Rädslans logik

Posted on Posted in Ingen kategori

Årets tredje ledare:

DET BEHÖVS INGEN statsvetenskaplig doktorsavhandling för att se att svensk politisk debatt ofta drar åt det knastertorra hållet. Riktig nerv saknas. Säger Fredrik Reinfeldt A är det lätt att lista ut hur resten av partiledarna, oavsett partinål på kavajen, kommer att reagera. De verbala sparringronderna följer förutsägbara mönster, som om manuset redan skrivits. Logiken tycks följa regeringens kommunikationsplan. I stället för att lyfta in de verkligt stora och avgörande framtidsfrågorna står samtalet och stampar på för högern hemtam mark. Det är synd.

SVENSK POLITIK SKULLE må bra av nya tankeövningar och koncept som skiftar debattlogiken och därmed förutsättningarna att snacka annat än rutavdrag och momssatser. Den bästa politiken är den som landar i maggropen, som får människor att rösta, engagera sig och tro på något för att det känns rätt. Känslans makt över intellektet ska inte förringas.

TA BARA EN KÄNSLA som rädsla. Känn på ordet. Vad betyder det för dig? Vad är den första tanke som ploppar upp bakom pannloben? Tolkningen av ordet, liksom alla andra uttryck, är högst personlig och knyter ihop unika associationsbanor beroende på vems läppar det passerar över.

ORDET ÄR SPECIELLT intressant i ett politiskt sammanhang. Den mänskliga psykologin formas av de hinder och ramar som rädslan sätter. Ett samhälle som präglas av en utbredd känsla av rädsla tenderar att splittras, prestera sämre och bygga in konflikter mellan individer som egentligen skulle tjäna på att hålla ihop.

RÄDSLAN FÖR ANDRA, för att inte passa in, för att inte få ett jobb, för att inte lyckas. Eller mer allmänt, en rädsla för vad som händer i morgon. En oro för framtiden.

RÄDSLAN SOM KONCEPT har i allra högsta grad format historiens olika politiska landskap. Det kalla krigets ofta höga tonlägen skapade en fruktan för ett globalt kärnvapenkrig. Sveriges rekordår på femtio- och sextiotalen befäste framstegsoptimism och en allmän tilltro till våra gemensamma möjligheter. Men samtida terrorism och kriget mot detsamma alstrar skräck för vad som händer med ett samhälle som skakas om.

RÄDSLA HÄMMAR MÄNSKLIG kapacitet och potential. Sätter gränser för vad var och en kan åstadkomma. Stängslar in den mänskliga viljans själva sprängkraft och riktning. Och det är just det som händer i Sverige i dag.

DEN BORGERLIGA REGERINGENS politik bygger medvetet kontraster och motsatspar, liksom ritar upp ett ofta cyniskt nollsummespel. Spelet inkluderar somliga, vit lyckad medelklass, men exkluderar andra: annan hudfärg, arbetslös, obildad. Svensk borgerlighet drivs inte av några sammanhållande idéer om frihet, självbestämmande och individualism. Det är inte ideologiskt taggade och laddade socialliberaler som skribenten Isobel Hadley-Kamptz som ger regering eller tanke smedjor bränsle att förflytta mänsklighetens prestationer framåt.

I STÄLLET ÄR det just rädslan. Är du med oss kanske du har råd med den där lägenheten. Är du mot tillhör du de andra. Sveriges regering bygger aktivt in kilar mellan människor med gemensamma intressen, som i själva verket skulle tjäna på gemensamma projekt. Kanske är det en prolog till det Republikanerna gjorde i USA med början på det sena sjuttiotalet. Från att vara ett intresseparti för överklassen blev man ett parti som förknippades med framgång, förmåga och social uppåtrörelse. Alldeles oavsett om du var fattig farmare eller börsmäklare. Samma växelverkan känns igen här.

ÖVERKLASSAFARIN I DEN välbärgade kommundelen Saltsjöbaden i Nacka satte fingret på problemet. Den uppfattade segregationen finns någon annanstans, där ute i de fattiga förorterna. De etniska, sociala och klassmässiga överklassgetton som alltmer vänder sig inåt och stänger ute omvärlden ses som norm. Fastän de både är avvikande och extremt segregerade.

DEN SVENSKA HÖGERN bygger sitt politiska kitt på ängslans och rädslans korthus. Politiken syftar till att gynna dem som redan har sitt på det torra, de orädda. Budskapet skapar ett brett paraply som i ord rymmer alla dem som strävar framåt, som inte vill förknippas med arbetslösa, sjuka, fattiga, bostadslösa. Men i handling blir fåtalets framgång flertalets rädsla. Reinfeldts resa för Sverige är ingen där alla ryms, där allas bästa förväntningar infrias. Det är färden mot ett samhälle där rädslan som mekanism avgör livsval. Konsekvenserna är tydliga. För vad händer när allt fler inte vågar flytta för sin utbildning, eller känner oro för att satsa på just den där idén? Vi blir alla fattigare. Och räddare.

NYCKELN TILL ETT nytt politiskt samtal på den svenska politiska kartan ligger i att bryta upp rädslans politik och ersätta den med gemensamma projekt som binder samman och ersätter framtidsängslan med nyfikenhet och optimism. Som kombinerar aktiva reformer för tillväxt, jobb och välfärd med en verklighet som får den där klumpen i magen att släppa. Sverige behöver helt enkelt en politik som får alla att våga längta igen.