesen om faran med löneökningar. Men den här gången genom att anta en betydligt mer konfrontativ ton, där LO anklagas för att “hålla tillbaka återhämtningen av svensk ekonomi.”

Några av de största logiska fallgroparna är bland annat följande:

SN påstår att löneökningar om fem procent höjer lönerna med 50 procent utanför industrin. Say what? Siffran är helt uppenbart tagen ur luften, utan hänvisning.

SN påstår att Sverige har ett av de “största utanförskapen” bland “invandrare och ungdomar.” Om man med utanförskap menar arbetslöshet så stämmer det för definitivt för unga, där var fjärde går utan jobb. Men vilka är egentligen de invandrare som anges? Än en gång bortser man helt och hållet för frågan om klass och pekar i stället ut en godtycklig, heterogen, grupp som problematisk på arbetsmarknaden.

Vidare påstår organisationen att LO “domineras av hemmamarknadsförbund” som “bortser från Sveriges konkurrenskraft.” Allvarligt, var det här det bästa ni kunde prestera? Sist jag kollade var IF Metall ett av LO:s största förbund, där en stor del av medlemmarna jobbar inom exportberoende företag. Med andra ord ett förbund som garanterat är intresserade av att sporra konkurrenskraft.

Slutligen påstår arbetsgivarorganisationen att LO:s utgångspunkt beror på å ena sidan fallande medlemssiffror, å andra sidan att man glömt 1970- och 80-talens lönepolitik. Jaha? I stället för att fokusera på faktiska förhållanden på arbetsmarknaden och referera till aktuell ekonomisk statistik och forskning sänker SN ribban till sandlådenivå. Och det i ett läge när Sverige mer än någonsin skulle behöva parter på arbetsmarknaden som tog sitt uppdrag seriöst. Oseriöst och omoget.

Men trots ovanstående ska Sveriges arbetstagarorganisation ändå ha kredd för ett påstående, nämligen att LO vill minska lönespridningen. Och det gör mig riktigt glad. De senaste trettio åren har nämligen inkomstklyftorna accelererat rejält - så pass mycket att Sverige är det land i västvärlden där skillnader i inkomster och förmögenheter ökat som snabbast. De viktigaste politiska reformerna just nu bör därför inriktas på att öka den ekonomiska utjämningen och vässa köpkraften bland de lägsta inkomstgrupperna.Inte hetsa till nollavtal i ett läge när stora delar av svenska företag gör rekordvinster.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Svenskt näringsliv, LO, Avtalsrörelse 2010

I går meddelade Barack Obama att hans administration planerar att införa ett totalt utgiftsstopp på mer eller mindre samtliga offentliga verksamheter de närmaste åren. Syftet är att börja beta av på det astronomiska underskott som skenade iväg under Bushåren, vilket i dagsläget landar på runt 92 miljarder amerikanska dollar. Än så länge är det osäkert om förslaget blir verklighet, men beskedet från Obama markerar utan tvekan en tydlig kursändring.

I dagsläget saknar omkring var tionde amerikan ett jobb, andelen som är beroende av matkuponger har ökat med 40 procent bara det senaste halvåret och stora delar av landets industrier går på tomgång. Förra årets stimulanspaket bidrog visserligen till att bromsa fallet i efterfrågan och kompenserade delvis för framför allt delstaternas kärva ekonomiska läge. Men redan i höstas stod det klart att det behövdes ytterligare omfattande investeringar för att skapa nya jobb och sporra investeringar och tillväxt. När arbetslösheten fortsätter att skvalpa runt tio procent är det ett besked så tydligt som något på att det är en lång väg kvar till återhämtning. Liksom att det behövs en offensiv kontracyklisk finansiell politik för att stärka ekonomin.

Obamas besked är oklokt både ekonomiskt och socialt och riskerar att fungera som en politisk kalldusch inför kongressvalet i september. Ambitionen är förstås att locka mittenväljare genom att bevisa att administrationen är fokuserade på att lindra budgetunderskottet. Men i själva verket tyder ingenting på att ett utgiftsstopp faktiskt kommer att åstadkomma önskvärda resultat. Flera ledande ekonomer menar i stället att frysta utgifter tvärtom kan skada den ekonomiska återhämtningen, med minskade skatteinkomster och ökade sociala utgifter. Effekten blir helt enkelt att man kyler ned en redan ljummen ekonomi och arbetsmarknad och blundar för verkligt trängande reformbehov.

