Anteckningar i marginalen

Posted on Posted in Ingen kategori

dsd
Det vara ett tag sedan sist. Jul, mellandagar och nyår. Jobbstart. Vips sitter man där med vardagen igen. Budget, fakturor, frilansare, deadline, idéer, måsten. Och så vidare. I ärlighetens namn har inspirationen liksom inte velat infinna sig. Uppmärksamheten har riktats åt annat håll. Eller så är det bara en dålig ursäkt.

Inte för att jag någonsin gjort anspråk på att vara dagsaktuell och ständigt återkoppla till det aldrig sinande nyhetsflödet. Heck, jag har till och med gjort en poäng av att inte göra det. Saker och ting blir mycket mer intressanta om man backar från dem, reflekterar lite och funderar igenom saker och ting. Retweetar och statusuppdateringar fyller sin funktion, men har aldrig varit det som lockat mig till vare sig läsning eller vidare fördjupning. Det finns också så mycket mer än det som ryms på 140 tecken.

Få saker får mig så osugen som att skriva om politik som det som händer i svensk dagspolitik just nu. Framtidsfrågor och verkliga utmaningar reduceras till enstaka utspel, debatter i riksdagen eller justeringar på marginalen. Trots att många bara sitter och väntar på politiker som lyfter blicken en smula och vågar omfamna de stora reformernas omfång medan de spelar sina spel på p4rgaming.com.

Än allvarligare är att Socialdemokraterna är bestyckade med en partiledare som både saknar viktiga pusselbitar i sitt ledarskap och gång på gång tabbar sig. Libyeninsatsen. Budgetdebatten i höstas. Temporära medborgarskap. Folk och försvar-fadäsen. Förvirringen och otydligheten. Bostads- och bidragsskandalerna.Dagens partiledardebatt bjöd lyckligtvis inte på någon groda, men både skärpan och de konkreta förslagen uteblev till förmån för överlastad retorik som inte övertygade någon. Det förstärker bilden av en ledning som tappat kontrollen, som bara bevittnar förfallet utan idé eller riktning. Som övertygad socialdemokrat sedan åtminstone 17-årsåldern (damn, det är över tio år insåg jag precis) är det sorgligt och beklämmande att se det stolta, rödglödgande, partiet liksom skrumpna ihop framför ögonen på mig. Med det följer förstås desillusionen och tomheten.

För om skenande ungdomsarbetslöshet, vårdskandaler och storkris för den globala kapitalismen inte är tillräcklig näring för en idéundernärd socialdemokrati vet jag inte vad som behövs. Magkänslan säger att personerna i toppen behöver bytas ut. Det känns inte bra. Har inte känts bra så länge jag kan minnas. Så synd. Det började ju så bra, fina tal och buller och bång. Men förtroendet finns inte, kontraktet med befolkningen och väljarkåren är för länge sedan brutet. Det har gått för långt. Och det värsta av allt är att socialdemokratin gått från att vara världsledande i reformarbete till att bli en rörelse människor liksom ömkar. Eller skämtar om.

Hur länge ska vi behöva skämmas?

Samtidigt vet jag ju att det inte räcker med lite rockad i toppen för att stoppa väljarblödningen. Nytt syre måste till. Politiken fixeras i centrum. De bubblande stridigheterna inom partiet ventileras genom konstruktiva debatter om framtidens utmaningar. Samtal som tar tid och knappast ryms i snabba uppdateringar. Det börjar och slutar inte med personer.

Men det blir knappast bättre av att det är som nu.

Intressant om , , , , , ,