
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det.
Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen.
Men händelseförloppet är naturligtvis ingen slump eller resultatet av ett naturligt utbyte av åsikter mellan den offentliga sfärens opinionsarenor. Tvärtom är kampanjen mot den svenska fackföreningsrörelsen en del av en långsiktig strategi, ackompanjerad av den borgerliga planhalvan, från tankesmedjor och näringslivsaktörer till regeringen och den moderata partiledningen. Valet 2006 handlade om så mycket mer än “en röst för jobb”. Det var också en röst för att slå in en kil i fackföreningsrörelsen och försvaga den, via reformer och påhopp, i så måtto att balansen på den svenska arbetsmarknaden rubbas till förmån för bolags-Sverige. Kampanjen mot LO anfördes - av lätt insedda skäl - inte av den borgerliga regeringens ledande representanter, eller ens av moderata partiföreträdare. Smutskastningskampanjen arrangeras i stället av aktörer inom mediesfären såväl som individer med kopplingar till den, med emfas, nyliberala tankesmedjan Timbro och dess förgreningar.
Det är knappast något nytt att politiska meningsmotståndare haft ett ont öga till LO och den svenska fackföreningsrörelsen. Ända sedan Svenska arbetsgivareföreningens glada dagar på 1970-talet har strategier, kampanjer och metoder mejslats ut i syfte att bräcka en av nyckelbrickorna på den svenska arbetsmarknaden. Med ett starkt fackligt inflytande blir det betydligt svårare för näringslivets aktörer att plocka ut övervinster och spela ut de anställda mot varandra. Men strax efter valet 2006 insåg den antifackliga ensemblen att tiden var mogen att sätta in den stora stöten mot fackföreningsrörelsen. Ömsom prövande, ömsom offensivt, har högerhökarna greppat efter halmstrån för att vända opinionen mot facket.
Att strategin varit framgångsrik råder det ingen som helst tvekan om. Betänk bara scenariot efter att en handfull medier uppmärksammade Wanja Lundby Wedins AMF-slarv. Ledarskribenter, kommentatorer och borgerliga proffstyckare stämde unisont in i en kritik av Wanjas agerande som inte bara handlade om det individuella agerandet utan om något kännetecknande för LO som helhet. Sinnrikt blev berättelsen om en osmidig LO-ledare i stället historien om hur facket svikit sina medlemmar.
Samtidigt finns det ingen anledning att sticka under stol med att LO och dess förbund har problem. Stora problem. Fackliga företrädare tycks fortfarande leva kvar i idén om ett industriellt Sverige där jobben finns inom stora koncerner. Den nya generationens låglönejobb som finns inom till exempel försäljning, egenföretagande franchiseverksamhet (7 Eleven) och andra icke-traditionella jobbsektorer ställer högre krav på en fackföreningsrörelse som är mer responsiv inför arbetsmarknadens förändringar och funktionssätt.
På samma sätt finns det obehagliga element av nationalstatsvurmande och genomgående patriarkala normer inom LO-kollektivet. Papperslösa arbetare ses exempelvis inte som en grupp att inkludera och hjälpa utan ett hot mot “den svenska modellen” (som i själva verket är en socialdemokratisk modell). I stället för att enögt skydda svenska avtal borde LO tillsammans med den europeiska fackföreningsrörelsens finna former för att utvidga en kollektivavtalsliknande modell till EU som helhet. Ungdomar tycks heller inte rymmas under LO-paraplyet, åtminstone inte för de som jobbar inom de nya låglönesektorerna. Det är också ett strukturellt jämställdhetsproblem att IF Metall åtnjuter extremt gynnsamma lönevillkor medan Kommunal släpar efter; LO lider av samma hämmande och vådliga jämställdhetsproblem som resten av Sverige.
Solidaritet handlar inte om att förvalta, bevara och skydda högavlönade Metallmedlemmar. Solidaritet handlar om att med ljus och lykta leta upp orättvisa förhållanden och vilja förbättra livssituationen för människor som lever under ekonomisk press och utsatthet. Målet måste vara att bli en inkluderande och solidarisk rörelse för de människor som har det allra tuffast. Tyvärr är inte LO där i dag. Med det sagt är LO:s funktion på den svenska arbetsmarknaden oumbärlig och en viktig motpart till näringslivets aktörer.
Huvudproblemet ligger heller inte hos LO.
Både vd:ar inom näringslivet och borgerliga megafoner har orkestrerat idén om att Sveriges höga arbetslöshet - som i skrivande stund omfattar närmare en halv miljon individer - till stor del kan skyllas på “fackets oansvar och envishet”. Alternativet till stora varsel och arbetslöshet är fackliga förbund som går med på lönesänkningar, menar dem. På motsvarande sätt kräver näringslivets aktörer att facket ska vara restriktiva med löneökningar under högkonjunktur, “för att inte skapa löneglidning så att inflationen skjuter i höjden.”
I själva verket är det precis tvärtom. En hög andel fackligt anslutna, generösa ingångslöner, hög a-kassa och inflytande på arbetsplatsen är en av de allra viktigaste byggstenarna för att säkerställa långsiktigt hög sysselsättning och tillväxt. Det, tillsammans med progressiv beskattning, skapar en stor och bred medelklass som förmår konsumera över konjunkturcyklerna. Dessutom är högre löner, visar forskning, en av de viktigaste faktorerna till en hög produktivitet inom arbetslivet.
Men det är lika mycket en fråga om att ansvar i grunden måste vara ömsesidigt för att fungera fullt ut. Ett näringsliv som trots stora vinstmarginaler, trots höjd omsättning och trots nya order ändå skär ned på antalet anställda och kräver lönesänkningar är helt enkelt inte skäligt. Eller ärligt. Därmed är girighet och kortsiktiga vinstmål lika viktiga förklaringar till uppsägningar och varsel. Många företag passar helt enkelt på att flytta verksamhet utomlands eller “effektivisera” under lågkonjunkturen, eftersom det erbjuder ett tacksamt spelrum som skulle bli svårsålt under högkonjunkturen. Och faktum är att en mycket stor andel av svenska bolag går över förväntan, mycket tack vare orderingångar från Asien. Men goda vinster kan alltid bli ännu högre, resonerar koncerncheferna, och hoppas att en försvagad fackföreningsrörelse gör det lite lättare att bredda marginalerna ytterligare. Lyckligtvis finns det, än så länge, en god motpart i fackföreningsrörelsen som modererar och etablerar kompromisser på arbetsmarknaden. Tydliga spelregler och riktlinjer skapar goda förutsättningar för långsiktig tillväxt och är positiva för en dynamisk marknadsekonomi.
Låt oss en gång för alla slå hål på myten om facket som tillväxtens stora fiende. Blicken bör i stället riktas mot företagens ledningar och de folkvalda som för närvarande har majoriteten i Sveriges riksdag. Där ligger nämligen huvudansvaret för den skenande arbetslösheten.
Intressant om Politik, Samhälle, LO, Jobb, Facket, Arbetsmarknad, Svenskt näringsliv, Svenska dagbladet, Dagens nyheter, Ekonomi, Wanja Lundby-Wedin