Det är också synd att presidenten inte vågar utgå från progressiva ekonomiska principer i stället för att famla efter svar bland verklighetsfrånvända budgethökar med bäst-före-datum på 1990-talet. Keynesiansk ekonomisk teori förespråkar entydigt en offentlig expansion av utgifter under lågkonjunktur, med något högre underskott, i syfte att lindra effekterna och stärka arbetsmarknaden. Möjligen är det de övervintrade rådgivarna från Clintoneran som skiftat Obamas fokus från genomgripande reformer till underskottsängslan. För övrigt samma rådgivare som förespråkade en hastig avreglering av finanssektorn.

Och det är inte första gången underskottsbekämpning testas under lågkonjunktur. 1937 berättade nämligen Franklin D Roosevelts ekonomiska rådgivare att den ekonomiska politiken borde inriktas på att minska underskottet genom strypta offentliga utgifter. Alldeles oavsett om det var massarbetslöshet. Resultatet den gången blev att depressionen förlängdes med ytterligare ett par år och flera av de ambitiösa reformprogram som planerades försenades eller helt ställdes in. Bland annat ströks planerna på en allomfattande sjukvårdsförsäkring från reformagendan.

73 år senare står USA:s 44:e president på randen att upprepa samma misstag och kasta bort en historisk chans att styra in landet på rätt kurs. Frågan är om Obama driver igenom en katastrofal ekonomisk politik - och därmed tummar på reformambitionerna - eller om han faktiskt visar att han är beredd att kämpa för att mejsla ut en progressiv agenda för framtiden. Inom kort vet vi.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Barack Obama, USA, Arbetsmarknad, Jobb, Demokraterna, Washington, Demokraterna, Keynes

Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut.

Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och polemiken mellan en borgerliga, tudelad, samhällsmodell och ett samhälle med slutna klyftor och en ökad grad av sammanhållning. Personligen hade jag gärna sett att den socialdemokratiska statsministerkandidaten, med emfas, hade nämnt att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna växt som snabbast de senaste 20 åren. Så också under socialdemokratiska regeringar. Men allt som allt var det en skicklig balans mellan oppositionell samhällskritik och regeringsambitioner.

Det är ingen slump att jag rubriken innehåller “norsk-svensk” och inte “svensk-norsk”. Det är nämligen från det bergiga landet i väst som vi hittar den mest spännande idégrytan just nu. Socialdemokratins och den progressiva rörelsens klarast lysande ledare, gästtalande norske statsministern Jens Stoltenberg, vågade lyfta blicken och sätta ord på tidsandan. Så pass bra att jag för ett ögonblick visualiserade en migration till det lilla landet i väst.

I rika penseldrag från en palett av socialdemokratiska reformambitioner smälte han samman den norsk-svenska arbetarrörelsens historiska arv med specifika erfarenheter från koalitionsarbetet hjemme i Hanseland. En lång passage handlade om vikten av att varje länk i den socialdemokratiska rörelsen behövs och har ett egenvärde. “Alla kan tycka, men det svåraste som finns är att arrangera ett möte på lokal nivå. Politik och organisation hänger samman [..] Jag sätter stor prestige i att alltid värva fler än vår partisekreterare.”

Socialdemokratins framgångar beskrivs allra bäst i kontrasten med Sverige, om hur respektive regering använt den finanspolitiska verktygslådan för att möta krisen. Medan den borgerliga regeringen i Sverige sänkte skatterna - och därmed kastade vatten på ett redan rödglödgande konjunkturaggregat - passade Stoltenberg på att stapla upp överskotten. När krisen väl slog till stod den borgerliga regeringen med närapå tomma kassakistor. I Norge, å andra sidan, hade man skrapat ihop efterkrigstidens största offentliga överskott. Och när Sverige stramade åt och undernärde de offentliga verksamheterna sjösatte den norska regeringen ett av västvärldens största stimulanspaket. Vägar byggdes, skolor renoverades, den offentliga sektorn moderniserades och investeringar i grön teknik genomfördes. Aldrig har det varit enklare att erbjuda en tydlig ideologisk kontrast, liksom ett bevis för att politik faktiskt spelar roll. Nu, mitt under den djupaste svackan, har Norge en arbetslöshet på tre (3!) procent medan Sverige klättrar allt närmare tvåsiffrigt.

