Plåtväggarna inne på bailefunkklubben i Rio de Janeiros favelaområde Cidade de Deus, Guds stad, skakar av den frustande basen från stumma 808-trummor och hårdmixade brasilianska stålfat. Ljuden studsar ilsket genom ett hav av unga människor när jag rör mig genom lokalen. Bailefunk, eller carioca som den egentligen heter, föddes när ungdomar i Rio de Janeiros 500 kåkstäder pusslade samman allt från miami bass till brasiliansk folkmusik. Då för att fungera som festens bränsle. I dag som politiskt syre till ett land i omstöpning. Musiken kännetecknas av en kaotisk, suggestiv ljudbild som inte lämnar någon obemärkt. En adrenalinladdad underklassfunk som tar spjärn från en ung generations frustrationer och ambitioner.
Genom en promenad genom 6 miljoner-megapolen Rio de Janeiro är det lätt att hänföras av arkitekturen, tempot och drivkraften. Som ett Latinamerikas New York. De ståtliga fasaderna från stadshuset, teatern och nationalbiblioteket ramar in stadens huvudtorg, Cinêlandia. Fast något stör bilden. Vid torgets södra spets brummar en elgenerator ilsket och 200 ungdomar tältar under parollen ”Occypy Rio”, i protest mot girighet i en tid när de sociala behoven växer. ”Ditt liv är värt mer än en såpopera”, står det på en skylt som en tjej håller upp. Metropolernas motstånd mot hanteringen av finanskrisen har nått även Brasilien. Demonstranterna på torget har även gjort gemensam sak med befolkningen i kransen av favelaområden mot tvångsvräkningar inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016, evenemang som Rio de Janeiro är värdstad för.
Ett par dagar tidigare har hundratals elitpoliser, uppbackade av pansarfordon och helikoptrar, rullat in i stadens största favela, det gäng- och drogdominerade Rocinha. Operationen har mötts med ambivalens. Några av de jag träffar hyllar den som en insats mot våldet, andra ser den snarare som ett sätt att skuffa undan problemen. Cinêlandia-torget domineras av tjänstemän och finansmän, men i gliporna mellan kostymerna syns en klunga tilltufsade människor i trasor. Det är en hemlös familj med två vuxna och barn i åldrarna ett till tolv som väntar på att resterna från en av uteserveringarna ska överges. Men det blir aldrig napp. Servitören skakar nedlåtande på huvudet och bär noggrant in varje smula från borden. Sådan är bilden av världens kanske mest dynamiska stad. Splittrad. För samtidigt som byggkranar dominerar stadsbilden och tillväxten frustat igenom två lågkonjunkturer existerar ännu de sociala klyftornas avgrunder. Landets rikaste tiondel har över 40 procent av landets inkomster, medan den fattigaste tiondelen får en knapp procent. Eller som bailefunkduon Cidinho & Doca rappar i ”Rap de Felicidade”: “Medan de rika bor i stora och vackra hus, lever alla förvirrade och förnedrade stackare kvar i slummen. Jag har aldrig sett ett vykort som visar upp en favela, turister ser bara vackra landskap som döljer fattigt folk.”
Men trots våldet, fattigdomen och desperationen finns det också blänk av hopp. Andelen som lever i Rio de Janeiros kringliggande favelaområden har närapå halverats de senaste decennierna. Från 40 procent av befolkningen 1990 till omkring var femte person, strax över en miljon människor, i dag. Däremellan har någonting viktigt hänt. 2003 lanserade Brasiliens dåvarande president Luiz Inácio Lula da Silva ett omfattande program för att rusta bort landets urbana fattigdom. Sedan dess har fattigdomen i landet halverats. Landets nuvarande president, Dilma Rouseff, har fortsatt omfördelningen av rikedomar i utbildning och forskning.
När 30-talet unga socialdemokrater från hela Latinamerika träffas i en blygsam partilokal i centrala Rio de Janeiro är det också möjligheterna som står i centrum. Som svensk och europé, som infekterats av debatten om skuldberg och åtstramningar, är det inspirerande och peppande att höra ett progressivt samtal om möjliga reformer snarare än ekonomiska domedagsprofetior. Ambitionerna upprepas gång på gång: bara genom att rusta bort fattigdomen kan Latinamerika garantera välstånd och långsiktig demokrati. Det är lite som om omvärldens finansångest liksom inte angår latinamerikanerna. Eller åtminstone inte dess slutsatser. Samtliga länder har haft sin beskärda del av kriser och misslyckade nyliberala huskurer. Högerns svar lockar inte. Men i stället för att söka svar hos Hugo Chavez auktoritära egotrippsregim i Venezuela eller i den kommunistiska diktaturens Kuba är det de demokratiska alternativen som växer och lockar. Det är hoppfullt. Latinamerika behöver mer av demokrati, mindre av självgoda despoter som stryper yttrandefriheten.
Mitt framför ögonen på en desillusionerad västvärld har Latinamerikas nybyggaranda potentialen att skapa en kontinent med självförtroende att leda med goda exempel. Här skapas en ny politisk mitt där den demokratiska vänstern sitter på lösningarna. Låt oss bara hoppas att ljudet från bailefunkgenerationens basgångar och texter får resonans också långt inne i parlamentens korridorer.
Intressant om Politik, Samhälle, Brasilien, Dilma Rouseff, Lula, Ekonomi, Jobb, Fattigdom, Välfärd, Latinamerika, Arbetslöshet, IUSY, Kuba, Venezuela, Hugo Chavez