Äntligenfärdigkänsla och samtidsgiganten Benke

Jag har förresten hittat en oväntad vän. Han heter Benke, och är krönikör på DN Sthlm. Benke förstår nämligen min Ipodnoja som ingen annan. Verkligen. Så här själfullt skildrar Benke något som drabbar oss alla, förr eller senare:

Så händer det sig mitt i droppande juli att Ipoden vänder buken uppåt och plötsligt visar det där ansiktet som man minst av allt vill se: ledsen mun och ögon som plustecken. [..]

[.. ] Jag lekte med tanken att bända upp Ipoden och kolla hur den ser ut inuti. [..] Bara för att ha gjort det. [..] Äh. Idioti. Jag tog upp den från hallbordet och påbörjade den tio meter långa promenaden till sophinken. (Nej inte hushållssoporna. Batterilådan.)

Och jag vet inte varför. En tanke blippade upp, något i stil med: jag har testat allt utom det här. Och jag höll Ipoden framför mig. Säg en och en halv meters höjd. Och släppte den rakt ner i golvet. Vad som hände sen? Gissa sextio gånger.

Monumentalt. Äntligen har någon lyckats koncentrera tusen känslostormar i ett knippe stavelser. Tack, Benke.

Och ja, det hjälper alltid att puckla på podden när den är kinkig.