Den norske statsministern stannade dock inte vid att notera skillnaderna. Finanskrisen har nämligen “placerat den nyliberala ekonomiska modellen på bakgården” och “medan resten av världen överger Reagans och Thatchers ekonomiska teorier håller Sverige krampaktigt fast vid dem”. Skillnaden i politik illustrerar därmed ett seismiskt skifte i synen på politikens roll i ekonomin och vice versa. Med slutsatsen att Keynes har gjort sin kanske största comeback på över fem decennier.

Han lyckades dessutom förmedla en känsla av att socialdemokratin i Norge inte bara sysslar med förvaltning och budgetbalansering - likt regeringarna Persson. “Vi bygger någonting större, någonting bättre”, nämnde han vid ett tillfälle. Vad som händer i Norge just nu är de socialdemokratiska reformguldåren i modern tappning. En tro på politikens kraft att förändra och frigöra människor inre drömmar.

Även Mona Sahlin återkom till tanken. Valet står mellan en regering som klyver, sorterar och urholkar de ekonomiska förutsättningarna för folkflertalet och en rödgrön regering som vill göra Sverige till världens bästa land för tillväxt, sysselsättning och drömmar. Både Stoltenberg och Sahlin betonade också att alla människors öden är intimt sammanflätade och kräver gemensamma insatser och lösningar. Eller som det snyggt stod på kompisen M:s valaffisch 2006: alla drömmar behövs. Perspektivet känns hoppfullt.

Och kanske är det just där, i skärningspunkten mellan den norska och svenska idédebatten, som socialdemokratin ska befinna sig för att blomstra ut till den vitala och framåtblickande idérörelse som åstadkommer långsiktig förändring. En socialdemokrati reflekterad i de historiska erfarenheterna av decenniers reformarbete och stöpt i nutida verklighet och vardag. En socialdemokrati som inte bara söker regeringsuppdraget, utan faktiskt också förtjänar detsamma.

Intressant om Politik, Samhälle, Socialdemokraterna, Jobbkongres, Partikongress, 2009, Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Arbeiderpartiet, Fredrik Reinfeldt, Ideologi, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb

De senaste veckorna har ett pärlband av utspel från socialdemokratiska företrädare presenterat reformförslag under förnyelseflagg. Det har handlat om allt mellan skatteavdrag för tjänstesektorn till ett avskaffande av LAS och en försiktighetsprincip i skattefrågan. Debattörerna har betonat vikten av att apellera till medelklassen för att vinna nästa val och helt enkelt skjuta frågor om klassklyftor, jämlikhet och en progressiv mångfaldspolitik åt sidan. Artiklarna har närmast präglats av en räddhågsenhet, ängslan och inte minst ett sviktande självförtroende inför den egna politiken - och trianguleringsverktygen har plockats fram. If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Problemet är bara att det är självbedrägeri. Inget politiskt parti vinner långsiktigt mark på anpassning och undfallenhet inför samhällets verkliga problem. I synnerhet inte socialdemokratin. Arbetarrörelsens styrka har historiskt varit att förmått fläta samman ideologiska principer om lika chanser för alla och en hög grad av ekonomisk utjämning med reformer riktade till hela samhället. Därför har Socialdemokraterna aldrig heller varit ett klassparti; politiken syftar till att stärka hela samhället.

Idén om förnyelse som högerorientering är lika felaktig som de som hävdar att socialdemokratin måste gå vänsterut för att vinna väljarnas förtroende 2010. Vad den samtida socialdemokratin behöver allra mest är i stället en rikare idédebatt, självförtroende och engagerade partimedlemmar som för samtal med människor i sin närhet. Förnyelse handlar om att i verklig mening smida de nya idéer och förslag som stärker människors inflytande över sina egna liv. Inte om att uppslukas av villamattornas lyxproblem.

Jag tror att legitimiteten och förtroendet för socialdemokratin gradvis har urlakats i samband med att den politiska kompassen försvann strax efter budgetsaneringen på 1990-talet. Och missförstå mig inte: saneringen var viktig och lade på mer än en punkt grunden för Sveriges urstarka ekonomiska tillväxt de efterföljande tio åren. Men någonstans mellan de sena mötena på finansdepartementet och förstamajtalen på Norra bantorget försvann de bärande principerna och de svepande framtidsvisionerna för socialdemokratin. Vilket väljarna med all önskvärd tydlighet märkte.

Kanske handlar det i stället om att vi i allt för stor utsträckning daltar med både väljarna i allmänhet och medelklassen i synnerhet. När jag pratar med kompisar och bekanta med en bekväm distans till socialdemokratins interna krumbukter är det varken presumtivt vådliga fastighetsskatter eller livspussel som nämns. Snarare att man är frustrerad och besviken över en socialdemokrati som nöjer sig med återställare till status quo när problemen är så mycket större och mer strukturellt rotade.

Det funkar liksom inte med att blunda för att Sverige är det land i västvärlden där klyftorna ökat som snabbast de senaste tjugo åren. Trots socialdemokratiskt regeringsinnehav har den enorma ekonomiska expansionen på 1990-talet inte gynnat låg- och medelinkomsttagare, vars inkomster legat stilla. I stället har inkomstklyftorna mellan de allra fattigaste och de allra rikaste skjutit i höjden och Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. Börsen har gått upp med 30 procent sedan i januari. Hur mycket märks det i vanliga människors plånböcker?

Det räcker med att ta valfri tunnelbanelinje till någon av Stockholmsregionens miljonprogramsområden för att se var ambitionerna tagit slut. Den gamla och miljöförstörande industrin måste ersättas med en högteknologisk och grön sektor som skapar nya jobb. Offentliga byggnader och bostadsområdena behöver omfattande investeringar för att ge människor självkänslan åter. Och klyftorna måste minska.

Sverige behöver en politik som med lins och lupp hittar och löser vår tids stora samhällsproblem, inte taktiker som ängsligt och kosmetiskt skiftar fokus åt fel håll. Släpp trianguleringen och formulera i stället förslag utifrån en ideologisk samhällskritik. Vi tappar inte medelklassväljare för att vi pratar för lite om “livspussel” eller avdrag på hushållsnära tjänster. Vi förlorar väljare inom alla samhällsskikt för att idéerna är för få och kontakten med vanliga människor för svag. Socialdemokratin kan bättre.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Socialdemokraterna, Jobb, Mona Sahlin

De senaste dagarna har nyhetsflödet strösslats med positiva nyheter om allt från en högre förväntad efterfrågan till en avstannad arbetslöshetsförändring. Men det återstår fortfarande en hel del att beta av på listan innan allt är business as usual igen. I själva verket är det nu, på tröskeln till återhämtning, som saker och ting kan gå allvarligt snett.

Arbetslösheten är fortfarande extremt hög och produktionsgapet för stort för att kunna se en markant återhämtning. Det i kombination med strama kreditutlåningar riskerar att strypa investeringar och hålla tillbaka den globala efterfrågan en bra bit in på hösten. Vilket i sin tur grumlar utsikterna för världens exportberoende ekonomier, däribland Sverige och Tyskland.

Grafen nedan illustrerar med hjälp av procentuella förändringsvärden för högsta arbetslöshetsnivå att läget är allt annat än cheerio.

BNP-tappet har dessutom varit betydligt större än vad medierapporterna porträtterar. Känslan har nästan varit att krisen är tillfällig och kortvarig medan den egentligen är ett symptom på ett strukturellt systemfel. Grafen nedan visar förändringen i tillväxttakt över tid.

Sist men inte minst, och kanske mest oroande, är att andelen deltidsarbetande utöver ordinarie arbeten är mångfaldigt högre än vid tidigare recessioner. Trots en och annan ljuspunkt i rapporteringen klamrar sig amerikanska hushåll med knappa marginaler fortfarande fast vid alla potentiella extrainkomster. Och då spelar det liksom ingen roll att diverse analytiker och experter börjar korka upp champagnen. Allt handlar om förväntningar på framtiden och med pessimistiska och inkomstängsliga hushåll sitter vi i skiten ett bra tag framöver.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, USA

I dag beslutade den internationella världshandelsorganisationen, WTO, om att fördöma den kinesiska regeringens protektionistiska handelspolitik mot omvärlden. Sedan åtskilliga år tillbaka tillämpar Kina nämligen mer gynnsamma villkor för inhemska producenter och hindrar därmed en naturlig handel länder emellan. Landet har bland annat haft skyhöga tullar på importerat stål och industriprodukter och mer eller mindre helt utestängt import av medieprodukter som böcker och filmer.

Beslutet är välkommet för att det sänder en viktig signal till världens länder i allmänhet och de många framväxande marknaderna i synnerhet. En långsiktigt hållbar handelsmodell av globalt snitt bör bygga på transparens, fria handelsflöden och länder som konkurrerar med kunskap, kompetens och skicklighet. På så sätt uppstår dessutom en effektiv och rättvis specialisering länder och regioner emellan, vilket utgör den kanske viktigaste grogrunden för välstånd och tillväxt i världens utvecklingsländer. Stängda marknader hindrar nämligen större delen av subsaharanska Afrika från att växa, liksom väsentliga delar av Asien och Latinamerika.

Vikten av en vital handelsmodell understryks inte minst av den pågående finansiella och ekonomiska krisen. Mindre handel betyder krympta investeringar och en försvagad sysselsättning. Därför är idén om strypt handel som en del av en större miljöagenda både farlig och kontraproduktiv. Det är inte handeln som är problemet, snarare en för långsam utveckling inom transport- och bränslesektorn.

Med hjälp av stora handelsflöden ökar vi svängrummet för att genomföra en progressiv agenda. Kurvan nedan åskådliggör lågkonjunkturens dramatiska effekt på den globala handeln gentemot USA, för närvarande världens ekonomiska motor.

Därmed inte sagt att den fria marknadens helgd per automatik kommer att frälsa värden och etablera önskvärda politiska mål. Tvärtom krävs det också hårt jobb från världens fackföreningar och progressiva partier för att förhindra löneskiktning, inhumana arbetsvillkor och en otyglad kapitalism som urholkar möjligheterna till välstånd och utveckling. På samma sätt som det existerar regleringar inom nationella välfärdsstater är det också dags att diskutera vilken roll supranationella demokratiska arenor som exempelvis EU och Afrikanska unionen ska spela i en social modell för handel och ekonomisk utveckling.

Frihandel är en ovärderlig byggsten för global utveckling men utgör bara en del av svaret. För att i verklig mening åstadkomma förändring krävs politisk vilja, ledarskap och handlingskraft som sträcker sig bortom nationalstatens trygga famn. Tiden är mogen för radikala idéer men utan den globala handeln som drivkraft snubblar politiken på mållinjen.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Handel, WTO, Kina

Ibland är det inte lätt att vara moderat, i synnerhet inte “ny” moderat. Så sent som för två månader drämde finansminister Anders Borg näven i bordet och meddelade att regeringen “hade gjort tillräckligt” för att tackla den finansiella och ekonomiska krisen. Det skulle varken bli nya jobbpaket eller andra investeringar i offentlig sektor. De automatiska stabilisatorerna skulle räcka, hette det. Problemet då var bara att regeringens skattesänkningar från 2008 mer eller mindre helt hade läckt ut i antingen sparande eller avbetalningar av lån; effekten på konsumtion och investeringar var försumbar. Dessutom resulterade a-kassekapningen i att konsumtionsutrymmet för en stor del av befolkningen krympte rejält. De automatiska stabilisatorer som i normalfall motverkar lågkonjunkturer var därmed satta ur spel.

Och förra veckan kom facit på regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten klättrar allt närmare 10 procent av befolkningen och omkring 25-30 procent av alla unga mellan 18-25. Hade regeringen mött höstens inledande krismånader med offensiva offentliga investeringar och en expansiv finanspolitik hade bägge siffrorna sannolikt varit betydligt lägre.

Men någonstans i bakhuvudet på Borg och Reinfeldt gnagde det gamla vallöftet från 2006: jobben skulle bli fler. Det går nästan att föreställa sig hur de legat klarvakna inpå småtimmarna och vridit och vänt på hur väljarna dömer en regering som snällt satt sig på läktaren medan hundratusentals människor går utan jobb. Beskedet som kom under gårdagen - att ett sparsmakat kommunpaket ska kombineras med ytterligare skattesänkningar - är förmodligen resultatet av stats- och finansministerns sömnlösa nätter.

Utspelet är i grunden ett hopkok av nyliberal ekonomisk taktik och realpolitisk taktik. Regeringen inser att det krävs en mer aktivistisk ekonomisk politik för att kamma hem marginalväljare inför riksdagsvalet och då räcker det inte med att plocka fram det gamla hederliga skattesänkarverktyget. Genom att strössla kommunerna med pengar hoppas Reinfeldt och Borg att väljarna ska charmas än en gång.

Den mest uppenbara nackdelen med kursvändningen är att det är ett slöseri med skattemedel. Hade den borgerliga regeringen menat allvar med att använda de offentliga resurserna på ett ansvarsfullt sätt och minska budgetunderskottet hade de i stället lämnat nuvarande skattenivåer orörda. Att det inte finns resurser till att bekämpa arbetslösheten men uppenbarligen till att sänka inkomstskatten är ingenting annat än hyckleri. Skattesänkningar är dessutom beprövat ineffektiva då de med största sannolikhet hamnar på sparkonton eller för att lappa ihop dyra lån. Effekt på konsumtion och sysselsättning: minimal. Beräkningar visar att det krävs betydligt fler skattekronor i sänkt skatt jämfört med direktinvesteringar för att skapa jobb. Menar regeringen allvar med att mota krisen i grind och mejsla ut en politik för hög sysselsättning hade man blickat bortom 80-talets ekonomiska dogmer och tagit en titt på verkligheten. Nu fortsätter Sveriges politiska ledning i stället att blint lita sig till fluffiga låtsasteorier på bekostnad av hushållens ekonomiska framtid. Idéerna har tagit slut.

Läs även den utmärkta ledaren i Dagens Arena

Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Regeringen, Reinfeldt, Arbetsmarknad, Jobb, Socialdemokraterna, Anders Borg

Det senaste numret av Newsweek, en av världens i särklass bästa veckomagasin, innehåller en genial artikel om USA:s krisbekämpningspolitik. Artikelns huvudvinkel är att det krävs ökade investeringar inom den offentliga sektorn för att tackla krisen och recessionen. I texten lyfter skribenten fram lokala och regionala exempel där personer och organisationer med hjälp av pengar från stimulanspaketet lyckats skapa fler jobb inom exempelvis bygg- och järnvägssektorn. En annan viktig slutsats som artikelförfattaren lyfter fram är att det krävs en övergång till nya och gröna teknologier för att säkra en hög framtida sysselsättning.

Men den verkligt intressanta delen av artikeln återfinns inte i textmassan. I anslutning till artikeln finns det nämligen en graf som visar hur mycket det kostar att skapa ett (1) jobb med hjälp av ytterligare offentliga utgifter respektive sänkta skatter. Så här ser det ut:

Government spending to create one job: $ 92 000

Tax breaks to create one job: $ 145 000

Med andra ord kostar det 57 procent mer för varje jobb som skapas med skattesänkningar jämfört med ökade offentliga investeringar. Aldrig har det åskådliggjorts tydligare varför det lönar sig att vässa välfärden och satsa på långsiktiga infrastrukturslösningar. Och än en gång är det verkligheten som är högerns farligaste motståndare.

Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Arbetslöshet, Regeringen, Newsweek, Media

Siffran över antalet arbetslösa fortsätter att svälla och än så länge är det svårt att se någon ljusning för den svenska sysselsättningen. Det är tydligt att regeringens ovilja att lansera ett fylligt stimulans- och investeringspaket för den svenska ekonomin har ett högt pris, närmare bestämt över en halv miljon människor som står utan jobb mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Det faktum att regeringen gjort fel saker - under fel konjunkturcykler - är ett bevis så gott som något på att den borgerliga receptboken på krisbekämpning slagit hopplöst fel.

När högkonjunkturen rusade och famlade allt närmare en överhettning valde finansminister Borg att överstimulera ekonomin med ofinansierade skattesänkningar som släppte alla hämningar i ekonomin. Hade regeringen i stället valt att spara lite mer av slantarna i stället för att göra en Fat Joe hade verktygslådan för en offensiv krispolitik sannolikt varit betydligt mer välfylld.

På motsvarande ologiska sätt stramar finansdepartementet åt svångremmen i ett läge när jobbchanserna krymper och industrin törstar efter investeringar och köpkraft. Anders Borg har till och med gått så långt som att säga att “regeringen gjort fullt tillräckligt” och att regeringens huvuduppgift nu är att minska budgetunderskottet och balansera ekonomin. Tvärt emot vad ett pärlband av ekonomer föreslår.

Vad eftermälet av regeringens krishantering blir är än så länge omöjligt att säga. Men en sak är säker: de halv miljoner människor som vaknar upp utan jobb varje morgon har ingenting att hämta av en moderatledd regering som tycker att det är viktigare att avskaffa värnskatten än att investera i gröna jobb, forskning och bostadsbyggande för att ta Sverige över kriströskeln.

Det kommer att bli svårt för Fredrik Reinfeldt att kunna se väljarna i ögonen inför valet 2010 och säga att regeringen gjort allt för att ge ensamstående föräldrar, låginkomsttagare och långtidsarbetslösa nytt hopp om framtiden. Sanningen är nämligen enkel: Reinfeldt bryr sig inte om vanliga människor.

Intressant om Politik, Samhälle, Fredrik Reinfeldt, Regeringen, Arbetsmarknad, Ekonomi, Arbetslöshet, Anders Borg

Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det.

Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen.

Men händelseförloppet är naturligtvis ingen slump eller resultatet av ett naturligt utbyte av åsikter mellan den offentliga sfärens opinionsarenor. Tvärtom är kampanjen mot den svenska fackföreningsrörelsen en del av en långsiktig strategi, ackompanjerad av den borgerliga planhalvan, från tankesmedjor och näringslivsaktörer till regeringen och den moderata partiledningen. Valet 2006 handlade om så mycket mer än “en röst för jobb”. Det var också en röst för att slå in en kil i fackföreningsrörelsen och försvaga den, via reformer och påhopp, i så måtto att balansen på den svenska arbetsmarknaden rubbas till förmån för bolags-Sverige. Kampanjen mot LO anfördes - av lätt insedda skäl - inte av den borgerliga regeringens ledande representanter, eller ens av moderata partiföreträdare. Smutskastningskampanjen arrangeras i stället av aktörer inom mediesfären såväl som individer med kopplingar till den, med emfas, nyliberala tankesmedjan Timbro och dess förgreningar.

Det är knappast något nytt att politiska meningsmotståndare haft ett ont öga till LO och den svenska fackföreningsrörelsen. Ända sedan Svenska arbetsgivareföreningens glada dagar på 1970-talet har strategier, kampanjer och metoder mejslats ut i syfte att bräcka en av nyckelbrickorna på den svenska arbetsmarknaden. Med ett starkt fackligt inflytande blir det betydligt svårare för näringslivets aktörer att plocka ut övervinster och spela ut de anställda mot varandra. Men strax efter valet 2006 insåg den antifackliga ensemblen att tiden var mogen att sätta in den stora stöten mot fackföreningsrörelsen. Ömsom prövande, ömsom offensivt, har högerhökarna greppat efter halmstrån för att vända opinionen mot facket.

Att strategin varit framgångsrik råder det ingen som helst tvekan om. Betänk bara scenariot efter att en handfull medier uppmärksammade Wanja Lundby Wedins AMF-slarv. Ledarskribenter, kommentatorer och borgerliga proffstyckare stämde unisont in i en kritik av Wanjas agerande som inte bara handlade om det individuella agerandet utan om något kännetecknande för LO som helhet. Sinnrikt blev berättelsen om en osmidig LO-ledare i stället historien om hur facket svikit sina medlemmar.

Samtidigt finns det ingen anledning att sticka under stol med att LO och dess förbund har problem. Stora problem. Fackliga företrädare tycks fortfarande leva kvar i idén om ett industriellt Sverige där jobben finns inom stora koncerner. Den nya generationens låglönejobb som finns inom till exempel försäljning, egenföretagande franchiseverksamhet (7 Eleven) och andra icke-traditionella jobbsektorer ställer högre krav på en fackföreningsrörelse som är mer responsiv inför arbetsmarknadens förändringar och funktionssätt.

På samma sätt finns det obehagliga element av nationalstatsvurmande och genomgående patriarkala normer inom LO-kollektivet. Papperslösa arbetare ses exempelvis inte som en grupp att inkludera och hjälpa utan ett hot mot “den svenska modellen” (som i själva verket är en socialdemokratisk modell). I stället för att enögt skydda svenska avtal borde LO tillsammans med den europeiska fackföreningsrörelsens finna former för att utvidga en kollektivavtalsliknande modell till EU som helhet. Ungdomar tycks heller inte rymmas under LO-paraplyet, åtminstone inte för de som jobbar inom de nya låglönesektorerna. Det är också ett strukturellt jämställdhetsproblem att IF Metall åtnjuter extremt gynnsamma lönevillkor medan Kommunal släpar efter; LO lider av samma hämmande och vådliga jämställdhetsproblem som resten av Sverige.

Solidaritet handlar inte om att förvalta, bevara och skydda högavlönade Metallmedlemmar. Solidaritet handlar om att med ljus och lykta leta upp orättvisa förhållanden och vilja förbättra livssituationen för människor som lever under ekonomisk press och utsatthet. Målet måste vara att bli en inkluderande och solidarisk rörelse för de människor som har det allra tuffast. Tyvärr är inte LO där i dag. Med det sagt är LO:s funktion på den svenska arbetsmarknaden oumbärlig och en viktig motpart till näringslivets aktörer.

Huvudproblemet ligger heller inte hos LO.

Både vd:ar inom näringslivet och borgerliga megafoner har orkestrerat idén om att Sveriges höga arbetslöshet - som i skrivande stund omfattar närmare en halv miljon individer - till stor del kan skyllas på “fackets oansvar och envishet”. Alternativet till stora varsel och arbetslöshet är fackliga förbund som går med på lönesänkningar, menar dem. På motsvarande sätt kräver näringslivets aktörer att facket ska vara restriktiva med löneökningar under högkonjunktur, “för att inte skapa löneglidning så att inflationen skjuter i höjden.”

I själva verket är det precis tvärtom. En hög andel fackligt anslutna, generösa ingångslöner, hög a-kassa och inflytande på arbetsplatsen är en av de allra viktigaste byggstenarna för att säkerställa långsiktigt hög sysselsättning och tillväxt. Det, tillsammans med progressiv beskattning, skapar en stor och bred medelklass som förmår konsumera över konjunkturcyklerna. Dessutom är högre löner, visar forskning, en av de viktigaste faktorerna till en hög produktivitet inom arbetslivet.

Men det är lika mycket en fråga om att ansvar i grunden måste vara ömsesidigt för att fungera fullt ut. Ett näringsliv som trots stora vinstmarginaler, trots höjd omsättning och trots nya order ändå skär ned på antalet anställda och kräver lönesänkningar är helt enkelt inte skäligt. Eller ärligt. Därmed är girighet och kortsiktiga vinstmål lika viktiga förklaringar till uppsägningar och varsel. Många företag passar helt enkelt på att flytta verksamhet utomlands eller “effektivisera” under lågkonjunkturen, eftersom det erbjuder ett tacksamt spelrum som skulle bli svårsålt under högkonjunkturen. Och faktum är att en mycket stor andel av svenska bolag går över förväntan, mycket tack vare orderingångar från Asien. Men goda vinster kan alltid bli ännu högre, resonerar koncerncheferna, och hoppas att en försvagad fackföreningsrörelse gör det lite lättare att bredda marginalerna ytterligare. Lyckligtvis finns det, än så länge, en god motpart i fackföreningsrörelsen som modererar och etablerar kompromisser på arbetsmarknaden. Tydliga spelregler och riktlinjer skapar goda förutsättningar för långsiktig tillväxt och är positiva för en dynamisk marknadsekonomi.

Låt oss en gång för alla slå hål på myten om facket som tillväxtens stora fiende. Blicken bör i stället riktas mot företagens ledningar och de folkvalda som för närvarande har majoriteten i Sveriges riksdag. Där ligger nämligen huvudansvaret för den skenande arbetslösheten.

Intressant om Politik, Samhälle, LO, Jobb, Facket, Arbetsmarknad, Svenskt näringsliv, Svenska dagbladet, Dagens nyheter, Ekonomi, Wanja Lundby-Wedin